Den nya fondbörsens praktfiasko och Fraenkels makt

Tisdagen den 1 oktober 1901 råkade bli en den olycksdag då en av de största motgångarna i börsens historia inträffade istället för en väntad pånyttfödelse.

Nu skulle äntligen Stockholm få en aktiebörs värd namnet. Tre kända bankmän, nye riksbankschefen Karl Langenskiöld, Enskilda Bankens VD Knut Wallenberg och Inteckningsbankens chef Henrik Palme lånade den nya börsstyrelsen auktoritet. Till fondbörsledare var handels- och sjöfartsnämndens sekreterare Fredrik Grönwall utsedd. Åtta nya ”fondmäklare” hade antagits, bland annat den senare kände Alfred Berg som vikarie.

Men detta berg födde en råtta!

Den tänkta frekventa A-listan innehöll 43 aktier och 18 obligationer. ”Den andra listan”, som skulle ropas upp mer sällan, innehöll många fler värdepapper, men inte lika eftertraktade sådana. Allt var reglerat i 13 paragrafer som skulle stävja det relativa godtycke och frihet för mäklare som härskat under de tidigare trettioåtta åren.

Med de nya börslistorna hände absolut ingenting i börshuset. Det hela blev överstökat på en kvart och för de 61 uppropade värdepapperen sattes bara 20 köpkurser och 16 säljkurser. Inget enda avslut gjordes! Vad var det som gjorde att det importerade ”Köpenhamnssystemet” så brutalt kom till korta? Vi ska återkomma till det.

***

De första decenniernas primitiva listor på 1800-talet hade varit lite exotiska, dels för att det bildats så många ångbåtsbolag, som Garibaldi, Alexander von Humboldt, Franzén och Transatlantiska, dels för att Bolaget för Tyskbagarbergets genomsprängande, Carl XIIIs bro och Caspérska silvergruvan var exempel på 1800-talets märkliga börspapper. Men ägarandelar från Höganäs Stenkolsverk och Skandinaviska Kredit pekade framåt.

De första gamla ordningsreglerna för börsen som kom 1868 framstod också som säregna eftersom de inte handlade om själva innehållet i handeln utan bara den yttre ordningen. Det var t ex förbjudet att ställa ut eller bortlotta varor eller att ha med sig hund. Ett kort tag fanns det till och med särskilda avlönade ”hundutkastare” på börsen. En viss kontrast mot de ”finansvalpar” i LO-ordföranden Stig Malms vokabulär som skulle härja på börsen sådär 80 år senare.

År 1870 hade André Oscar Wallenberg inträtt i HSN (Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd) och omedelbart blivit ordförande. Han riktade kritik mot hur börshandeln sköttes och tillsatte fem helt nya börskommitterade (FBK) för att städa upp. HSN var börshandelns huvudman.

Men det var ändå en annan bankman, den från Danmark inflyttade chefen för Industrikredit AB, Eduard Heckscher, som mer framstod som den moderna fondbörsens främste tillskyndare.

Han hade redan i en framställning 1880 efterlyst en ny arbetsordning för utvecklad aktiebörs, en sådan som redan fanns på andra håll i Europa, till exempel Köpenhamn. Han var djupt kritisk till att affärerna dominerades av två stadsmäklare, vilket stred mot allmänhetens rätt till fri konkurrens i affärerna. Det saknades prisförhandlingar mellan köpare och säljare vilket gjorde att det saknades noteringar och viktig information. Vilseledande skenavtal förekom. De glesa auktionerna, en i veckan, gjorde att omsättningen blev för trög till nackdel för främst köpare som fick vänta på att komma in.

Heckscher som satt i börsstyrelsen i två omgångar, hade väntat i två decennier på denna verkliga aktiebörs men hade nu anledning att vara besviken.

