Den lönsamma neutraliteten

Amerikanerna stod i andra världskrigets inledningsskede ännu vid sidan av händelserna. De såg hur Tyskland i olika snabba krig erövrade stora delar av Europa mellan Sovjet och Atlanten, samtidigt som Japan efter sina kinesiska erövringar framgångsrikt anföll de europeiska besittningarna i Sydostasien.

 Japanerna hade ju redan tidigare besittningar i Korea och Manchuriet. Sovjet hade anfallit Finland men inte lyckats kuva finländarna. Här stöttade svenskarna helhjärtat med olika resurser och större delen av granatförrådet gick över isarna via Åland med häst och släde under ovanligt kalla vintrar.

I den andra fasen attackerade Hitler med sina allierade Sovjet, vilket i början nästan knäckte Stalin psykiskt, medan Japan gav sig på USA med attacken på Pearl Harbour. Framgångarna tycktes fortsätta. Ett tag var hela Sydostasien i japanska händer, medan tyskarna stod utanför Moskva i slutet av 1941.

Sverige var under denna fas helt kringränt av tyskarna, endast en marginell del av exporten gick via det vidsträckta sovjetiska järnvägssystemet. Omkring två tredjedelar av utrikeshandeln brukade i fredstid gå över Nordsjön. Nu, när Nordsjön var helt blockerad, kom mer än två tredjedelar av importen över Tyskland och Östersjön. I den fasen av kriget tycktes Tyskland oövervinnerligt, och en del svenska affärsmän tävlade om att anpassa sig till de krav som ställdes, judefrihet i företag och annat.

Men krigslyckan för de allierade vände snabbt i den tredje fasen när USA oavbrutet levererade ytterligare manskap och materiel. Sovjet visade sig också ha större förmåga att slå tillbaka än man kunde förvänta. Krigsproduktion hade flyttats österut, utom räckhåll för fienden. Från sommaren 1944 slöt sig kniptången kring Berlin. 

Kriget mellan nazister och stalinister liknade en kamp mellan två religioner i sin trosvisshet och grymhet från båda sidor. Båda sidor var beredda att gå över högar av lik, den ena ville rensa ut människor av sämre sort och den andra ville bli av med människor som hade fel uppfattning.

Sommaren 1945 vandrade 40 miljoner svältande flyktingar på vägarna kors och tvärs i Europa med hoppet att orka hem igen. Stora städer som Berlin, Paris, Dresden, Warszawa och Budapest var grushögar och stora delar av Nederländerna låg under vatten eftersom nazisterna hade sprängt vallar innan de dragit sig tillbaka. Japaner fortsatte att strida under osannolik manspillan och USA valde att atombomba två städer, Hiroshima och Nagasaki.

Utmärglade judiska fångar bars ur de fruktansvärda koncentrationslägren och fortsatte att dö som flugor. De tålde inte den näringsrika mat som de undsattes med. Många människor var fyllda av hat och hämndbegär. Kvinnor våldtogs eller övertalades att sälja sex av soldater som hade mat att avvara.

Uppskattningsvis 70 miljoner människor dog i andra världskrigets strider och bombningar. Inget i historien kan mäta sig med detta.

Svensk ekonomi förblev förvånansvärt stabil genom detta fruktansvärda världskrig. Produktionen föll en tiondel till en början men repade sig sedan successivt. Under den alltmer protektionistiska mellankrigstiden hade en större del av näringslivet blivit hemmaorienterat. Sverige gick till och med ut ur krigsåren med större produktion än före, något som bara USA, Schweiz och några länder i Latinamerika klarade. 

Neutralitetspolitik och neutral handel visade sig svårt att förena i praktiken. Även den som bedömer från strikt formella utgångspunkter kommer fram till att Sverige först gjorde flagranta eftergifter mot Tyskland och därefter mot de allierade. Oavsett vilken doktrin som styrde blev handlandet opportunistiskt. För den svenska regeringen fanns knappast något alternativ till den själviska, i praktiken opportunistiska, handelspolitiken. Tyskland dominerade snart helt i svensk handel men hade svårt att få fram betalningsmedel. Sverige var mest intresserat av kol och konstgödsel. 

De allierades framgångar förbättrade den svenska förhandlingsstyrkan mot Tyskland. Våren 1943 gick svenskarna med på de allierades krav att kraftigt beskära den tyska handeln. Den göteborgske redaren Gunnar Carlsson lyckades också få i gång ”lejdtrafik” med både Tysklands och Storbritanniens goda minne. En tredjedel av handeln gick 1944 med denna båttrafik till Göteborg.

Slutet på kriget började anas och det socialdemokratiska partiet lanserade ett efterkrigsprogram, de 27 punkterna, som utarbetats under ledning av finansminister Ernst Wigforss. Det statliga inflytandet över näringslivet skulle stärkas och industriell demokrati införas, frågor som man talat om redan på 1920-talet. I praktiken hände inte så mycket. Regeringen revalverade dock kronan för att kyla av inflationen.

Senare, 1947, kom i stället regeringsförslag om ett nytt skattesystem med progressiv inkomstskatt, förmögenhetsskatt och en rad indirekta skatter. Höjd bolagsskatt, gåvoskatt, högre arvskatt och en progressiv tilläggsskatt för större kvarlåtenskaper (50 procent av den del som överstiger 5 miljoner kronor) skulle vingklippa de få storkapitalister som landet hade kvar. 

Affärsvärlden skrev om de nya förslagen. 

