Den sargade supermakten

I ett hus i The San Francisco Bay Area bor Angela Hofferber tillsammans med maken Kevin och två barn, 15 och 6 år gamla. Området är barnvänligt och bara några minuter bort finns havet och golfbanan. Angela Hofferber jobbar på ett dag- och fritidshem alldeles i närheten. Hennes man arbetar på ett sågverk.

På ytan är allt lugnt. En bil står parkerad på garageuppfarten, huset är rymligt, barnen har var sitt sovrum och är nöjda, berättar Angela Hofferber. Men bakom de välputsade fasaderna i bostadsområdet är läget ett annat. Här svänger sig barn i tioårsåldern med begrepp som utmätning, kronofogde och konkurs. Och många familjer har tvingats överge sina hem.

Det hus Angela Hofferber nu bor i är inte hennes eget.

– Det är inget fel på huset. Men det är inte mitt, väggarna är inte mina, säger Angela Hofferber.

Familjen tog i juni ett smärtsamt farväl av det hus barnen vuxit upp i och som var Angelas första egna.

– Det var så stort, att äga sitt första hus. Något som var mitt eget. Jag försökte nå en överenskommelse med banken, vi har ju våra jobb kvar. Men banken var inte intresserad. De ville ha fler ifyllda blanketter och nya uppgifter, men i övrigt tog banken sig aldrig någon tid. En dag stod plötsligt utmätarna utanför huset, berättar Angela Hofferber.

Hon tillhör de nästan två miljoner amerikaner som lämnade sitt hem under första halvåret i år när bolånens inledningsvis så förmånliga villkor nådde mer normala nivåer, samtidigt som Angela Hofferber och hennes man arbetade färre timmar och fick sämre betalt. I november förra året slutade hon betala räntor och amorteringar och i juni bad banken henne flytta. Bostadsmarknaden må ha passerat botten och statistiken må visa på en ljusning i konjunkturen. Men för många amerikaner har dessa siffror väldigt lite med verkligheten att göra.

– Folk fortsätter att lämna sina hem. Vi var de första i min familj, men många fler kommer att göra det framöver, det blir bara värre. Arbetslösheten stiger också hela tiden, säger Angela Hofferber.

Hon är en av många amerikaner som Affärsvärlden har talat med de senaste veckorna. Både vanliga amerikaner och högt uppsatta experter har gett en bild av ett land som är långt dystrare än den man får av att titta på statistik över BNP-tillväxt eller New York-börsens index.

Situationen såsom amerikanerna beskriver den är inte nattsvart, att måla upp ett sådant scenario ligger inte i amerikanernas natur. Men det är uppenbart att det råder krisstämning i landet. Inte minst på bostadsmarknaden.

***

bostadsmarknaden

Den 18 november kom signaler om att krisen på bostadsmarknaden består. I stället för en ökning av bostadsbyggandet med väntade 1,7 procent visade statistiken på ett ras med nästan 11 procent. Och antalet bolån där betalningarna ställts in nådde en ny rekordnivå under tredje kvartalet, de ökade till 9,64 procent, jämfört med 9,24 procent under andra kvartalet, enligt Mortgage Bankers Association, MBA.

Trots att recessionen avtog i somras ökar fortfarande antalet betalningsinställningar när det gäller bostadslån. Allt fler blir av med jobben och det leder till fler utmätningar. Räntor betalas med lönen, inte med BNP-tillväxt. Det senaste året har arbetslösheten stigit med 5,5 miljoner personer, vilket medfört att antalet betalningsinställelser ökat med nästan 2 miljoner och andelen utmätningar från 1,07 till 1,42 procent.

– För betalningsinställelser och utmätningar blir det värre innan det blir bättre. Det är osannolikt att läget på arbetsmarknaden förbättras förrän någon gång nästa år och då lär antalet nya jobb öka i en långsam takt. Men de nya jobben kommer knappast där andelen osålda hus är störst eller betalningsinställelserna flest, säger Jay Brinkmann, chefekonom på MBA.

