Den stora torvbubblan

I sin memoarbok “Min första krets” från 1982 berättar Olof Lagercrantz, legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter 1960-1975, om sin pappa, den vidlyftige officeren och bankdirektören Carl Lagercrantz. Pappan samarbetade under 1910-talet med ett engelskt spekulativt företag i torvbranschen – The International Carbonizing Co Ltd.

Bolaget hade ursprungligen bildats av en svensk kemist vid namn Martin Ekenberg, som hade uppfunnit en metod för att torka och preparera torv till briketter. Nu reste Carl Lagercrantz runt i Sverige och köpte diskret upp torvmossar för företagets räkning. Tanken var att torv skulle bli ett bränsle lika bra som stenkol, men billigare. Här fanns miljoner att tjäna för den som var smart nog att ge sig in i torvracet, hävdade Lagercrantz.

Men när första världskriget bröt ut behövdes officeren Lagercrantz i armén, och hans torvfabrikation kom av sig. Och det var kanske lika bra det. Det visade sig nämligen att Ekenbergs patenterade metod för “våtkolning” av torv inte fungerade som tänkt. Tillverkningen av torvbriketter krävde lika mycket energi som man fick ut när man eldade upp dem.

Martin Ekenberg hade emellertid redan nått stor ryktbarhet. Dock inte som kemist, utan i egenskap av världens första brevbombare. Mellan åren 1904 och 1909 skickade han fyra brevbomber till före detta affärskompanjoner och finansiärer som dragit sig ur hans olönsamma torvprojekt.

Han avslöjades när en av hans gamla medarbetare kände igen hans handstil på en bomb. Ekenberg sattes i häkte i London. Där tog han sitt liv i oktober 1909 med hjälp av insmugglat gift. Detta sedan Sverige begärt honom utlämnad.

Han misstänktes för att ha giftmördat sina två tidigare fruar. Hans ryktbarhet som skurk var så stor att en vaxdocka föreställande honom i naturlig storlek ställdes ut på vaxkabinettet Svenska Panoptikon i Stockholm. Numera lär dockan finnas i Polismuseets magasin.

Men det var inte i första hand för att få bränsle som torvmossarna exploaterades och “Föreningen för mosskultur” bildades 1886. Då handlade det om att öka odlingsarealen. “Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter”, som Esaias Tegnér skrev 1809.

Uppodlandet av våtmarker hade börjat i Nederländerna på 1600-talet och spritt sig till Tyskland och vidare norrut. Att förvandla vattensjuk myr till åkermark var emellertid inte lätt. Först måste marken dikas ut. Därefter rensas från tuvor och alla stubbar som bevarats i den syrefria miljön.

Det var ett hårt arbete. Både Vilhelm Moberg och Harry Martinson har berättat om slitet i sina självbiografiska romaner.

I Tyskland satsade man från slutet av 1800-talet på “kolonat”, tyska nybyggarsamhällen på myrmark i bland annat Polen. Här användes straffångar för att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Kolonisterna fick sedan statlig hjälp med husbyggen och ofta gratis konstgödsel. Torvmark är näringsfattig och måste gödslas med kalium och fosfor. Annars växer där nästan ingenting.

När nazisterna kom till makten utvidgades och systematiserades verksamheten med hjälp av koncentrationslägren. Sången “Die Moorsoldaten”, som blev populär under spanska inbördeskriget, skapades av politiska fångar i lägret Börgermoor vid Papenburg, inte långt från Bremen.

Att bryta ny mark var också uppgiften för krigsfångarna i koncentrationslägret Dachau.

Spekulationer i torv som framtidens energitillgång växte när första världskriget bröt ut. Kolpriset, som legat runt 20 kronor per ton, rakade i höjden och var som högst 150 kronor 1918. En rad torvbolag startades med vidlyftiga projekt, och industriproduktion av bränntorv kom i gång. ?SJ eldade motvilligt en del av sina lok med torv. Detta sedan man fått stränga order från regeringen att använda mer inhemskt bränsle.

Men bara några år efter krigsslutet hade kolpriset sjunkit till förkrigsnivåer. England, som före kriget hade haft monopol på kolexporten i Europa, fick konkurrens av Tyskland, Frankrike och Belgien. Därtill kom vattenkraften, elektriciteten och oljan. Torvbubblan brast, och en rad mer eller mindre spekulativa bolag gick i konkurs. Här och där på myrarna står fortfarande skeletten efter torvbrytningsmaskiner kvar och rostar efter hundra år.

I dag har torven åter kommit på tapeten som inhemsk energitillgång. Sverige lobbar i EU för att torv ska klassas som förnybart biobränsle. Naturskyddsföreningen och en del forskare protesterar och hävdar att torven är lika miljöskadlig som stenkol.

Men visst används bränntorv fortfarande. Under 2008 eldades 163 235 ton torv från Härjedalen och Borås vid fjärrvärmeverket i Uppsala.

Om detta och mycket annat kan man läsa i den utmärkta antologin “Svensk mosskultur” från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Redaktör Leif Runefelt.

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.