Den stora dansen kring guldkalven

I ngen förstod vad som kunde hända när en före detta skådespelare, Ronald Reagan, tog över Vita huset 1981. USA var på väg in i depression när den nye makthavaren och hans rådgivare valde att sänka skatterna kraftigt, kontrollera penningmängden, låta budgetunderskottet växa samtidigt som man höll räntorna höga för att dämpa inflationen och försvara dollarn. Det kallades voodoo-ekonomi.

Aktörerna på den svenska aktiebörsen skulle snart lära sig en hel del om den nya amerikanska dynamiken, särskilt när Socialdemokraterna efter att ha vunnit tillbaka makten hösten 1982 klämde i med en konkurrensdevalvering på 16 procent. Med tanke på att de olika borgerliga regeringarna hade genomfört inte mindre än tre devalveringar efter 1977 sågs detta närmast som ett överfall på andra länders centralbanker och industrier. 

Ronald Reagans nya politik lyfte snart dollarn till rekordnivå samtidigt som konjunkturen brummade i gång. Svenska exportföretag fick snart en osannolik och konstlad vinstkonjunktur och de olika företagen hjälpte till att driva upp aktiekurserna med sina vinstmedel precis som de utländska fonder vilka släpptes in för att köpa svenska aktier till reapriser, räknat i sina valutor. Sverige var valutareglerat, det blev som en tryckkokare när pengar ständigt kom in och hamnade på börsen.

Mellan slutet av 1977 och slutet av 1987 steg börsindex nominellt med 667 procent. Mer skulle det bli. Borträknat inflationseffekterna var ökningen 252 procent. Medlemmar från börsens gamla svarta gäng kände sig säkert som universums härskare. 

Saab Personbilars Sten Wennlo var en bilintresserad före detta journalist. Han hade kläckt den nya idén Saab 99 Turbo, en svart och väldigt cool bil för några få lyxkonsumenter. Det blev i stället 10 000 sålda, var tredje Saab vid den här tiden blev svart turbo. Bilhandlarna i USA kunde till och med ta en administrativ avgift från alla köande yuppies. 

Saabs personbilar gick med vinst för första gången, supervinster till och med. Samma sak gällde Volvo där bilchefen Håkan Frisinger gjort en ordentlig uppstädning med modellen 760 GLE. Bara fem år tidigare spådde alla experter nedläggning för svensk personbilsindustri. Nu klättrade Volvos ”operativa personbilsvinst ” från noll 1980 upp till 5–6 miljarder kronor om året runt mitten av 1980-talet. Det var en fullständigt osannolik framgång för Frisinger, men framför allt för högste Volvochefen Pehr G Gyllenhammar som kunde göra comeback efter motgångarna under krisåren, då han bland annat fått nej till en stor Norgeaffär i olja mot personbilstillverkning från aktieägarna.

Trelleborg, Saab-Scania, Kinnevik,Volvo, Skanska, Ratos, Pharmacia, Astra, Modo, Asea, Holmen, Stora Kopparberg och Nobel redovisade fantasisummor i devalveringsvinster på sin export. Ericsson var också med, men hade nu trasslat in sig i misslyckade datoraffärer och SKF var ännu inte färdig med sina japanska konkurrenter. 

Refaat El-Sayeds Biotek-komet Fermenta hann slå svenskt rekord i korttidsuppgång innan korthuset rasade. Det tidigare rekordet hade nog Gustaf Daléns Aga från före första världskriget. År 1978 var reala börsindex äntligen ifatt rekordnivån från 1912, så egentligen var en god del av detta också en återställare från den långa period som svenskarna skytt aktier. Nu släppte alla invändningar mot aktiehandel.

Emissionsbolagen från första världskriget kom i ny skepnad med namn som Skrinet, Proventus, Latour och Barkman. En generation fastighetsspekulanter drev upp fastighetspriserna till världsnivåer, och bankerna, som nyss fått en avreglerad kreditmarknad, såg inte farorna utan engagerade sig allt djupare. 

