Den svarta döden

USA:s ekonomi trotsade alla tyngdlagar under första kvartalet 2019, med tillväxttakten 3,2 procent på årsbasis. Arbetslösheten är nere på 3,6 procent, den lägsta sedan 1969.

Amerikanerna – och tack vare dem alla vi andra – har snart upplevt den längsta perioden hittills av expansion. Den enda pil som pekar lika mycket uppåt som New York-börsen är USA:s statsskuld.

Alla partyn tar slut förr eller senare. Kommer handelskrig, inflation och stigande räntor att utlösa det stora börsfallet? Kanske, givet att USA tidigare löst sina obalanser på det sättet, men jag gissar att geopolitiken hinner före. Närmare bestämt trubbel i Iran eller Venezuela. Närmare bestämt på grund av den klibbiga råvara som alltid verkar ställa till det här i världen.

Minns 1941, när Japan utökade sitt erövringskrig för att kringgå USA:s oljeembargo.

Minns 1973, när arabländerna ströp oljekranen efter kriget med Israel, och störtade hela världen i energikris och recession.

Minns 1990, när Saddam Husseins Irak erövrade det oljerika Kuwait och utlöste en annan lågkonjunktur, särskilt kännbar i Sverige.

Minns 2001, när terrorister från oljelandet Saudiarabien utlöste en amerikansk invasion av oljelandet Irak, och fördjupade lågkonjunkturen efter den spruckna it-bubblan.

Få verkar inse vad som nu står på spel i Teheran och Caracas, allra minst femåringen i Vita huset. Donald Trump och hans republikaner är besatta av att tvinga Iran på knä, mest för att landet är en ärkefiende till Saudiarabien och Israel, och för att göra tvärtom mot Barack Obama som öppnade för dialog. Logiken liknar den när det gäller feminism, miljö och rasism: allt som är politiskt korrekt är fel.

Var finns det strategiska tänkandet? Under trycket av USA:s sanktioner är Irans inflation på väg mot 40 procent, och landets ekonomi kontraherar med 7 procent i år. Kollapsen är nära.

Resultatet blir antingen inbördeskrig eller upptrappad terrorism inklusive nukleära ambitioner. Då är storkonflikten nära, med perser på ena sidan, amerikaner, araber och israeler på den andra. Det enda som garanterat inte kommer att hända är en iransk vår med fredlig demokratisering.

Regimen i Teheran är förvisso djupt obehaglig, men den i Riyad är inte ett dugg bättre. USA:s cyniska policy blir ännu mer makaber av att Irans höjda profil i regionen beror på västmakternas invasion av Irak 2003.

Vilka skulle de humanitära följderna bli av ett krig med Iran? Vad skulle hända med oljepriset? Hur skulle Ryssland, Kina och Nato-landet Turkiet agera?

Det enda land som har mer olja och gas än Saudiarabien, Irak och Iran råkar vara Venezuela. Även här är USA politiskt, diplomatiskt och potentiellt militärt hyperaktivt. Även här har Kina och Ryssland enorma intressen, eftersom bägge stormakterna passat på att sätta ner sina flaggor i den västra hemisfären genom jätteinvesteringar i den havererade regimen och dess fossila tillgångar.

Venezuelas sammanbrott innebär inte bara en ekonomisk och mänsklig kris av episka mått, utan också en strategisk. Kärnvapenhotet är förstås mera avlägset än under Kubakrisen 1962, men i övrigt finns många paralleller.

Den infantile Donald Trump är omgiven av hökar och amatörer. Bästa försäkringen mot utrikespolitiska äventyr är hans fixering vid börskurser och jobbstatistik. Så länge maktkampen i Caracas står och väger mellan regeringen och oppositionen kan förvecklingarna ändå bli minst sagt allvarliga.

Olja är inte bara en orsak till klimathotet och en förbannelse för många av de länder som har den. Oljan kommer med stor sannolikhet också att orsaka nästa internationella kris.

Det sägs att en liberal är en konservativ som ännu inte blivit rånad … Trettio års midnattspromenader runt Stockholm, och jag är fortfarande rätt liberal.