Främsta orsaken till denna nesa för etablissemanget var att man redan var tekniskt frånkörda. Systemet var inte ens i Köpenhamn längre särskilt framgångsrikt, när nu väl telefonen hade etablerats. Och Stockholm var faktiskt, efter en mycket hälsosam konkurrens mellan Henrik Cedergrens kreativa Stockholms Allmänna och det stela amerikanska Bellbolaget, världens telefontätaste stad. Telegrafverket hade också gett sig in i konkurrensen med Rikstelefon. Man kunde hos den kreative Cedergren köpa abonnemang där vissa samtal var gratis, till exempel till banken eller husläkaren. Mottagarna betalade i eget intresse. Han kunde också erbjuda koppling mellan systemen.

Så varför promenera eller åka med hästskjuts till ett auktionsupprop när man numera bekvämt kunde ringa sin bank och göra upp affärer direkt med belåning och allt? Vissa banker hade under de senaste 4-5 åren av högkonjunktur byggt upp lönsamma verksamheter som de nu inte tänkte släppa, främst Stockholms Handelsbank, Stockholms Enskilda och Sydsvenska Kredit.

Under den här försmädliga dagen, gjordes som vanligt många andra aktieaffärer via banker per telefon. Den nya fondbörsen hade förstås också telefon men bara en enda som var från Bellbolaget och inte användes i affärerna över huvud taget.

HALLÅ DÄR Ronald Fagerfjäll, som skrivit boken 120 år av misslyckade & felbeslut tillsammans med HansOlov Öberg och Lars-Eric Bränfeldt.

En bok om misslyckanden låter deppigt, eller?
”Nej. Boken visar att felbeslut är nödvändiga för utvecklingen. Det är så vi lär oss, vilket är väldigt intressant.”
Du började på Affärsvärlden 1973. Hade du velat flytta din karriär till en annan tidsperiod?
”Nej för tusan! Jag har fått bevittna otroliga krascher och expansionsperioder. I början var jag dock kritisk. Artiklarna hade inte ens rubriker, men tänkte att jag hellre jobbar på denna tråkiga tidning än svälter.”
Vad är ditt starkaste minne från Affärsvärlden?
”Hur kul det är att jobba i en tid då de flesta har fel. Vi unga på redaktionen hade lärt oss vad datorer var, men många äldre förstod inte deras potential. Lite som i bokens första kapitel där praktfiaskot berodde på att man missade telefonen. Att människan underskattar och överrumplas av teknikens utveckling, det har inte skett för sista gången.”

Vår nyfödda tidning Affärsvärlden kommenterade saken så här:

”Vad som här dock torde så gott som alldeles omöjliggöra fondbörs efter vårt nuvarande system är först och främst det vitt utgrenade och väl skötta telefonnät, vi här äga, samt den för oss hedrande omständigheten, att en i telefon avtalad affär är lika säkert uppgjord som vore den skriftligen avslutad. Detta onödiggör fullständigt personligt sammanträffande i vittnens närvaro för affärernas avslutande, allt går ju så mycket enklare och hastigare per telefon.”

Tidningens kommentator påpekade också hur den lista som mäklarna publicerade i Svenska Dagbladet förändrat bilden.har sörjt för att allmänheten där har en tillförlitlig, ytterst känslig kontroll på de för dagen gällande kurserna”.

Dödsstöten åt fondbörssystemet var alltså utdelad redan innan det kom igång, och den lista som Stockholms Handelsbank numera annonserade var på väg att tränga ut fondmäklarna. Problemet med nya Stockholms Fondbörs, med sina höga makthavare och ämbetsmän långt från bankens vardag, var att de sällan skulle få några uppdrag eftersom bankerna försvarade sina egna nyskapade system.

”Felet ligger hos systemet såsom varande olämpligt för våra förhållanden”, blev slutsatsen. Snacka om fiasko!

Inte så konstigt att fondmäklarna under åren som följde fick svårt att försörja sig: så mager var handeln att de flesta hoppade av. Till slut var bara två mäklare kvar på fondbörsen, alltmedan bankerna drev en allt större högbelånad aktiehandel utanför institutionen. Med det utbyggda telefonnätet blev det visserligen logiskt att samordna handel med dagliga upprop. Men motsättningarna mellan bankerna förblev stora.