Sparbanksrörelsen gick i täten för de nya sparfonderna med Robur, vetenskapligt garanterade sparprodukter, det nya experimentet i löntagarfonder spädde på affärslusten. Storbankerna behöll kontrollen över aktieägandet. Jösses vilket härligt börsklimat!

Problemet med devalveringar är det inflationstryck som brukar följa. De importerade varorna fördyras i ett slag, och det skickar lätt en inflationschock genom ekonomin. Löntagarna svarar med kompensationskrav, och cirkusen är i gång. Experterna bakom devalveringsförslaget hade ordinerat efterföljande chockterapi när det gäller kostnader. Valutan borde omedelbart kopplas till västtyska D-marken och budgeten hårdhänt saneras. 

Den här socialdemokratiska regeringen var kanske den mest kompetenta rent tekniskt som hittills funnits, och Socialdemokraterna hade fått egen majoritet under Olof Palme, en erfaren och stark statsminister. Men redan vid de första diskussionerna började reträtternas väg från den hårda eftervården av inflationen. Knappt någon av de nya fackministrarna, utom möjligen Lena Hjelm-Wallén, var beredd att hjälpa till. Det var till och med så att den nye industriministern, veteranen Thage G Peterson, som alltså kunde erbjuda en 16-procentig devalvering till industriföretagen, aggressivt fortsatte att slåss för sina utlägg trots att han sa sig ha ”stängt företrädaren Nils G Åslings akutmottagning” från krisåren. 

Socialdemokraterna förblev ”de goda gåvornas parti”. Politiker hade inte gjort sina karriärer genom att strama åt utgifter utan genom att lova nya sådana. Norrlänningen Curt Bodström kämpade för en flygplats i Arvidsjaur för 250 miljoner kronor och Sten Andersson var mycket bekymrad över utsikterna att på något sätt beskära pensionärernas utlovade inflationskompensation. Olof Palme, som i grunden var ganska ointresserad av kamerala övningar, tog inte ställning i tvisterna, i vart fall ställde han inte upp på finansminister Kjell-Olof Feldts sida. 

Ännu hårdare blev motståndet utifrån. Pensionärerna kämpade mot alla inskränkningar, norrbottningarna ville ha sitt stora paket, kommunalråden i Skåne ville ha kvar sina varv och LO, som varit med att driva igenom det ena inflationsdrivande lönekostnadsavtalet efter det andra, talade om kompensation. Man genomdrev alltså det märkliga löntagarfondspaketet för att suga in övervinster från industrin. 

En annan orsak till den glödheta arbetsmarknaden blev den offentliga sektorns expansion, men också det faktum att man genom att ta bort karensdagarna tvingade företagen att hålla 20–25 procent fler anställda. Så många blev nämligen den återkommande sjukfrånvarande efter den reformen.

På börsen tänkte man inte så mycket på allt detta. I stället gällde det att göra så mycket som möjligt av alla affärsmöjligheter som skapades så länge dansen kring guldkalven kunde pågå.

***

Det inträffade många skärmytslingar på den ganska korta och smala ägarfronten i svenskt storföretagande under denna hektiska tid. I centrum stod ofta en liten allt rundare karl som kämpade hårt med sin ärvda Wallenbergsfär och med de goda representationsmiddagarna på Täcka Udden som var representationscentrum för släktens affärer.

Peter Wallenberg var yngre son till industrihövdingen Marcus Wallenberg och han hade aldrig haft någon särskilt bra relation med sin far, vilket delvis berodde på att de båda var hetlevrade. Äldre sonen Marc var mer diplomatisk men han hade 1972 tagit sitt liv, troligen i samband med utbrändhet och depression, faktiskt inte så ovanligt i direktörsjobben.