Samtidigt fortsätter huspriserna att falla. Medianpriset i oktober sjönk 7,1 procent till 173 100 dollar, jämfört med motsvarande månad föregående år. Med tanke på att priserna ännu är höga i förhållande till inkomster och hyror finns risk att trenden fortsätter.

Det finns emellertid siffror som pekar i en mer positiv riktning. Försäljningen av befintliga bostäder ökade med 10,1 procent i oktober, vilket var långt över den förväntade ökningen på 2,3 procent. Lagret av hus till salu räcker därmed för att täcka försäljningen i sju månader jämfört med åtta månader i september. Det kan vara ett tecken på att marknaden snart vänder upp. Analyser från Morgan Stanley visar att huspriserna vanligtvis börjar stiga när lagren är nere på mellan fem och sex månader. Och enligt Yale-professorn Roberts Shillers trendanalyser närmar sig huspriserna en rimlig nivå. I Affärsvärldens samtal med boende i USA nämns också att bankerna, efter att under ett år varit överhopade med jobb i bostadskrisens spår, nu börjar få reda i kreditportföljerna.

Men det hjälper knappast Angela Hofferber. Hennes hus är beläget 40 minuter söder om San Francisco, i ett typiskt medelklassområde, befolkat av unga familjer som köpt sitt första hem. När huspriserna inne i staden nådde skyhöga nivåer, blev närliggande förorter allt attraktivare. Men medan fastigheterna i storstäderna i stor utsträckning behållit sitt värde, har priserna i många förorter fullständigt kollapsat.

– Jag köpte mitt hus för 295 000 dollar 1998 och 2007 såldes liknande hem för 950 000 dollar, berättar Steve Luther, som lämnade sitt hem i samma område i augusti.

– Jag tänkte ofta att jag borde utnyttja högkonjunkturen till att betala av mina lån, men det blev aldrig av. Banken ringde flera gånger och frågade om jag ville låna mer, till mycket förmånliga villkor. Så vi köpte bil och byggde pool. När huspriserna kraschade hade vi lån på 600 000 dollar.

– Det var ett affärsmässigt beslut att till slut lämna huset. Jag insåg att jag skulle behöva jobba mycket hårt och hela tiden känna mig mycket pressad för att klara av att betala räntor och amorteringar. Det var inte lönt. Vi bestämde oss för att lämna hemmet och hyra en bostad i stället, för en tredjedel av kostnaden för huset. Det såldes för 320 000 dollar, bara 25 000 mer än vad jag köpte det för, säger Steve Luther.

Den fortsatta ökningen av antalet amerikaner som lämnar sina hus gör att bekymren i USA:s ekonomi består. Det behövs en ytterligare ljusning på bostadsmarknaden för att få fart på en stor del av industrin. Bostadsmarknaden påverkar byggbolag, underleverantörer till byggbolag, möbel- och kökstillverkare och så vidare. Kanske är dock vändningen allra viktigast för bankerna, för att de ska kunna repa sig och få ned sina kreditförluster.

Men trots att läget på bostadsmarknaden fortfarande är bekymmersamt är det den politiska elitens främsta samtalsämne. När Affärsvärlden träffar höjdare i Washington är det andra ämnen som upptar deras tid. Samtalen handlar i huvudsak om sjukförsäkringsreformen, om krigen i Irak och Afghanistan och om de plågsamma budgetunderskotten.

***

budgetunderskottet

Polisbilar, mörka suvar, motorcyklar och två enorma svarta limousiner. Presidentkortegen kör i hög fart förbi 19:e gatan i Washington utanför Internationella Valutafonden, IMF. Det är dagen innan USA:s 44:e president Barack Obama ska resa till Asien för att träffa Japans och Kinas ledningar.

Vi tar oss mödosamt igenom säkerhetskontrollen för att träffa svensken Jens Henriksson, sedan januari 2008 en av IMF:s exekutivdirektörer. Den tidigare statssekreteraren på finansdepartementet målar upp en bild av dagens USA med hjälp av tv-serien Spanarna på Hill Street, som sändes under 1980-talet.