Men fondbörsen skulle försvara sin position bättre, och utvecklingen vände när bankerna till slut kom med som deltagare på fondbörsen från 1907.

Hur såg aktieutbudet ut vid den här tiden? Här är bara de största aktierna. Det dominerande gruvföretaget Gränges som höll på att bildas, sorterade formellt  under de många trafikbolagen och banksektorn var en småföretagsbransch. Industrins era hade knappt ens börjat.

***

Om man rätt ska förstå de riktiga maktförhållandena i de svenska börsaffärerna måste man också introducera en formidabel bankir: Louis Fraenckel, invandrad från Tyskland.

Den blott 23-årige Louis Fraenckel hade kommit från en judisk köpmannafamilj i trakten av Magdeburg i Tyskland till Stockholm år 1874. Många andra liknande affärsmän och finansmän i Europa lockades till Sverige av det öppna arbetsklimatet. Ynglingen hade efter läroverksstudier praktiserat några år på en bankirfirma och arbetade en period i sin brors handelsrörelse i Stockholm innan han öppnade eget. Genom sin släkt stod han den tyska bankirvärlden nära, framför allt den kända Hamburgfirman M. M. Warburg & Co och bankfirman von Erlanger & Söhne i Frankfurt som båda blev delägare i hans firma Louis Fraenckel & Co. år 1880. Fraenckel blev en kraft att räkna både på den svenska lånemarknaden och för provisionsbaserade bankaffärerna.

Han hade både talang och träning i att bedöma människor och använda sig av förtroende. I en värld med svaga institutioner gällde det att ha nära förtrogna, men inte för många. Så hade de ofta utsatta judiska finanssläkterna arbetat över många århundraden.

Han blev nu Stockholms Handelsbanks store omdanare. Svenskt näringslivs viktigaste person för finansaffärer och bankkrediter under denna avgörande period var alltså en ganska kortväxt, lite vindögd bankir som med hes röst bröt på tyska. Inte undra på att han var en favorit bland tidningarnas skämttecknare och ett hatobjekt bland antisemiter både på höger- och vänsterkanten. En och annan som fått ett tjuvnyp i konkurrensen med honom förhöll sig också skeptisk.

Men bland näringslivets främsta aktörer blev han under sin karriär desto mer respekterad. Fraenckel var ju bankir och mest intresserad av de stora bankaffärerna. Den dagliga driften lämnade han åt betrodda medarbetare.

Han hade tur med konjunkturerna eftersom den ständigt förbättrade konjunkturen under 1890-talet medförde ökade investeringsbehov både för det offentliga och de nya industriföretagen. Bankerna behövdes för emissionsverksamhet och obligationsupplåning och annat som krävde mer kapital. Den nye handelsbankschefen sökte förbindelse med andra svenska banker för gemensamma konsortier. Han medverkade också till grundandet av Skånska handelsbanken 1896 och Göteborgs handelsbank 1897 samtidigt som han fick till ett avtal med Sundsvalls handelsbank. Tio år senare var han i nära förbindelse med sju landsortsbanker. Den hårda konkurrensen på utlandsmarknaden hade övergått i samarbete som beseglades offentligt med de donationer till Stockholms stadshus om 1/2 miljon kr vardera, som han och Knut Wallenberg, i Stockholms Enskilda, gjorde. Ärkekonkurrenterna Louis Fraenckel och Knut Wallenberg bildade till och med något som liknade en pakt och frågan är om inte Handelsbanken och Enskilda skulle ha gått samman om han inte relativt tidigt försvunnit från arenan.