Slumpen hade ordnat så att Peter Wallenberg skickats ut i Atlas Copcos utlandsorganisation för att man där skulle ”göra karl av pojkfan”. Ett under inträffade när sonen visade sig kapabel att klättra ända upp till att bli vd-kandidat och kom tillbaka till hemlandet med en så handfast internationell industrierfarenhet som ingen wallenbergare tidigare hade haft.

För en del framstod han som bordus och vårdslös, kanske för att han efter sina år utomlands inte riktigt behärskade den svenska umgängeskoden. För andra var han snarare intuitiv och känslig.

”Pirre” Wallenberg hade ådragit sig malaria i Rhodesia och därefter fått den hjärtinfarkt som hindrat honom från att ta vd-jobbet i sitt älskade Atlas Copco. Där hade han oturen att som styrelseordförande medverka till några USA-affärer som kom helt fel i förhållande till devalveringarna och den allt starkare dollarn. 

Sin fars förtroende vann han därför aldrig hur mycket han än ansträngde sig. Snarare blev fadern alltmer irriterad över sonens utläggningar om industriell marknadsföring, svenska chefer som inte förstod dotterbolagens situation eller behovet att få bättre snurr på lagren. Tiden hade sprungit ifrån den gamle precis som den gjort med den äldre farbrodern Jacob.

Några månader före sin död hösten 1982 funderade till och med patriarken på att sätta Volvochefen Pehr Gyllenhammar i sonens ställe, en häpnadsväckande idé. Den hann aldrig förverkligas utan efter faderns död tog Peter Wallenberg raskt med hjälp från den inre kretsen av direktörer över makten i både ägarstiftelserna och investmentbolagen Investor och Providentia. Formellt blev han därmed den mäktigaste Wallenbergaren sedan farfars halvbror Knut vid förra sekelskiftet. 

Men fadern lämnade över en sfär svag ägarbastion eftersom han aldrig som sin äldre bror hade varit särskilt intresserad av aktieaffärer eller ägarposter. Det viktiga för honom var stora företagsprojekt och ny teknik. Makten fick han alltid på grund av sin kraft och vinnarskalle.

Peter Wallenberg släppte dessutom omedelbart in Volvochefen i Atlas Copco via en riktad nyemission på 650 miljoner kronor, 50 procent över börskurs, för 25 procent av aktierna. Detta trots att han som styrelseordförande aldrig hade varit informerad. 

I november blev Gyllenhammar invald i verkstadsföretagets styrelse och några veckor senare meddelade Volvochefen att man köpt familjens Versteeghs post på 9,4 procent i Stora Kopparberg. Den familjen hadehaft en kontrovers med Wallenberg om en investering i Ådalen. Gyllenhammar vilade inte på hanen.

Peter Wallenberg tog inte strid, utan välkomnade till en början arvfienden, osäker på om han skulle lita på Volvochefens ord att denne fått löftet att också bli delägare i det stora skogsbolaget. Som Wallenbergare rättar man sig efter fädernas vilja. 

En bidragande orsak var möjligen att man just förlorat en dragkamp med Modo om Iggesund och att Stora Kopparberg gick dåligt. Missnöjet växte med bruksdisponenten Erik Sundblad, men ingen hade ännu pratat allvarligt med denne om saken.

Volvo var den svenska allmänhetens och medias favoritföretag och Gyllenhammar bolagets okrönte kejsare. Han var ett fenomen i stil med Oscar Rydbeck, Ivar Kreuger eller Sigfrid Edström, Wallenbergarnas naturliga motvikt i sin generation.

Gyllenhammar kom dessutom under dessa år att ha affärer med en rad ägaraktörer. Tidigare gjorde han den stora affären med Anders Wall. Man diskuterade om huruvida Beijerinvest skulle köpa det större Volvo, det vill säga upprepa Priboaffären, men detta klarade inte Beijerinvests soliditet.

