Den tröttsamma teknikoptimismen

Visst är det något näpet med liberalers teknikoptimism? Den har förstås att göra med deras tro på rationalitet och vetenskap, men också med att gruppen nördar till betydande del överlappar med gruppen liberaler.

Belägg?

Minns ni Carl Bildts förtjusning över att vara först med e-post mellan regeringschefer, när han för drygt 20 år sedan skickade ett mejl till Bill Clinton? Minns ni att han lät en Bildt-avatar öppna Sveriges ambassad i Second Life, låtsasvärlden som ingen längre talar om?

När den liberala teknikoptimismen var som hetast fick man intrycket att vi kolumnister gick en dyster tid till mötes. Informationstekniken skulle snart ha löst allt. Det skulle inte finnas något kvar att skriva om. Internet gjorde diktaturer omöjliga, för människor med fri tillgång till information och till varandra, kan aldrig förtryckas. Marken skulle inom kort rämna under despoterna, svärden smidas till plogbillar och lejonen ligga ned med lammen. Antagligen till ett soundtrack av Enya.

Så sent som under den ”arabiska våren” hördes det där.

Och nu sitter vi här med Putin och Islamiska staten. Lejonen smyginvaderar, halshugger, bränner på bål, våldtar och skjuter civila. Ingen verkar ha berättat för dem att tekniken frigör och förbrödrar.

Det världens rovgiriga lejon har begripit är i stället att tekniken kan ställas i lögnens, förslavandets och mördandets tjänst. För informationen må vara fri, men det betyder inte att folk söker sanningen. Folk söker oftast den information de vill tro på. Och det må finnas alla möjligheter att knyta kontakter över alla möjliga gränser, men de flesta har genom årtusendena sökt sig till likasinnade och odlat misstron mot dem som står utanför. Modern informations­teknik är en dröm för den, som likt Putin, vill spela på allmänmänskliga svagheter.

Och så har vi det här med subkulturer. En gång fanns de. De kunde handla om att färga håret grönt och skriva musik för cirkelsåg, eller om porslinsmålning, eller sadomasochistisk sex, eller väpnad revolutionär kamp, eller pedofili. Numera finns inga subkulturer, för allt och alla kan hittas, kopplas samman och växa på nätet. Samlare kan skaffa en komplett samling på en eftermiddag. Den mest obskyra musikgenren sprider sig inom ett par månader över hela världen. Pedofiler, som ofta var isolerade existenser förr i tiden, kan nu med lätthet komma i kontakt med likasinnade och skapa en känsla av normalitet och trivsel kring sin perversion.

Och så har vi de islamistiska vålds­verkarna. Den Islamiska staten skulle antagligen vara en bisarr subkultur, om inte nätet fanns. Det är nätet som är scenen för dess propaganda, nätet som möjliggör rekryteringen av stridande från hela världen och får 15-åriga brittiskor att ställa upp som jordiska jungfrur, i väntan på de jungfrur som martyrerna tilldelas i paradiset. Det är på nätet man kan lära sig att baka bomber och få den ideologiska duvning som krävs, för att verkligen njuta av att mörda tecknare, judar, konstnärer och förbi­passerande.

Överlag har nätet lett till att förvrida perspektiven och förena knäppgökarna. Små, bisarra grupper har fått oproportionerligt inflytande. Det är sant i relativt triviala fall, som de omskrivna ”näthatarna”, eller de märkliga ras-, sex- och könsfixerade sekter som kapat vårt offentliga samtal. Men det är också sant för mördarna i profetens kalifat.

Man kan inte ouppfinna teknik och visst bär också internet på den nikomachiska etiken, Werner Aspenströms Mätarlarven, hundar som åker skateboard och andra grundpelare i västerländsk kultur. Men vi kan väl sluta inbilla oss att tekniken någonsin kan upphäva den mänskliga naturens mörkare sidor?

Författare och ­kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.

Drivbänk för sjuka tankar

En effekt av internet är en hausse för konspirationsteorier. De dyker upp i alla länder. I USA dör barn av mässling, därför att deras föräldrar läst på nätet att vaccin är farligt. I Ryssland använder Putin nätets paranoida drag, för att bortförklara mord på oppositionella. Arabvärldens självbild som kränkta offer, under­hålls av ett ständigt flöde av nätburna konspirationsteorier: allt är västs och judarnas fel.