Bankmarknaden hade varit under förändring i decennier. Den sedelutgivningsrätt som tidigare varit ett privilegium för de enskilda bankerna till skillnad från aktiebankerna upphörde helt från 1904. Alla affärsbanker blev därigenom likställda och Riksbanken tog över sedelhanteringen. Internationellt bildades det emissionsbanker, vilkas huvuduppgift var att handla med aktier. Svenskarna följde så småningom efter. Det är lätt att tro att Stockholmbankerna även vid den här tiden var ledande men så var det knappast. Näringslivet var ännu så länge mer spritt över landet med relativt sett starkare företagsamhet och jordbruk i Skåne och sågverksboomen längs Norrlandskusten.

Det fanns 45 svenska banker vid den här tiden och det skulle bli 80 innan grundarperioden var över och den stora koncentrationsprocessen började. I söder fanns etablerade Skånes Enskilda Bank med konkurrenten Christianstads Bank och blivande uppstickarna Skånska Handelsbanken och Sydsvenska Kredit. I norr verkade Hernösands Bank och Vesterbottens Enskilda t ex. Skandinaviska Kredit och Göteborgs bank var starka på västkusten.

Den dynamiska tiden kring sekelskiftet 1900 var helt olik vår. Vi ser gärna det offentliga och privata som varandras motsatser efter en lång era med arbetarpartier vid makten i många länder. Få kunde förutse detta när bankirerna tävlade om de stora låneaffärerna och strukturgreppen. Gränserna mellan industriidkare och ämbetsmän var fortfarande flytande. En dag kunde de vara på den ena sidan och nästa dag den andra. Man förhandlade om var gränserna skulle dras, som i järnvägsfrågan där staten fått ta huvudansvaret. I städerna donerade finansmän delar av sina förmögenheter för att skapa institutioner, från sjukhus till operahus. Det trampades upp en knagglig stig mot ett mer ordnat samhälle.

Fraenckels kreditaffärer byggde som Wallenbergarnas på personliga kontakter. Ett fåtal personer fick en stor del av lånen och ibland till privata omfattande spekulationsaffärer i aktier. Ingen bank var tillräckligt stor för alla och det smartaste var att hålla sig till de mäktigaste, de som kunde tänkas medverka i stora struktur- och emissionsaffärer.

Handelsbanken under Fraenckels tid byggde sin utlåningsexpansion på räkningskrediter där gränsen mellan personer och bolag var svävande. Företagare som Bergslagets Erik Johan Ljungberg, korkfabrikören och redaren Hjalmar Wicander, L M Ericssons internationellt expansive VD Axel Boström, Graninges vattenkraftbyggare Arend Versteegh, Sandvikens VD och räddare av faderns livsverk Henrik Göransson och andra kunde räkna med snabba och generösa krediter både för investeringar och personlig aktiebelåning. Att banken aldrig fick någon kundförlust sade nog en del om bankchefens förmåga att bedöma både personer och företag.

Andra stora affärer bar Fraenckels märke och fick betydelse för Stockholmsbörsen under lång tid.

Fraenckel hade tidigt engagerat sig i bryggeriindustrin där företagen växt upp som svampar ur jorden på 1800-talet när törsten på tyskt öl hade växt i Stockholm. Stockholms Bryggeri var en bryggeritrust som bildades 1899 och som skulle ha dämpat den allt hårdare priskonkurrensen om det inte varit för Nya Bryggeriet som stöttades av Knut Wallenberg. Det fanns andra sätt att konkurrera än med pris, till exempel donationer av preferensaktier till Föreningen Folkets Hus. Den så kallade stora bryggeristriden blåstes av efter en envig och 1910 strax före Fraenckels död kunde man samla hela Stockholms bryggnäring under ett företag i Handelsbankssfären som skulle synas på aktiebörsen och långt senare gå ihop med den göteborgska industrin, där också Fraenckel agerat samarbetsingenjör.

Sockerbranschen expanderade när konsumtionen ökade och en särskild beskattning trängde bort importerat socker. Fraenckel var med även här och manövrerade när den så kallade ”Sockertrusten” bildades 1907 med namnet Svenska Sockerfabriks AB en affär mellan skånska odlarintressen och göteborgska importintressen. Familjen Ekmans företag Carnegie & Co borgade för att detta företag hamnade i Skandinaviska Kredits sfär vilket gjorde att den inte gav några varaktiga inkomster för Stockholms Handelsbank.