Därför blev det Volvo som köpte Beijerinvest, och priset, 1,8 miljarder kronor, betalades till största delen med aktier i Volvo och konvertibla skuldebrev. De röststarka aktierna i Beijerinvest byttes mot röststarka aktier i Volvo. För Wall blev detta ett språng förmögenhetsmässigt, eftersom hans egna aktier i Beijerinvest visserligen var röststarka men inte värda mer än cirka 30 miljoner kronor. Han skulle så småningom sälja dem för 130 miljoner kronor. Gyllenhammar hade länge haft intresse för olja, det var hans främsta argument för affären. Särskilt oljeverksamheten i STC lockade.

Den här gången blev det inte Wall som trädde in och tog makten, som i Pribo. Han hänvisades i stället till rollen som ett slags hedersordförande. Wall åkte runt som industriell statsman och representerade bilföretaget. 

Det blev mindre av kombinationerna och affärerna. Beijerfolket hade inte en chans mot Volvos tunga organisation. När Beijer-invest försökte göra affärer presenterades de som ”Volvoaffärer”, och den gamla Volvoledningen reagerade genast ilsket, de var ju inga klippare. Till slut såldes därför Beijerinvest med börsportfölj ut till Volvos aktieägare med det nya namnet Investment AB Beijer. 

Relationerna mellan Anders Wall och Pehr G Gyllenhammar blev snart ansträngda. Gyllenhammar ville ha bort Wall från ordförandeposten. Han ogillade Walls olika affärer och han behövde snart inte Wall, eftersom personbilarna formligen sprutade vinster efter devalveringen och dollaruppgången. 

Ett antal gas- och oljekällor i Texas framstod vid den här tiden som intressanta att utvinna, eftersom oljepriset låg så högt. Dessa investeringar gjordes med Volvos hjälp. Så kom den andra oljekrisen. Förlusten blev smått otroliga 1,2 miljarder kronor. STC-katastrofen beskrevs av Gyllenhammar själv som svindleri och lurendrejeri, men detta var bara skyll.

Så kom Tresoraffären med Uddeholm där Wall köpte ut stålet tillsammans med två andra finansmän. Volvochefen, som i det här skedet såg sig som arvtagare till Wallenbergsfären, formligen exploderade och gick ut i pressen och pratade om privata spekulationsaffärer. 

Med hjälp av styrelsemajoriteten fick Pehr Gyllenhammar Anders Wall att träda tillbaka till vice ordförandeposten. Den första tiden med Volvo och Wallenberg i samma intressegrupp blev ändå inte så dramatisk, även om det sågs med oblida ögon att en av Wallenbergs trotjänare, Bergslagets chef Erik Sundblad, fick åka ned till Göteborg för att presentera företaget för den nye styrelsemedlemmen Gyllenhammar. 

Det var Volvochefen som krävde att Storachefen skulle gå efter 17 år. Inget konstigt med det, ingen chef bör sitta så länge. Problemet var att det efter MW:s död inte fanns någon som kunde ordna en hedersam reträtt. På väg till styrelseordföranden i Stockholm för att ta emot sin dom stannade den förtvivlade Sundblad och tog sitt liv. 

I Atlasstyrelsen gick arbetet mer friktionsfritt, de båda makthavarna hade ju goda insikter i verkstadsindustri.

Gyllenhammar visste inte att Peter Wallenberg för säkerhets skull försiktigt dammsög marknaden på A-aktier i Volvo. När finansmannen Wictor Forss sålde sitt Forsinvest till Investor förfogade han över 6 procent.

S-E-Bankens olika fonder fick snart 8 procent, och räknades dessutom Skandinavbankens gamla investmentbolag in kunde Wallenberg vid en konflikt mönstra minst en femtedel av Volvos totala röstetal på en bolagsstämma. Dagens Nyheter gjorde en sammanställning och trumpetade ut att Wallenberg nu var största Volovoägaren.

Därefter hårdnade attityderna snabbt, och när S-E-Banken, som traditionellt arbetade både med Wallenberg och Volvo, skulle välja en ny styrelseordförande efter Lars-Erik Thunholm gick det till öppen strid mellan ”Pirre” och ”Grynet” (Göteborgshumorns namn efter havregrynen) om jobbet. Banken lanserade då en av sina vd:ar, Curt Olsson, som kompromisskandidat för att slippa välja sida. 

