Den välsmorde oljemagnaten

Västvärlden har ett komplicerat förhållande till sina stora oljebolag. De spelar en erkänd nyckelroll i jakten på allt knappare energiresurser. Men de förkroppsligar också den svåra och akuta klimatproblematiken. Motsatsförhållandet är i högsta grad levande i Statoil Hydro. Bolaget kontrollerar 80 procent av utvinningen i den norska Nordsjösektorn och prospekterar i allt från Mexikanska golfen till Sydkinesiska sjön. Samtidigt tampas det med en miljömedveten hemmaopinion och har den norska vänsterregeringen som största aktieägare.

Högsta ansvaret har den 45-årige Helge Lund, som var Statoil-vd före fusionen med Norsk Hydros oljerörelse, en affär som blev klar i oktober i fjol. Uppdraget kunde ha börjat bättre. Strax före jul tvingades bolaget meddela att man fått tekniska problem i två naturgasinstallationer utanför Norge vilket innebär att man inte kommer att kunna nå de produktions- och intäktsmål som börsen förväntat för 2008. Aktien föll 10 procent på en dag. Det är alltså upp till bevis för Statoil Hydro, som gav sig ut på en kapitalmarknadsturné i början av året. Syftet var att presentera det nya jätteföretaget, men också att ge företagets syn på utvecklingen på energimarknaden och i klimatfrågan.

I slutet av en hektisk januarimåndag träffade Affärsvärlden Helge Lund i centrala Stockholm, mellan en investerarträff på SEB och den väntande affärsjeten på Bromma som skulle svara för färden hem till Oslo. Klichébilden av en oljedirektör brukar vara högröstad amerikan i 55-årsåldern med teknikbakgrund och litet intresse för miljö och konsumentopinioner. Statoil Hydro-chefen är något helt annat. Ödmjukt och skickligt försvarar han bolagets bitvis kontroversiella investeringar. Helge Lund skulle kunna vara konsult-vd eller it-direktör, men är alltså politiskt korrekt koncernchef för världens tredje största nettosäljare av råolja.

Vilka har du träffat och vad vill investerarna veta?
– Vi har ju ett rätt betydande svenskt ägande i Statoil Hydro och intresset har varit stort, det känns som att jag har träffat alla i den svenska finansvärlden som kan krypa och gå… Delvis beror det väl på att placerarna har en ökad fokusering på råvarubolag, men framför allt bottnar det i en nyfikenhet på vårt företag. Under den här turnén ska vi ju presentera våra framtidsplaner. Vi har avverkat London, Skottland och nu Stockholm, och i morgon bär det av till USA.

Vilken typ av frågor får du?
– Det är faktiskt rätt mycket av det som man tar upp i den allmänna debatten, alltså frågor kring energiförsörjningen, klimatet och miljön i allmänhet. Det finns också stort intresse för Statoil Hydros omvandling från ett huvudsakligen norskt företag till en global energiaktör.

Mycket handlar förstås också om själva affären, och ett inslag här är väl att ni är ett av de få oljebolag som har en tillväxtprofil, eller hur?
– Ja, vi räknar med att öka produktionen i våra egna fält, i Norge och på andra håll, från 1,9 miljoner fat oljeekvivalenter per dag 2008 till 2,2 miljoner 2012.

Men är det realistiskt? Den franska oljekoncernen Totals vd sa häromveckan att världens produktion har kulminerat.
– När det gäller den norska kontinentalsockeln generellt är toppen redan nådd. Vi kan ändå öka vår totalproduktion av olja och gas och bedömer att vi kan hålla produktionen på 1,5 miljoner fat per dag i tio år till. Vi har många nya projekt och räknar också med bättre resursutnyttjande – här vill jag hävda att Statoil och Hydro har varit och är världsledande. Dessutom har vi operativa förbättringsprogram, med andra ord borrar vi fler hål, så i den meningen kan vi bromsa nedgången.

Vet man när Nordsjöoljan tar slut?
– Det är för tidigt att säga. På norskt område finns ju stora områden i Barents hav som vi ännu inte vet mycket om. Utanför Lofoten är också ett tänkbart område och där pågår en politisk debatt om huruvida man ska öppna det för prospektering eller inte. Om Nordsjön tar slut eller inte… Det finns gasfält, till exempel Trollfältet, där fyndigheterna kan ses i ett hundraårsperspektiv. Så Nordsjön kommer att finnas kvar som en resurs i energiförsörjningen, men förstås i mindre utsträckning.

