Den osynliga osynliga handen

Uttrycket ”Den osynliga handen” myntades ursprungligen av den skotske moralfilosofen Adam Smith i hans berömda bok Wealth of Nations – Nationernas välstånd – från 1776.

Vad han menade med sin osynliga hand var att under vissa förutsättningar kan själviskt beteende leda till samhälleligt gagn. Trots att bagaren bakar och säljer sitt bröd enbart för egen vinnings skull så bidrar han därmed, liksom styrd av en osynlig hand, till det gemensamma goda. Alla får mat på bordet.

Ofta feltolkad

Den osynliga handen är förmodligen en av världens mest kända och samtidigt mest feltolkade allegorier. Av nyliberaler har den använts som argument för att staten ska hålla fingrarna borta från marknaden och snarast ta bort alla regleringar. Då får vi en ekonomi som automatiskt växer och skapar välstånd för alla. Det ordnar den osynliga handen. Det är också denna tolkning som ska legitimera finansmannen Gordon Geckos påstående att ”Greed is good” i filmen Wall Street från 1987.

Men alla är inte överens om den saken. Joseph E Stiglitz, som belönades med Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 2001, hävdade lakoniskt att anledningen till att den osynliga handen ofta verkar så osynlig är att den helt enkelt inte finns där.

Låt oss för ett ögonblick hoppa tillbaka till Adam Smiths tid, men förflytta oss över Atlanten till USA.

Luciadagen 1799 var George Washington, USA:s förste president, ute och red på sina ägor. Det var snöglopp, och den före detta presidenten var genomblöt och frusen när han kom hem. På kvällen drabbades han av hög feber och andningsbesvär och hade svårt att tala. Läkare tillkallades i all hast.

Efter tidens sed rekommenderades omedelbar åderlåtning, vilket presidenten gick med på. Hälften av Washingtons blod tappades därefter ut, sammanlagt minst 2,5 liter, varefter den 67-årige Washington avled inom ett dygn. Knappast förvånande, enligt vår tids medicinska vetenskap. Att förlora så mycket blod överlever inte en sjuk människa.

Stod det så illa till med dåtidens medicinska vetenskap? Var man så okunnig att man utan att blinka kunde ordinera en bot som obönhörligt ledde till döden? En journalist dömdes för övrigt att betala ett stort skade­stånd till en av läkarna vid Washingtons dödsbädd för att han hade haft mage att kritisera den fatala åderlåtningsterapin.

Åderlåtningen av Washington påminner en del om den terapi som experterna från den så kallade trojkan, Världsbanken, ECB och IMF, ordinerade sjuka länder när eurokrisen härjade som värst. Grekland lider fortfarande av den kraftiga åderlåtning landet gick igenom.

Matematiska modeller

Så, frågar sig läkaren och ekonomen Johan Frostegård i sin nya bok Den ekonomiska människans fall, står nationalekonomin i dag på ungefär samma stadium som läkarvetenskapen på Washingtons tid?

Visserligen har nationalekonomin utvecklats enormt sedan Adam Smiths dagar, och det finns en rad avancerade matematiska modeller för hur marknader fungerar och borde fungera. Men vad spelar det för roll att beräkningarna stämmer om premisserna är felaktiga?

Frostegård utbildade sig ursprungligen till ekonom vid Handelshögskolan, men hoppade av och övergick till medicin när han tyckte att det var för lite vetenskaplig metod och för mycket tyckande i ekonomin.

Mycket i dagens nationalekonomi bygger på förutsättningen att människan är en homo economicus, en rationell och nytto­maximerande varelse. Men inget kan vara felaktigare, hävdar Frostegård och får medhåll av psykologen Daniel Kahneman, ekonomipristagare 2002. I själva verket agerar de flesta ­människor långt ifrån rationellt. Många ­viktiga beslut fattas rent impulsivt.

Människan har två sätt att tänka och ta beslut, skriver Kahneman i sin bok Tänka fort och långsamt. Det ena, som kallas system 1, är intuitivt och impulsivt. Det går fort och utan ansträngning. Det andra, system 2, är reflekterande och analyserande och går till botten med problemen innan det fattar beslut. Tyvärr är detta förenat med en hel del tröttande intellektuellt arbete, vilket gör att de flesta beslut av bekvämlighetsskäl överlåts till system 1.

Utvecklingslära

Darwins utvecklingslära kan säga mycket om människan och hennes läggning, ­hävdar Johan Frostegård. ­Teorierna om det naturliga och det sexuella urvalet skulle kunna bidra en hel del till national­ekonomins utveckling. Försäljare vet mycket väl att den som köper kläder eller en bil sällan väljer det förnuftigaste alternativet, utan fastnar för det som ger högst personligt välmående – det som upplevs som fräckast och passar bäst till köparens image. Kort sagt: det som positionerar ägaren på ett önskat sätt i flockhierarkin.

Jaha, men hur är det då med årets ekonomipristagare, den ­franske ekonomen Jean ­Tirole? Han har studerat hur man med regleringar bäst håller en tumme i ögat på monopol och oligopol (marknader med en eller ett fåtal aktörer). Redan Adam Smith visste att ­monopol­företag tar ut oskäliga vinster om de får hållas, därför måste de regleras.

Tirole har studerat både spelteori och spelteorins invers – det ämne som kal­las mekanismdesign – för att finna de bästa marknadsregleringarna. I spelteorin gäller det att finna den strategi i ett givet spel som ger det bästa utfallet. I mekanismdesign gäller det att finna spelet och förut­sättningarna som ger ett önskat utfall.

Tirole har också skapat modeller för hur staten eller det allmänna bäst bör handla upp tjänster och varor av monopol och oligopol. Det handlar också om privatiseringar av tidigare statliga monopol, som järnväg, telekommunikationer och elnät.

Men anbudsförfaranden och kontrakt har inte bara med pengar att göra, hävdar Tirole, utan också med kvalitet och incitament. Tiroles forskning om industriell organisation syftar till att genom regleringar ge företag incitament till att både säkra kvaliteten och utveckla effektivare produktionsmetoder.

– Det där med incitamenten är viktigt, säger Johan Frostegård. Om exempelvis ett barn får pengar för att göra matteläxan får det felaktiga signaler. Nämligen att matte är tråkigt. Och då vill inte barnet göra läxan.