Det nu är dags att introducera ytterligare en ny makthavare i näringslivets Sverige. Om Volvos korsägande knappt börjat var det redan länge etablerat hos de stora bygg- och byggmaterialföretagen. I spetsen för denna konstellation satt Skånska Cementgjuteriets vd Bengt Haak, som i kraft av företagets exempellösa framgångar, både när det gällde den internationella byggverksamheten och egna fastighetsförvaltningen, fick allt starkare finansiella muskler. Bengt Haak var precis som Gyllenhammar både styrelseordförande och koncernchef och även han fanns i den manstarka S-E- Banksstyrelsen. 

Korsägandet mellan de tre privata byggjättarna Ahlsell & Ågren, Euroc och Skånska Cementgjuteriet härrörde från 1974 och inkluderade tre förvaltningsbolag: Opus, Protorp och Laverna. Man såg fackföreningsägda BPA som ett verkligt hot.

Cementgjuteriets nye vd Bengt Haak var inte obekymrad om det korsvisa ägandets problem. 

– Min ambition är att banden ska ha lösts upp inom ett par år om det kan ske utan alltför stora våldsamheter på aktiekursen, sa han till Veckans Affärer.

Men det blev inte så. När Kinneviks nye arvtagare Jan Stenbeck strödde ut ”hajpulver” mellan investmentbolaget Kinnevik och Fagersta i en arvsstrid med sina systrar retade han etablissemanget. Flanken mot Sandvik blev med ens fri. Cementgjuteriet kunde med en midnattsräd ta över kontrollen av verkstads- och stålföretaget. Stenbeck slickade sina sår och gick vidare som den största utmanaren inom mobiltelefoni och media.

Det mest uppseendeväckande steget togs ändå när Pehr G Gyllenhammar bad Bengt Haak om hjälp 1984. Euroc och Cementgjuteriet sålde vardera i samband med nyemission i Protorp aktier till Volvo. Därmed kunde man minska sina respektive innehav samtidigt som Volvo blev lika stor ägare. Protorp köpte sedan aktier i Volvo. Det bildades en ny maktsektor i svensk industri. Av byggsektorns gamla korsägande och Gyllenhammars nya blev det skyddsvallar som skulle bli svårare att forcera för Wallenberg. 

För Peter Wallenberg, som måste vara angripare, saknades det en bra orsak att starta kriget. Hur än familjen gjorde skulle den framstå som girig och kapitalistisk. Den allmänna opinionen stod på Volvochefens sida. 

Men dödläget skapade dålig publicitet för båda parter i den internationella pressen. Det måste helt enkelt brytas och våren 1984 skildes kombattanterna åt efter långa segdragna förhandlingar. Volvo ville köpa först hela Stora Kopparberg och sedan Ericsson men Peter Wallenberg ville inte göra sig av med något. Därför blev det till slut priset som samtalen handlar om. En verkställande ledning utan ägarmakt pressade till sig 600 miljoner kronor i övervärde av landets ledande finansfamilj, en ägare som troligen skulle ha kunnat sparka ut ledningen. Men börsindex steg ju hela tiden.

Därefter tog Gyllenhammar kontakt med ”Skånemaffian”, de som styrde sfärerna kring Sockerbolaget och Investmentbolaget Öresund. Tillsammans gjorde de en rad transaktioner som ledde även Cardosfären in i korsägande med Volvo. I samband med en börsnedgång 1985 och växtvärk för Cardos bästa projekt, växtförädlaren Hillehög, lade sedan Volvo bud på hela företaget. 

Mellan de båda starkaste sfärerna i svenskt näringsliv rådde sedan borgfred. Båda tjänade pengar på personbilarna ett tag men fick problem ungefär samtidigt igen i slutet av decenniet. 