– Då såg USA lite skabbigt och smutsigt ut. Så ser det inte ut här i dag. Numera är det här landet ganska prydligt och städat.

Det finns ingen anledning att säga emot Jens Henriksson. Risken att utsättas för ett våldsbrott har minskat med 40 procent de senaste femton åren, ännu mer i Washington och den offentliga miljön är uppenbart prydligare.

Det beror på att USA de senaste 15 åren blivit mycket rikare. År 1992 var USA:s BNP 6 300 miljarder dollar. I fjol var siffran 14 200 miljarder. Den enorma invandringen har gjort att poolen av förvärvsarbetare växt och varje anställd producerar betydligt mer värde i dag än för 15 år sedan. Produktiviteten har ökat, med andra ord.

Men Jens Henriksson varnar för att en stor del av USA:s BNP-tillväxt på i genomsnitt 3,2 procent mellan åren 1992 och 2007 kan vara uppblåst. De senaste årens tillväxt har i alldeles för hög utsträckning varit lånefinansierad vilket gör att den inte kan bestå framöver.

– Så nu är vi kanske på väg tillbaka till ett lite fattigare och skitigare USA igen, ett land som mer ser ut som i Spanarna på Hill Street, säger Jens Henriksson.

Den kris som utlöstes av alltför frikostiga bostadslån är ingen stor depression à la 1930-talet. Utgångsläget är annorlunda. USA är så oerhört mycket rikare i dag. Men de ekonomiska bekymren är stora och svårare att hantera än på mycket länge.

Underskotten i den federala budgeten är bekymmersamma. Budgeten var kraftigt ansträngd redan när bankkrisen blev akut veckorna efter Lehman Brothers konkurs den 15 september i fjol. Bankräddningspaketet, Tarp, med ett budgettak på 700 miljarder dollar, tillsammans med andra stimulansåtgärder och de kostsamma krigen i Irak och Afghanistan gav ett federalt budgetunderskott på 1 400 miljarder dollar för budgetåret 2008/09.

Det är lätt att bli förbluffad av de enorma talen som gäller för USA:s ekonomi. Men landets BNP är tre gånger större än tvåan Japans och 30 gånger större än den svenska.

Även i relativa siffror är den federala obalansen stor. Underskottet motsvarar 10 procent av BNP, USA:s största i modern tid. USA:s tidigare fredstidsrekord i dålig budgetdisciplin är från 1983. Då motsvarade det federala budgetunderskottet 6 procent.

Under många år har USA klarat av att hantera det växande budgetunderskottet. Med en BNP-tillväxt som är större än tillväxten i statsskulden är det ingen större fara på taket, så länge räntorna förblir konstanta. Men om det nu visar sig att BNP-tillväxten framöver inte kan bestå, finns risk att återhämtningen i ekonomin dröjer och då kan budgetunderskotten bli riktigt plågsamma. USA finansierar sina lån med räntor som många ekonomer menar är orealistiskt låga. Vita huset uppskattar nu att statens kostnad för skulden kommer att överstiga 700 miljarder dollar år 2019 jämfört med 202 miljarder dollar i år, även om de årliga budgetunderskotten sjunker. Andra prognoser säger att kostnaderna kan bli ännu högre. Bilden av ett USA likt det i Spanarna på Hill Street kommer farligt nära.

På plats i Peking gav Barack Obama i förförra veckan den hittills tydligaste varningen om att utvecklingen av statsskulden var ohållbar.

– Jag tycker att det är viktigt att förstå, att om vi fortsätter att bygga på skulden, även mitt under den här återhämtningsfasen, så riskerar folk att tappa förtroendet för den amerikanska ekonomin, vilket skulle kunna leda till en “double-dip”-recession, sade han i en intervju med Fox News.

Kort sagt, USA:s president varnar för det vi i Sverige brukar kalla ett “w-scenario”. Ett scenario där de senaste månadernas uppgång och ljusglimtar förbyts mot ännu en period av mörker.

