Den synliga handen

Den australiensiske filosofen Peter Singer presenterade en gång följande tankeexempel:

Tänk dig att du precis har köpt ett par nya, dyra mockaskor och är ute på promenad i en park. Plötsligt hör du ett barnskrik och ser att ett litet barn håller på att drunkna i en damm. Det enda sättet du hinner rädda barnet på är att vada ut i dammen med mockaskorna på, och de kommer med säkerhet att förstöras ifall du gör det. Frågan är då om du kommer att rädda barnet trots att dina dyra skor förstörs?

När människor får frågan om att rädda liv på detta viset är det självklara svaret så gott som alltid att de kommer att rädda barnet även om de dyra skorna förstörs.

Men, påpekar Singer, om man formulerar saken annorlunda genom att fråga om människor som är i begrepp att lägga en större summa på en konsumentprodukt om de inte i stället vill skänka pengarna till barn i tredje världen ifall det med säkerhet kommer att rädda liv, så blir agerandet annorlunda.

Vad är egentligen den avgörande skillnaden? Svaret är synligheten. Det tycks som om vi känner ett ansvar för att agera när problemet är synligt, men känner oss mindre manade att göra detsamma ifall problemet ligger utanför vårt synfält.

Jag kom att tänka på Singers analogi när jag läste ett av de otaliga inlägg som gjorts i debatten om tiggeriet på svenska gator och torg. Kanske har jag missat något, men jag kan faktiskt inte erinra mig att det fördes någon allmän debatt om vad man kunde göra för fattiga och förtryckta romer i Rumänien innan dessa människor kom inom vårt fysiska synfält här i Sverige.

En cynisk person skulle utifrån den iakttagelsen kunna dra slutsatsen att debatten uppstått mindre av omsorg om dessa fattiga människor, då de var minst lika fattiga när de ännu inte hade tagit sig till Sverige, och mer av omsorg om vårt störda synfält.

Som Singer noterade innebär ju nämligen att problem inom vårt synfält också att vi upplever att ett krav ställs på att vi agerar mot problemet. Så länge barn dör i tredje världen och romer lever i svår fattigdom i Rumänien, så behöver människor inte känna något moraliskt imperativ att agera, men ifall ett barn riskerar att dö framför våra ögon eller en fattig människa sitter med utsträckt hand framför ingången till snabb­köpet, så uppstår ett inre krav på handling och därmed en känsla av ansvar.

Av allmänhetens reaktioner på de tiggande romerna att döma tycks denna känsla av krav vara ett ovälkommet intrång i vårt samvete. Eftersom inget gör så ont som när en ömtålig nerv träffas, så reagerar en förskräckande stor del av allmänheten med stark motvilja mot tiggarnas närvaro och önskar att de ska försvinna ur gatubilden.

Som ekonom med en grundläggande frihetlig syn på människors samexistens och val i livet ter sig tiggeridebatten och krav på tiggeri­förbud som irrationell, även om man med Singers exempel kan få perspektiv på irrationaliteten.

Självklart bör man ha rätt att passivt be människor om gåvor, liksom människor har rätt att skänka eller avstå från att skänka pengar på frivillig basis. Så länge man inte ofredar, våldför eller begår egendomsbrott mot andra människor bör man ha rätt att genomföra en sådan transaktion.

Förbättras tiggarnas situation av att tigga? Eftersom det uppenbarligen är deras egen bedömning, och de rimligtvis har bättre insyn i sin livssituation än de flesta andra, är det sorgligt nog troligen så. Det betyder inte att det är ett bra sätt att skaffa sig försörjning, men det uppfattas som det bästa, eller enda, alternativ som står tillbuds för de personer som valt den vägen.

Att fattigdomen kommit inom vårt synfält och därmed förhindrar oss att förtränga eländets existens betraktas av många som ett stort problem. Jag tycker att det är en värdefull påminnelse om behovet att bekämpa fattigdom snarare än de fattiga.

Pär Magnusson, tidigare chefsanalytiker för Skandinavien på Royal Bank of Scotland. Medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Hopp och förtvivlan

Om ni ska lyssna på två sommarprat från denna sommar så låt det bli Johan Rockströms och Maria Strömmes. Förstnämnda talar om de allvarliga utmaningar vi står inför på jorden, och sistnämnda ger hopp om mänsklighetens förmåga att lösa dessa utmaningar.