Så tillväxten får ni hämta i till exempel Mexikanska golfen och Kanada, men framför allt i länder som Angola och Azerbajdzjan, som inte riktigt är demokratier i vår mening och där korruption är ett betydande inslag i all affärsverksamhet. Hur hanterar ni det från ett etik- och ansvarsperspektiv?
– Jag är väldigt angelägen om att betona att vi uppträder på ett sätt som är förenligt med våra värderingar och våra etiska riktlinjer. Och de värderingarna och riktlinjerna gäller överallt. Det är också viktigt att vi ser till, i de länder där vi är verksamma, att sprida välståndet och uppmuntra utvecklingen av det lokala näringslivet. Vi driver naturligtvis verksamheten på ett transparent och öppet sätt. Och låt oss vara klara över en sak: Situationen i de här avseendena skulle inte bli bättre om Statoil Hydro skulle dra sig ur.

Alltmer av tillväxten kommer genom så kallade production sharing agreements, alltså där ni får del av projekt som drivs tillsammans med nationella oljebolag som Sonangol i Angola och PDVSA i Venezuela.
– Ja, så är det. För industrin som helhet är det ett faktum att de nationella oljebolagens betydelse ökar. Ungefär 90 procent av de upptäckta reserverna runt om i världen kontrolleras av nationella oljebolag.

Hur ser du på de här bolagen, inte minst när det gäller deras företagskultur?
– De nationella oljebolagen är som grupp väldigt olika. Här finns några av de mest sofistikerade bolagen i världen, som Saudi Aramco i Saudiarabien och Petrobras i Brasilien, och andra som inte har så stor erfarenhet.

Ett annat, mer välkänt bolag är förstås ryska Gazprom som valde er och Total som partner för att utveckla Shtokman-fältet i norra Ishavet – ett riskfyllt projekt som kostar många miljarder. Vilka förväntningar har ni?
– Ramen för hur vi ser på den här regionen är den deklaration som president Putin gjorde 2005 om gemensamt ryskt-norskt samarbete och utveckling. Min uppfattning är att Gazprom ser Statoil Hydro som en naturlig partner. Tack vare fusionen har vi sådana resurser att vi kunnat komma ifråga för den här affären men vi har också 40 års erfarenhet av olje- och gasutvinning i mycket krävande offshoremiljö.

Men Yukos ägare, Chodorkovskij, sitter i Sibirien och Shell fick sitt projekt på Sachalin delvis exproprierat. Vågar ni lita på ryssarna?
– Jag vill inte kommentera andra bolag, men när det gäller Shtokman vill jag betona att vi tar definitivt beslut om huruvida vi ska göra investeringen först 2009. För att vi ska gå vidare krävs att vi känner oss trygga ur alla aspekter, alltså när det gäller både de tekniska, ekonomiska, miljömässiga och legala riskerna. Det rör sig ju om en väldigt lång investeringshorisont.

Låt oss titta lite närmare på andra slags investeringar, till exempel etanol, som säljs på många Statoil-mackar i Sverige. Om man ser till vad det kostar, i energi och pengar, att framställa och frakta etanolen måste man väl fråga sig om det här verkligen är ett bra bränsle. Hur ser du på det?
– Alla energislag innebär utmaningar av olika slag. Det gäller kärnkraft och till och med vattenkraft. Inget är idealiskt. Vår syn är att vi måste arbeta för ett mer uthålligt men också mer diversifierat energisystem, och när det gäller etanol behöver vi producera den på bästa möjliga sätt. Vi samarbetar till exempel med Petrobras i Brasilien för att ta fram nästa generations biobränslen. Biobränslen kan vara ett viktigt bidrag, men det är självfallet inte det enda svaret på frågan om hur världen ska försörjas med energi.