***

wall street

Det amerikanska folket avskyr bankernas räddningspaket. Men varken förre presidenten George W Bush eller nuvarande Barack Obama hade något val. Ingen vet exakt vad som hade hänt utan “Tarp”. Men de flesta är överens om att situationen för USA:s och världens ekonomi hade varit katastrofal.

Före bolånekrisen dominerades Wall Street av fem investmentbanker: Goldman Sachs, Morgan Stanley, Merrill Lynch, Lehman Brothers och Bear Stearns. I dag ser det annorlunda ut. Bear Stearns kollapsade redan i mars 2008 och såldes för en spottstyver till JP Morgan i en statsstödd räddningsaktion. Merrill Lynch räddades på liknande vis ett halvår senare av Bank of America. Lehman Brothers gick i konkurs dagen efter, den 15 september 2008. Några dagar senare tvingades Goldman Sachs och Morgan Stanley ge upp sin fria status som investmentbanker för att kunna ta nödlån av USA:s centralbank Federal Reserve.

Washingtons politiska elit var högst delaktiga i att reda ut problemen på finansmarknaderna. I synnerhet när det gällde utformningen av räddningspaketen, men även i spelet om vem som skulle ta över vem och hur olika banker skulle lösa sin specifika situation. Det har stärkt Washingtons ställning som maktcentrum. Flera av dem Affärsvärlden träffar hävdar att Washington numera inte bara är politisk huvudstad utan också världens finansiella huvudstad.

– Folk håller huvudena högre här numera. Du ser det på kaféerna, på gatan, på busshållplatserna, säger en centralt placerad ekonom.

Bankirerna på Wall Street tycktes ha fått sig en rejäl törn. Och många trodde nog att effekten skulle bestå ett tag. Men att bankerna skulle lugna sig på bonusfronten var en önskedröm.

Det dröjde inte många månader

innan överlevarna började agera som om inget hade hänt. Mest framgångsrik, och hatad, är Goldman Sachs.

Den tidigare investmentbanken såg vart bostadsmarknaden var på väg före konkurrenterna och gjorde följaktligen betydligt mindre förluster när bostadsobligationerna blev värdelösa. Men i efterspelet till krisen tappade banken, med vd Lloyd C Blankfein, sin berömda fingertoppskänsla och har nu stora delar av den amerikanska opinionen mot sig. Efter att redan i våras ha betalat igen de 10 miljarder dollar i bankstöd Goldman Sachs fått från amerikanska staten gjordes rekordvinster och banken väntas betala ut 20 miljarder dollar i bonus för år 2009 till sina omkring 30 000 anställda. Goldman Sachs har fått symbolisera allt ont på den amerikanska finansmarknaden: girighet och otacksamhet.

Många amerikaner befinner sig fortfarande i en krissituation, delvis till följd av att bankernas bonussystem premierade högt risktagande som till slut utmynnade i en krasch. I dag står de utan arbete och hem, medan de som orsakade kraschen får löner som närmar sig nivåerna från rekordåret 2007. För de sistnämnda blåste lågkonjunkturen förbi som en lätt vindpust och nu frågar sig det amerikanska folket om bankirerna verkligen lärt sig sin läxa.

Därför växer också den amerikanska kritiken mot finanssektorns starka inflytande över politikerna. Opinionen menar att politikerna agerar alltför lamt i förhållande till det penningkära Wall Street. Tvärt emot vad många svenskar nog skulle gissa, är det demokratiska presidentkandidater som gynnas mest av Wall Street. Traditionellt har de kommersiella bankerna företrädesvis stöttat republikaner, medan investmentbankerna stöttat demokraterna.

Dessutom gick hela 65 procent av hedgefondernas kampanjbidrag till demokrater under valkampanjerna 2008, enligt den opolitiska forskningsgruppen Center for Responsive Politics.

