Det är dags för parterna att vakna

KRÖNIKA. Bra villkor och ersättning! Minskad ­administration och mer kliniskt arbete! Det lovar ett av de bemanningsföretag som förmedlar socionomer och sjuk­sköterskor.

För dem verkar affärerna gå bra. Fenomenet med stafettanställda är starkt växande. Landstingens sammanlagda kostnad för enbart ­hyrbarnmorskor har sjudubblats från 0,9 miljoner till 6,4 miljoner mellan 2012 och 2016, enligt beräkningar av Dagens Nyheter. Fjolårets totala kostnad för hyrpersonal hos landstingen uppgick till 4,6 miljarder.

Varför?

Därför att det inom välfärdsyrken gror ett missnöje med såväl löner som arbetsvillkor. ”Vi räckte inte till och många av oss mådde jättedåligt”, säger en av barnmorskorna i DN:s artikelserie. Alltså innan hon gav sig in i bemanningsbranschen och fick både högre lön och lugnare på jobbet.

Det är väl bara att höja lönerna och fixa arbetsmiljön, säger den lösningsorienterade. Men så enkelt verkar det dessvärre inte vara. I själva verket döljer sig bakom statistiken två stora samhällsutmaningar. Den ena gäller lönebildning, den andra ledning och styrning.

Lönerna för såväl sjuksköterskor som alla andra på den svenska arbetsmarknaden sätts i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Sedan slutet av 1990-talet bygger avtalssystemet på en informell samordning där industrin ­”sätter märket”. Industrin sluter de första avtalen som sedan blir normerande för alla andra avtal. Motivet har varit att den konkurrensutsatta delen av ekonomin, där industrin historiskt utgjort merparten, har starka incitament att vara återhållsamma med kostnadsökningar. Lönebildningen stödjer därmed målet att hålla inflationen i schack.

I praktiken har industrimärket inneburit att den inhemska delen av ekonomin med offentlig sektor aldrig kan få större löneökningar än industrin. Relativlönerna har mer eller mindre cementerats. Eftersom arbetsmarknaden är könssegregerad har det också inneburit att löneskillnaderna mellan män och kvinnor har cementerats.

Denna ordning har på senare tid kommit att ifrågasättas. Bland andra har Arbetsmarknads­politiska rådet med Lars Calmfors pekat på ett antal långsiktiga faktorer i ekonomin som talar för att en förändring både är nödvändig och möjlig.

Men bland parterna verkar läget låst. Ett konstruktivt samtal om vägen till en ny, samhälls­ekonomiskt hållbar lösning saknas. Jag menar att ett sådant samtal ­behövs. Men så länge det dröjer, blir den andra samhälls­utmaningen än mer viktig: den om arbetsvillkoren.

De problem som sjuksköterskan som lämnade landstinget ger uttryck för är symptom på underliggande problem med styrning och ledning. Administrativa uppgifter som stjäl tid från mötet med patienten. Detaljerade instruktioner för hur jobbet ska göras. Pinnjakt där prestationer snarare än effekter jagas. Och så vidare.

Det behövs ett krafttag för att förändra styrningen av dessa verksamheter. De goda intentionerna bakom mål- och resultatstyrningen måste värnas. Det innebär ökad tillit till medarbetarnas kompetens. Sådana förändringar äger inte rum i en handvändning. Men till skillnad från i den svåra lönefrågan sker det redan mycket positiv utveckling runtom i landet. Detaljstyrning bekämpas, måldjungeln rensas och ledarskapet utvecklas. Även regeringen lovar att se över statens styrning av kommun- och landstingssektorn.

Lönen är inte allt. Självständighet, meningsfullhet och möjlighet att utöva sin yrkesskicklighet är förmodligen minst lika viktigt. Dessutom hänger allt ihop. Brister det i arbetsvillkoren, kan en strid över några hundralappar få gigantiska proportioner och leda till massuppsägningar i protest mot ledningen.

Både lönerna och arbetsvillkoren behöver ses över. Detta förstår nog även arbetsmarknadens parter. Frågan är bara hur snabbt de förmår agera på den kunskapen. Ju snabbare desto bättre.

Tungt lass

Antalet medarbetare per chef är högst inom vård, omsorg och socialtjänst, enligt en kartläggning från fackförbundet Vision 2016. Genomsnittet där ligger på 30 medarbetare. Lägst är siffran inom kommunikation och information, med sju medarbetare.