Än mer kontroversiellt är engagemanget i oljesandsfälten i Kanada. Där ser det för eländigt ut. Marken skövlas och mycket koldioxid frigörs också vid själva framställningen. Det måste vara negativt för er image!
– Det råder enighet bland alla experter om att världens växande energiefterfrågan måste tillgodoses i huvudsak av fossila bränslen. En siffra som nämns är 85 procent, alltså nästan all den framtida energiproduktion som behövs för att försörja oss kommer att ske genom användning av fossila bränslen. Det innebär att den här sortens tillgångar kommer att tas i bruk oavsett om Statoil Hydro är med eller inte. Vi är inte verksamma inom det som du nämner, alltså “open pit production” eller ovanjordsbrytning. Det vi gör är in situ-produktion, alltså att vi borrar brunnar och pumpar in vattenånga i marken som driver upp oljan. Det är inget tvivel om att det här är kontroversiellt i Norge. I Kanada ses vi däremot som ett bolag som ligger mycket långt framme när det gäller effektiv utvinning av energin, inte minst när det gäller återvinning och lagring av koldioxid. Isolerat sett kan oljesand vara ett kontroversiellt energislag, men vi har betydande utvecklingspotential. Vi har nyligen etablerat ett forskningscenter i Kanada som vi hoppas ska bidra till att möta några av de utmaningar som tungoljan medför när det gäller utvinning, energieffektivitet och miljöeffekt.

Du nämner återvinning av koldioxid, och det låter bra. Men den här tekniken är oprövad. Ni har åkt på rejäla bakslag.
– Det vi har försökt få fram är kostnadseffektiv CO2-avskiljning, och här har Statoil Hydro mycket att bidra med. Vi har arbetat med det här i mer än tio år och har projekt och anläggningar både i Norge och på andra håll, som i Algeriet.

I fjol lade ni ned ett stort projekt för lagring av koldioxid under havsbotten. Det var väl ett misslyckande?
– Nja, det som hänt är att vi försökte få in koldioxidavskiljning och koldioxidlagring i själva värdekedjan, alltså att försöka få det kommersiellt lönsamt. Det skulle ske genom injektion av koldioxid som skulle kunna stimulera ökad utvinning i Draugen- och Heidrunfälten. Men studien visade att det inte var möjligt att få upp så mycket extra olja som vi hade hoppats, det visade sig bli för dyrt helt enkelt…

Det går alltså inte att avskilja koldioxiden “gratis”. Men det är väl värt att göra ändå?
– Absolut. Vi är världsledande inom avskiljning och återvinning av CO2 och vi har, som jag nämnde, många olika projekt på gång. Bland annat etablerar vi ett utprovningscenter för koldioxidavskiljning tillsammans med bland andra Vattenfall för att se om vi inte kan hitta nya metoder för att få ner avskiljningskostnaderna. Klarar vi det kan det bli ett genombrott som får större betydelse globalt.

Man bör väl se frågan om växthusgaser i ett globalt perspektiv, eller hur?
– Ja, självfallet.

Och borde då inte Statoil Hydro satsa globalt, till exempel genom projekt i Asien, där ju utsläppen ökar allra mest?
– Vi är en av de allra mest aktiva parterna inom “clean development mechanisms” inom ramen för Kyotoavtalet, alltså investeringar som vi gör inom skogsplantering, minskningar av gasavbränning på borrplattformar med mera. Men jag vill definitivt hävda att den teknik som vi utvecklar här har global tillämpbarhet. En av de viktigaste utmaningarna är ju att minska kostnaderna vid avskiljning av CO2 vid de stora punktutsläppen…

Till exempel vid kolkraftverk i Kina?
– Ja, till exempel. Det skulle ju betyda oerhört mycket om vi kan komma snabbt framåt på det här området.

Men handen på hjärtat: Hur känns det att vara verksam i en bransch där flera av era kolleger, bland andra Exxon Mobil, fram till alldeles nyligen förnekade att det fanns ett klimatproblem?
– Jag vill inte kommentera vad andra gör eller har gjort, men Statoil Hydro har erkänt realiteterna sedan många år. Vi arbetar intensivt med detta och vi gör det inte för att vi skulle vara bättre samhällsmedborgare än några andra, utan för att vi ser det som ekonomiskt lönsamt. Vi tror att koldioxidutsläpp är en kostnad som bara kommer att öka och då är det bra att ligga i framkant inom utvecklingen för att begränsa utsläppen.