Betydligt mer ifrågasatt än pengagåvorna är korsbefruktningen mellan den högsta politiska makten i Washington och toppbankirerna på Wall Street. Det mest flagranta exemplet är Goldman Sachs, som fått öknamnet Government Sachs, för att den ständigt förser administrationen, centralbanken och finansinspektionen SEC med toppchefer. Mest känd är förre finansministern Hank Paulson. Jon Corzine, tidigare ordförande i Goldman Sachs och sedermera senator, är ett annat exempel. Det finns många fler.

Personliga kontakter, kampanjbidrag och skepsis mot statliga ingrepp i näringslivet får presidenten, representanthuset och senaten att vila på hanen när det gäller reformer av den finanssektor som förde det mäktiga landet till avgrundens rand. Och av allt att döma kommer handlarna, förvaltarna, mäklarna och cheferna på Wall Street att tjäna stora pengar även i framtiden. Frågan är om den amerikanska medelklassen har samma goda framtidsutsikter.

***

arbetslösheten

Kanadensaren David Frum hör till den förlorande sidan efter maktskiftet i Washington. Han är konservativ kolumnist, tidigare talskrivare för president George W Bush i ekonomiska frågor och en av det republikanska partiets mer inflytelserika tänkare. Han är smart, rolig, påläst och ser betydligt yngre ut än sina 49 år.

Vi träffar honom i den välbärgade stadsdelen Georgetown i Washington DC. David Frum påpekar genast att det inte är någon recession att tala om i USA:s federala huvudstad. Den hör till dem som klarat sig absolut bäst under krisen. Men det räcker att köra en halvtimme västerut för att se den fulla kraften av hur krisen drabbat världens starkaste ekonomi.

– Man måste vara 50 år gammal för att ha upplevt något ens liknande. Det här är en chock för vårt land, säger David Frum.

Han gör distinktionen mellan den fattige mannens recession och den rike mannens recession. Krisen efter it-kraschen år 2001 var en rik mans recession. Kapitalmarknaderna rasade, medan arbetslösheten inte ökade lika dramatiskt. De hårda åren i början av 1980-talet där-emot var den fattige mannens recession: New York-börsen höll emot, men arbetslösheten nådde de högsta nivåerna sedan depressionen.

– Den här gången är krisen annorlunda, för den har slagit mot alla. Arbetslösheten har rusat och aktiemarknaderna har fallit, säger David Frum.

Arbetslösheten har definitivt skjutit i höjden. I oktober saknade 10,2 procent av den amerikanska arbetsstyrkan jobb, den högsta siffran sedan recessionen i början på 1980-talet och en ökning med 3,6 procent jämfört med samma period förra året. Ytterligare en försämring förväntas i början på 2010, medan arbetslösheten beräknas ligga på dagens nivå igen om åtta månader, enligt den amerikanska regeringens prognoser. Räknas även de med ofrivillig halvtid med och de som helt enkelt gett upp och slutat söka arbete, är arbetslöshetssiffran ännu högre. Då uppskattas cirka 17 procent av befolkningen gå utan jobb.

Situationen för den amerikanska medel- och arbetarklassen blir inte bättre av att de snuvats på de senaste årens enorma tillväxt. För 17 av 20 anställda – den absoluta majoriteten av arbetskraften – har reallöneökningarna varit noll sedan år 1973. Arbetsgivarnas personalkostnader har stigit kraftigt, men det mesta har gått till allt dyrare vårdförsäkringar. Det som blivit över har inflationen ätit upp.

***

Ett sjukt system

En sjukvårdsreform är president Barack Obamas främsta inrikespolitiska prioritet. USA är i dag det enda demokratiska i-land som inte ger samtliga medborgare tillgång till sjukvård. 46 miljoner amerikaner står i dag utan försäkring och om tio år förväntas antalet oförsäkrade ha stigit till 57 miljoner. Barack Obamas höga ambition har gjort att han kommit längre än någon annan president i arbetet med att driva igenom en reform. En fördel han har är att de skenande sjukvårdskostnaderna blivit en belastning för många intressenter. Flera privata spelare som tidigare motsatt sig en reform är därför numera starka förespråkare för en förändring.

