Den stora fondfloppen

Den som för sex år sedan hade sparat ihop 100.000 kronor i någon av allemansfonderna hos Föreningssparbanken, Handelsbanken, Nordbanken eller S-E-Banken, och som sedan har fortsatt att spara fram till idag, har förlorat mellan 21.000 och 52.000 kronor jämfört med en fond som utvecklats som börsen i genomsnitt (d.v.s. som Generalindex Total). För detta har spararen betalat drygt 16.000 kronor i förvaltningsavgifter.

Översätts detta till hela svenska folket blir beloppen svindlande. De 52 miljarder kronor som fanns i allemansfonder och Sverigefonder hos de fyra storbankerna för sex år sedan skulle ha ökat med 16 miljarder kronor mer om fonderna hade haft samma värdeutveckling som Generalindex Total. Under samma tidsperiod har de fyra bankerna tjänat 6,5 miljarder kronor på att förvalta sina allemansfonder och Sverigefonder.

Började bra

Allemansfonderna har funnits i fjorton år, sedan 1984. De första åtta åren kan de fyra storbankerna vara stolta över. Då överträffade de allihop Generalindex Total (som är den korrekta jämförelsen, eftersom de utdelningar som aktieägare får ingår i detta börsindex). Men de senaste sex åren har bankerna alltså misslyckats.

Vad beror förändringen på? Något säkert svar finns inte, men troligen beror den på konkurrensen från utländska placerare.

Under 1980-talet levde de svenska fondförvaltarna i en skyddad verkstad. De kunde i lugn och ro leta köpvärda aktier, utan konkurrens från utlänningar. Valutaavregleringen 1988 öppnade delvis svenska börsen för utländska placerare, men även i början av 1990-talet gick det bra för de svenska bankerna, särskilt när börskurserna föll 1990 och 1992. Så bra, att bankerna även klarar en jämförelse med index under hela 1990-talet.

Men 1992 beslöt riksdagen att avskaffa de bundna aktierna, som bara fick köpas av svenskar. Utländska investerare kunde på allvar börja investera på Stockholmsbörsen.Och de senaste sex åren har storbankerna alltså misslyckats i kampen med Generalindex Total. Nära till hands ligger onekligen tolkningen att när de utländska placerarna ökade sin kunskap om de svenska börsbolagen, har de svenska förvaltarna inte orkat hänga med.Frågar man cheferna för de stora fondbolagen får man dock helt andra förklaringar till att deras fonder inte klarat Generalindex Total:

»Fonderna har kostnader för förvaltningsavgifter och courtage som inte drabbar index.« Men samma kostnader fanns på 1980-talet och då lyckades förvaltarna överträffa index.

»Fonderna får maximalt placera 10 procent i en aktie, så de senaste åren har de inte kunnat investera fullt ut i Ericsson och Astra.« Detta är sant, men den negativa effekten över de senaste sex åren är så liten att den inte räcker för att förklara förvaltarnas misslyckande.

»När index stiger kraftigt halkar fonder efter, för de måste ha en viss andel kontanter om spararna vill sälja.« Mer än en procent likviditet behöver dock fonderna aldrig ha, så den negativa påverkan behöver inte bli mer än ett par tiondels procent per år.

»Utdelningarna betalas inte ut förrän en vecka efter att de räknats in i index och då har index ofta hunnit gå upp.« Effekten av detta på en fond blir normalt bara någon hundradels procent per år.

Nog med bortförklaringar. Egentligen spelar det ingen roll vad misslyckandet beror på. Det räcker att konstatera att den dåliga avkastningen jämfört med index verkar vara bestående, så frågan är vad kunderna skall göra.

Indexfonder

Svaret finns i USA. Även där har fondspararna i många år fått sämre avkastning än index. Enligt Morningstar var det 1997 bara 10 procent av aktiefonderna som överträffade S&P500. Amerikanerna köper därför i allt högre grad indexfonder, som garanterat följer index.

Indexfonder med låga avgifter och låga courtagekostnader överträffar garanterat vanliga Generalindex, eftersom utdelningarna från fondens aktieinnehav är betydligt större än kostnaderna. Om kostnaderna är tillräckligt låga kan indexfonder med hjälp av intäkter från att låna ut aktier även garanterat följa med Generalindex Total.

Affärsvärlden har sedan våren 1995 (se artikeln “Bankerna borde sälja indexfonder”) propagerat för att de svenska fondföretagen bör erbjuda sina kunder indexfonder med låga avgifter för placeringar utomlands, eftersom förvaltarna i de flesta fall har misslyckas med sin aktiva förvaltning. Efter ytterligare tre års erfarenhet kan vi konstatera att även när det gäller svenska aktier är passiv indexförvaltning med låga kostnader normalt ett överlägset alternativ till vanliga, aktivt förvaltade fonder med högre kostnader.

Det finns idag tre indexfonder med svenska aktier att välja på: Handelsbanken som tar 0,9 procent per år, Erik Penser tar 0,5 procent och Danielsson tar 0,4 procent.