Under de sista åren blev Fraenckel intressent i den svenska telefonindustrin och styrelseledamot i L M Ericsson & Co det bolag som bildats genom sammanslagning av telefontillverkningen och telefontjänsterna i Stockholms Allmänna. Henrik Cedergren var nu delägare och Axel Boström VD. Fraenckel engagerade sig i bolagets internationalisering, bland annat genom nya dotterbolag i Frankrike och Österrike-Ungern.

Louis Fraenckel blev inte den första av sekelskiftets företagare och grundare som abrupt försvann från scenen dessa år före kriget. I L M Ericsson dog inte bara VD Axel Boström 1909, i en bilolycka, utan grundaren Henrik Cedergren gick bort samma år i sjukdom. I Grängesbergsbolaget råkade grundaren och styrelseordföranden Carl Fredrik Liljevalch och VD Vollrat Tham dö med några månaders mellanrum detta år. Sandvikens Henrik Göransson dog på sin post året därpå medan mannen bakom Separator Gustav de Laval slutade sina dagar 1913 helt utfattig och Bergslagets Erik Johan Ljungberg som nått pensionsåldern bara hade några år kvar att leva. Knut Wallenberg skulle leva länge än, men han höll på att lämna över ledarskapet i banken till yngre halvbror. De stora låneaffärernas tid var slut, rena industriaffärer passade honom sämre.

Bland Fraenckels närmaste affärskontakter fanns därför en stor del av tidens främsta företagsledare och grundare. I bankinspektören Robert Benckerts konfidentiella anteckningar till sin efterträdare om den här tiden, som publicerades långt senare, kan man läsa om de många kontroverserna mellan myndigheten och banker vid den här tiden då institutionerna bildades.

Denne finansinspektör fruktade varken Wallenberg, Fraenckel, Ekman eller andra finanspotentater. Många av dem fick mycket bistra eftermälen. Inte ens Louis Fraenckel gick fri men han fick ändå ett ovanligt uppskattande eftermäle av Benckert som konstaterade att handelsbankschefen, som han så ofta kritiserat, hade tiodubblat sin banks fonder.

“Fraenckel klandrades för sin provisionshunger både för bankens och egen räkning; och det är sant att han tog väl betalt för sina idéer… Men detta härledde ej av personlig snikenhet; det framgår bäst därav att hans efterlämnade förmögenhet var obetydlig.”

Benckert såg Fraenckel ”som en pessimist som alltid hade svarta glasögon på sig när han sneglade åt någon annans portfölj. Det hade ibland ett skadligt inflytande på marknaden.”

“En märkesman var han men storstilad var han icke”, lyder slutklämmen.

Den unga ekonomiska tidskriften Affärsvärlden, (nota bene: grundad av Marcus Wallenberg) sparade däremot inte på superlativerna när Fraenckel avled.

”Att skriva om bankdirektör Fraenckels livsgärning är att skriva om något som varje inom det ekonomiska livet intresserad person, den yngste och den äldste, redan förut har kännedom om. Det är han som från år 1893 fört Stockholms Handelsbank på dess lysande bana och gjort att banken, tävlande med blott två andra, för närvarande representerar den svenska finans- och bankvärlden utåt så väl som inåt, kanske dock mest utåt. Det är han som fört en hel del av våra mest bemärkta storindustrier till inre konsolidering eller yttre framgång på alla världens marknader”

Stora ord men för en gångs skull ganska befogade.

Det var inte bara oroligheter på Balkan som markerade att en epok slutat och att en annan var på väg.

Hur löstes de stora problemen på fondbörsen? Jo, den dels hölls öppen varje helgfri dag och att bankerna släpptes in. Nu kunde omsättningen börja stiga igen och inte nog med det. Svenskar började få smak på spekulation.

Men för att skildra detta nya kaos krävs ett nytt kapitel.