USA har i dag världens dyraste sjukvård. Kostnaden uppgick år 2006 till 15,3 procent av BNP, enligt en rapport från WHO från år 2009. Kostnaden per capita uppgick till 6 719 dollar, en uppgång med nästan 50 procent sedan år 2000. Närmare hälften är finansierad av staten, medan resten av kostnaderna betalas av privata aktörer. Siffrorna kan jämföras med Sveriges sjukvårdskostnader som uppgick till 9,2 procent av BNP år 2006 och 3 973 dollar per capita. Men USA:s extremt höga kostnader är, enligt OECD, inte parade med lika goda resultat, och att ett dyrt och dåligt system inte är långsiktigt hållbart är flera parter överens om.

Det betyder inte att alla är med på tåget. Stora delar av den amerikanska opinionen ställer sig fortfarande tveksamma till en sjukvårdsreform. De menar att det blir för dyrt.

– Amerikanska företag har inte råd med en sjukvårdsreform. Konkurrensen från andra länder är så oerhört stor. Våra höga kostnader och komplexa regelsystem gör att vi inte längre kan hävda oss. Jag är tveksam till att man då ska tynga företagen med ännu högre sjukvårdskostnader, säger Steve Luther, en av dem som lämnat sitt hus.

Han jobbar som föreståndare på Flextronics och har i jobbet tydligt sett den hårdnande konkurrensen från framför allt Kina.

Demokraternas ambition att få till stånd en sjukvårdsreform har funnits länge. President Franklin D Roosevelt försökte inkludera någon sorts sjukvårdsprogram i socialförsäkringssystemet redan 1935 och strax efter kriget försökte, och misslyckades, Harry S Truman få till en förändring. Lyndon B Johnson fick på 1960-talet igenom de statliga system som finns i dag, Medicare och Medicaid, men där är många amerikaner inte inkluderade. Sedan dess har varje demokratisk president och ett flertal republikanska försökt få till en reform som inbegriper de kvarvarande oförsäkrade medborgarna. Den mest ambitiösa planen hade Bill Clinton, som också led det största nederlaget, när det gällde att driva förslaget igenom kongressen.

Barack Obamas förslag ger ytterligare 34 miljoner amerikaner tillgång till vård fram till 2019. Det förslaget har nu delvis omarbetats och röstats igenom i representanthuset. Ett ytterligare antal förändringar har gjorts av senaten, där 60 av 100 ledamöter, samtliga demokrater, den 21 november röstade ja till att fortsatta diskutera förslagen och försöka enas kring ett slutligt sådant. Processen väntas ta månader, och medan Barack Obama vädjade till senaten att rösta igenom ett förslag före årsskiftet, sade Harry Reid, majoritetsledare i senaten, att han inte skulle anpassa sig till någon annans tidtabell.

Om senaten slutligen godkänner förslaget krävs därefter en sammanjämkning av de tre liggande förslagen innan kongressen och presidenten återigen ska rösta fram ett slutgiltigt förslag. En lång väg återstår alltså innan en sjukvårdsreform är på plats. Och under den perioden kommer diskussionerna om förslagets kostnader att gå varma. Enligt Barack Obama kostar hans förslag 935 miljarder dollar på tio år, vilket är mycket pengar för ett land som redan lider av stora underskott. Med hjälp av minskade kostnader för det existerande sjukvårdsprogrammet Medicare tillsammans med vissa skattehöjningar menar dock Barack Obama att programmet ska påverka budgeten positivt inom en tioårsperiod, något som framför allt republikaner ställer sig tveksamma till.