Jag lyssnade på USA:s förre finansminister Larry Summers häromdagen, och han menar att vi underskattar svårigheterna med att få till stånd bindande, globalt hållbara överenskommelser på det här området. Det ligger mycket i det, tyvärr.
– Jag håller med. Lösningen på klimatfrågan finns redan, det handlar om att sätta ett pris på utsläpp av växthusgaser. Om man sätter ett globalt pris på CO2 och om det blir tillräckligt högt så skulle det få enorma effekter när det gäller att driva på utvecklingen. På den norska kontinentalsockeln har vi haft en koldioxidskatt i många år, och det har varit ett väldigt incitament för att minska utsläppen. Problemet är att det verkar ta för lång tid för det globala samhället att etablera processer och system för att nå dit.

Varför går det så långsamt?
– Jag tror det handlar om att insikten bland allmänheten runt om i världen måste öka ännu mer.

Men är det trovärdigt för er att vara engagerade i klimatfrågan? Ditt företag säljer den produkt som gör klimathotet värre…
– Att vi i stället skulle behöva minska produktionen… Nej, ett sådant synsätt tycker jag är väldigt osolidariskt. Miljarder människor har inte den energi de behöver för att kunna leva ett anständigt liv. De kommer att behöva energi, men förhoppningsvis kan produktionen i allt högre grad ske på ett sätt som är ansvarsfullt, och då måste vi lita till den tekniska utvecklingen. Det ställer höga krav på oss i den här industrin. Men vårt bidrag är centralt för att kunna lösa klimatproblematiken.

Vi hinner med några ord om själva bolaget. Det är intressant att ni nu är Skandinaviens största företag, större än Volvo faktiskt.
– Ja (skratt). Volvo-Norge-affären, som man förhandlade om på 1970-talet och som innebar att en del av ägandet i Volvo skulle bytas mot norska oljetillgångar, hade kanske varit värd att göra, trots allt, om man ser de från ett svenskt perspektiv.

Om man hade varit riktigt långsiktig, ja… Men vad innebär det att Statoil Hydro är en jätte i det nordiska och inte minst det norska näringslivet?
– Det är klart att vi märks. Det skrevs visst 4 000 nyhetsartiklar om oss i december i norska medier. Ur mitt perspektiv finns det två dimensioner. Den ena är vår ställning i branschen. I en global miljö är vi ett företag i mellanstorlek i en bransch som kännetecknas av hög risk, stora investeringar och ett högt teknikinnehåll, så det är inte särskilt dramatiskt. Den andra dimensionen är att när vi är så stora i en liten nation som den norska så måste vi tillgodose högt ställda krav på öppenhet och tillgänglighet.

Hur ofta träffar du norska politiker?
– Under fusionsprocessen, när ramverket för bolaget fastställdes, så var det ju många kontakter med politiker och myndigheter i alla de länder där vi är verksamma. Sedan dess har det varit mer av rutinkaraktär, men i alla de länder där vi finns behöver vi ha en bra och fortlöpande dialog med myndigheterna. Något som är väldigt bra med den norska modellen med stort statligt ägande är att alla aktörer tvingats bli väldigt tydliga med vilka roller de spelar. Vi behandlar norska staten på samma sätt som alla andra aktieägare.BÖRJADE PÅ MCKINSEY NAMN: Helge Lund ÅLDER: 45 UTBILDNING: Civilekonom (Handelshögskolan i Bergen), MBA (Insead) KARRIÄR: Olika befattningar inom McKinsey och Hafslund Nycomed, vd Aker Kvaerner 2002, vd Statoil 2004 och vd Statoil Hydro 2007 BOSTAD: Bärum utanför Oslo FAMILJ: Gift, två barn FRITID: Fotboll och friluftsliv DET HÄR ÄR STATOIL HYDRO OMSÄTTNING (PROFORMA) 2006: ca 522 miljarder norska kronor Antal anställda: 31 000 BÖRSVÄRDE: ca 500 miljarder norska kronor STÖRSTA ÄGARE: Norska staten (62,5 procent) PRODUKTION: Över 1,7 miljoner fat oljeekvivalenter per dag FASTSTÄLLDA RESERVER: Över 6 miljarder fat oljeekvivalenter. Driver 39 olje- och gasfält till havs och är världens största operatör av offshorefält. Världens tredje största nettosäljare av råolja