Den nya elitismen

Om ni inte har noterat det, vill jag påpeka att all politik är elitistisk. Demokratiska val är utrensningar, lika skoningslösa som valet av Miss Universum. Skillnaden, uppenbar för var och en med synen i behåll, är bara att valen sker på andra kriterier.

Denna elitism betyder inte att allt folkligt politiskt engagemang är humbug. Visst har det funnits verkliga folkrörelser. Men paradoxen är att folkrörelserna fungerade bäst så länge samhället genomsyrades av en självklar auktoritetstro, en naturlig acceptans för elitism. Då kunde folk sluta upp bakom de auktoriteter som de ansåg företrädde just deras intressen. Det var lätt att göra sig till en del av samhällsutvecklingen. Nu är det mycket svårare. Auktoritet har blivit ett skällsord. Liksom elit. Var och en ska vara sin egen folkrörelse, vilket förstås inte innebär att elitismen inom politiken har minskat. Snarare tvärtom. Kan man bara vara politisk varelse som individ, hänger allt på den egna förmågan. Utslagningen på väg till den politiska toppen blir än mer skoningslös.

Idépolitik är också en elitistisk verksamhet. Dels därför att den, i idealfallet, kräver viss intellektuell förmåga. Men också därför att det är här politikens motsvarighet till stam- och klanidentiteter bildas. Idépolitiken står till tjänst med att skapa ett ”vi”, som i ”vi socialister”, eller ”vi liberaler”, men framför allt genom att skapa ett ”dem”. Det är i idépolitiken som bilderna av ­fiender, kättare, avfällingar och förrädare tar form.

Och utifrån denna långa inledning tänkte jag skriva några rader om varför vänstern håller på att begrava sig själv levande.

Vänsterns idépolitik sedan postmodernismen, har blivit elitistisk på en nivå som inte står leninismen efter. Det är hela samhället och alla dess normer som är fienden. Det är helt enkelt fel på folk, i nästan allt de gör i sin vardag. För när allt är politiskt och alla samhällsnormer är del av en förtryckarstruktur, måste vänstern förklara krig mot normaliteten.

Det är inte själva elitismen i detta som är det stora problemet för vänstern. Problemet är att vänstern övergivit sin gamla inkluderande elitism, som gjorde det möjligt för människor i allmänhet att bli del av en folkrörelse. Den har ersatts med en narcissistisk elitism, som tar varje chans att utesluta var och en som uppvisar minsta tecken på vardaglig normalitet.

Det är därför så många frågor som faktiskt bekymrar allmänheten, upplevs som direkta hot av vänsterns eliter. Det gäller förstås invandring och integration, men många andra frågor också. Den gamla vänsterelitismen accepterade i allmänhet att det som folk upplevde som problem faktiskt var problem, men den konstruerade sina egna lösningar. Dagens vänster fördömer i stället folk för att de inte begriper vad de egentligen har problem med.

Och nu letar vänstern även fiender i sina egna elitistiska led. Kommunister slåss mot ”rasifierade”, som får pisk av transor, som ryker ihop med radikalfeminister i ett råkurr hämtat från en burleskscen. De sysselsätter sig med att noggrant ersätta det opersonliga pronomenet ”man” med det könsneutrala ”en” och kritiserar dem som är så fast i ”cis-normen” – det vill säga vardaglig normalitet – att de antyder att bara kvinnor kan bli gravida.

Hur gör man en folkrörelse av det?

Vänstern är på väg att begrava sig själv levande. Det kunde vara en roande föreställning, om det inte vore för att universitet, journalistik och andra väsentliga samhällsfunktioner låter sig dras med i graven. Vi borde se till att de får en sådan där klocka vid gravstenen, som 1800-talets neurotiker insisterade på. För vi måste ändå hoppas att de kvicknar till och vill ut, efter en tid i kistan.

Kultur på tub.

You Tube är en kökkenmödding – en uråldrig avfallshög – av bästa sort. Se, till exempel, poeten sir John Betjeman, den celibate fjollan Kenneth Williams och en ung Maggie Smith på besök hos Michael Parkinson 1973: https://www.youtube.com/watch?v=aIatzsThMlo. Eller Eddie Cochran som drar C’mon Everybody i tv 1959: https://www.youtube.com/watch?v=YUNXd_Z8u6c.