Ekonomen Jonathan Gruber, som ligger bakom en liknande reform som genomfördes i delstaten Massachusetts för tre år sedan, tycker att man bör sluta fokusera på kostnaderna. Sedan sjukvårdsreformen drevs igenom i Massachusetts har antalet invånare utan skydd sjunkit från 10 procent till 2,6 procent. Liksom det förslaget som nu ligger på nationell nivå, innebar reformen i Massachusetts att alla invånare tvingades försäkra sig, och de som inte hade råd fick finansiellt stöd. Personer som uppvisar tidigare sjukdomar kan heller inte nekas sjukförsäkring. Systemet har varit långt ifrån gratis, men Jonathan Gruber menar att målet med reformen måste vara ett annat än att sänka sjukvårdskostnaderna. Att ge ytterligare miljontals invånare rätten till sjukvård måste få kosta. En åsikt som delas av en läkare i Washington som inte vill ställa upp med namn.

– Jag hoppas verkligen på en förändring. Jag vet inte vad som är den bästa lösningen, men det är definitivt dags för förändringar, säger hon.

Men för dem som ska betala ter det sig inte lika självklart. Höjda skatter och ökade försäkringskostnader som ska finansiera programmet kommer att drabba både enskilda individer och företag. Och med stora bekymmer i ekonomin och problem för såväl hushåll som företag att få plånboken att räcka till är ytterligare kostnader ingenting som står på önskelistan.

***

Bantningskuren

Det är helt enkelt inte mycket som är gratis och det ställer till problem för supermakten i väster. Sjukvårdsreformen kostar, arbetslösheten kostar, stimulansåtgärder kostar och att låna kostar. Det är problematiskt för ett land som har världens största budgetunderskott. Det är också en bidragande orsak till den pessimism som råder i landet i dag.

Men det är långt ifrån första gången det råder pessimism i USA. När ryssarna sköt upp Sputnik 1, 1957, spred sig oron hos amerikanerna, likaså under Nixons tid när inflationen skenade. Och slutet på 1970-talet, under den andra oljekrisen, när Jimmy Carter, iförd kofta, försökte övertyga sitt folk att allt var lugnt, var pessimismen i själva verket väl utbredd. Men USA har gång på gång lyckats lyfta sig ur sina kriser och överraska omvärlden positivt.

Allt ser heller inte mörkt ut. Som tidigare nämnts överträffade oktobersiffrorna över antalet sålda hus analytikernas förväntningar med råge, arbetslösheten tros toppa i februari nästa år och USA-börsens breda index S&P 500 har sedan bottennoteringen i mars i år stigit med 64 procent. Rekordmånga amerikanska företag har också slagit förväntningarna i det tredje kvartalets rapporter. Enligt mätningar från början på november gick företagen i genomsnitt 14,9 procent bättre än förväntat. Det finns oro över att vinsterna kommer av kostnadsnedskärningar snarare än ökad försäljning, men det faktum att företagen är lönsamma är ändå en positiv indikator.

Enligt Paul Krugman, Nobelpristagare och Princetonprofessor, är också oron över budgetunderskottet alldeles överdriven. Medan flera ekonomer varnar för stigande räntor och därmed långt högre lånekostnader, menar Paul Krugman att det faktum att de långa marknadsräntorna är låga är ett bevis på att marknaden räknar med att räntorna förblir låga ett bra tag till. Därför kommer räntekostnaderna inte att skena.

Dessa positiva signaler betyder inte att USA inte har en tuff tid framför sig. Statens stora budgetunderskott gör att stimulanspaket inte kan finansieras och befolkningens ekonomiska situation, med skulder och arbetslöshet, gör att landet inte kan konsumera sig ur krisen. Lösningen blir sannolikt att svälta sig ur den, såsom tyskarna och japanerna har gjort.

Det är inte gjort i en handvändning.

***

Allt fler förlorar sina hem

Över 1,86 miljoner hem utmättes under de första sju månaderna 2009. Månadssiffrorna fortsätter att växa. I maj utmättes 320 000 hem, i juni 336 000 och i juli över 360 000.

(Källa: Realtytrac)

Sedan den 4 mars pågår Obama-administrationens program “Gör hemmet betalbart” med syfte att få till nedskrivningar av lånen. Målet är att hjälpa upp till 4 miljoner amerikaner att behålla sina hem. Omkring 235 000 husägare har fått en första prövoperiod på 90 dagar.

(Källa: Fox Business, Mother Jones)