En affär som Gyllenhammar hoppade av, efter att ha tagit i hand, var den med börskometen El-Sayed vilken ertappades med att ha ljugit om en doktorstitel. Gyllenhammar vägrade att fullfölja affären, vilket då framstod upprörande i handslagens Sverige. Därmed förlorade Refaat El-Sayed möjligheten att komma ur helskinnad och Gyllenhammar undvek en katastrofal affär som han hade varit tvungen att skyla över för att inte förlora både jobb och rykte.

De som till slut hamnade med Svarte Petter var småspararna, varav många belånat sina hus för att få vara med, och Handelsbankens närstående investmentbolag Industrivärden, som ställt upp som parkeringsplats för aktier under den tid som den stora affären mellan Volvo och Refaat El-Sayed skulle göras.

Men det var inte allmän hygglighet som försatte Industrivärden i detta läge. Handelsbankens ambitioner att vara med i de stora ägarspelen, kombinerat med Industrivärdens vittring på stora reavinster, ledde till katastrofen. Det tog sex år för investmentbolaget att reda upp alla problemen i Fermentas spår. 

Det blev ingen affär med statliga Procordias Sören Gyll heller, även om det gjordes flera olika försök. Men efter Refaat El-Sayeds uttåg skulle de flesta av hans ”strukturer” genomföras av andra. 

Peter Wallenberg och hans betrodde Claes Dahlbäck, chef för Investor, kämpade nu med likviditeten en tid och fick hjälp av finansmannen Gustaf Douglas att kläcka en finansieringslösning med mellanbolaget Patricia. Precis som gamle farbror Jacob på 1920-talet gjorde de ständigt korta och lyckade affärer på börsen som steg och steg. Saneringen av Asea och omstruktureringen och utbyggnaden av Stora Kopparberg blev bra förstärkningar. Till slut signalerade Affärsvärlden på sin förstasida att den Wallenbergska bastionen nu åter var ointaglig.

Så gick det till på 1980-talet när mäklarfirmorna och bankerna inredde flotta kontor inom den så kallade gyllene triangeln, kring Stureplan i Stockholm. De gamla mäklarfamiljerna blev rika. I Alfred Berg tog Patrik Persson Brummer över, tillsammans med ett gäng från den av Affärsvärlden startade analysfirman Concensus.

Eftersom avgifterna till det nya löntagarfondsystemet slog särskilt hårt mot alla nya kunskapsföretag och deras små avskrivningsmöjligheter, fick de nya kunskapsarbetarna fria tyglar att leva ut sin hunger på lyx i avdragsgilla former på de konferenscentra och lyxkrogar som växte upp som svampar ur jorden. Vem ville betala det mesta av sina vinster i skatt? Gatorna fylldes för första gången sedan 1940-talet av kvällsliv. Det franska köket med fina viner blev en ny blågul tävlingsgren. Man upptäckte att cabrioleter fungerade bra i det skandinaviska klimatet.

Ja det gick så långt att Socialdemokraterna vände sig till de nya ”finansvalparna” med en valaffisch.

Men det är lätt att glömma de sista gastkramande månaderna av 1987, då börsindex nåddes före ett ras på 31 procent, som sedan snabbt reparerades. 

Amerikanerna pratade om ”svarta måndagen” den 19 oktober då Dow Jones-indexet föll med 23 procent på en enda dag, näst störst efter lördagen den 12 december 1914. I Stockholm rasade aktierna med 20 procent. I Hongkong nära nog halverades börsvärdet i denna chock.

Men de amerikanska bankerna stod pall för trycket och världens finans- och kreditpolitiker eldade på så att återhämtningen hann komma före årsskiftet. Lärdomen denna gång liksom vid den senare it-kraschen var att om bankerna klarar pärsen så blir det inga stora verkningar för ekonomin.

Svenskarna skulle snart få lära sig hur illa det kunde gå om banksystemet drogs in i en finanskollaps. l