”Kanske borde det klargöras för arbetarna, att den svenska bolagsbeskattningen innebär en dubbelbeskattning, vartill man i andra viktiga länder icke har någon motsvarighet. Aktiebolagen ha i Sverige fått en enastående utveckling, bl. a. därför att man måst hopsamla kapital på många håll till de stora enheter som behövts för att utnyttja våra naturtillgångar och våra stora uppfinningar. Det är helt enkelt otänkbart att vår industri skulle kunna drivas i annat än bolagsform. Bolagen anses visserligen eviga – de kunna åtminstone bli eviga om de äro välskötta – men aktieägarskiktet inom ett bolag undergår en oavbruten förändring. I än högre grad kommer detta att ske efter de skatteskärpningar som nu föreslås och efter kvarlåtenskapsskatten. Den föreslagna höjningen i statliga bolagsskatten till 40% kommer jämte kommunalskatt att ta i anspråk ca 50% av bolagens skattepliktiga inkomster. Den del därav, som utdelas till aktieägarna, kommer att bli föremål för en skärpt beskattning, som kanske i genomsnitt kan tänkas ligga vid ca 50%. Genom dubbelbeskattningen av aktiebolagen och därigenom att bolagen ha en förhållandevis stor andel i vårt näringsliv särskilt industrien, är redan nu hela företagsbeskattningen i Sverige hårdare än i viktiga främmande industriländer.”

Det var naturligt att Axel Johnson, Jacob Wallenberg och grosshandlare Robert Ljunglöf, tre av dem som drabbades allra hårdast, organiserade det så kallade ”planhushållningsmotståndet”, PHM, med högermannen och direktören i Barnängen, Harald Nordensson, som ideolog. Ljunglöf hade lyckosamt använt kapitalet från en snusaffär med Tobaksmonopolet till att köpa mark och delta i strukturomvandlingen av den kemiska industrin. De gamla industrientreprenörerna från sekelskiftet var nu på väg ut, barnlösa eller hade problem med arvingarna. Aldrig hade det väl varit oviktigare att rensa bort svenska storkapitalister.

”För att avvärja det påträngande socialiseringshotet och de omfattande planerna på allt längre statliga ingrepp i det fria näringslivet är en omfattande propaganda av nöden”, hette det i en promemoria från denna grupp som senare i den officiösa historieskrivningen jämställdes med kontrarevolutionärer.

Skattepaketet var orsaken till att olika familjestiftelser bildades för att möta hoten. Ägarfamiljerna lade också sina förmögenheter i olika investmentbolag. Makten över de svenska storföretagen stängdes inne, banden mellan privatpersonerna och deras företag blev tunnare. I Socialdemokraternas Sverige fick ägarna utöva makten, men de fick inte ta ut de pengar som formerades i bolagen. För aktiebörsen var naturligtvis detta ett dråpslag långsiktigt. Höga kapitalskatter förändrar avkastningskalkylen på aktier dramatiskt, som framgått av de olika diagrammens kurvor över börsindex och avkastningsindex. Kommunistledaren CH Hermansson skulle tala om de 15 finansfamiljerna men i verkligheten ingick företagen i olika ”banksfärer”.

Att värdet på ett företag konstituerades av avkastningskalkyler var inte så lätt att förklara för vanliga väljare som nog mer tänkte sig att kapitalister hade kassaskåp med sedelbuntar.

***

I Sverige ställdes ekonomin i krigets inledning om av en statlig industrikommission, helt i den egna upprustningens och folkförsörjningens intresse. Bilföretagen beordrades göra stridsvagnar och varven ubåtar och marinfartyg. Konfektionsindustrin slutade mer eller mindre att exportera för att tillgodose de inhemska behoven, precis som jordbruket. Skogsråvaran skulle användas för energiändamål och kemiska produkter.

I den svenska krigsekonomin uppenbarade sig snabbt innovatörer som reagerade på behovet av ersättningsprodukter. Den mest spektakulära av dem var ingenjör Axel Svedlund med sitt gengasaggregat för träkoldrift av bilar, som metallbearbetningsföretagen tacksamt kastade sig över. Bland dem Luxfabriken. Snart rullade den svenska transportapparaten igen, och kolmilor upprättades överallt. 

Metall- och verkstadsindustrierna, liksom textil- och skoindustrin, fick beställningar från militären som ofta mer än väl kompenserade bortfallet. Det gick att bli förmögen på uniformspersedlar och ryggsäckar. Sandvikens Jernverk tillverkade granathylsor för att ersätta dem som gått till Finland. Luxfabriken på Stora Essingen levererade tändrör.

År 1940 fick Modos chef Carl Kempe statligt stöd för att dra i gång tillverkning av kemikalier baserade på sprit från skogsprodukter. Företaget hade redan haft eget kemiskt laboratorium i tio år och inarbetade kontakter med forskare både vid Uppsala universitet och vid Cellulosaindustrins centrallaboratorium. Jämnårige Uppsalaprofessorn Theodor ”The” Svedberg tillhörde Kempes vänner och rådgivare. Svedberg fanns för övrigt med nästan överallt där det handlade om kemi i Sverige. Det blev en imponerande rad uppdrag eftersom kemi blev de här årens livaktigaste industribransch.

Avspärrningen gjorde skogen till grunden för nästan all kemi. Vägen gick över sulfitspriten som utvanns genom jäsning av sockret i de lutar som var kvar efter framställning av sulfitmassa. Spriten kunde bli bränsle i bilar eller sättas in i kombination med andra material i organiska kemiprocesser. Det fanns också trätjäreprodukter, karbid med mera, av vilka man kunde tillverka bakelit, tvättmedel, trikloretylen, konstgummi, konsthartser och annat. Egentligen fanns inga gränser utom rent ekonomiska.

Dessvärre räckte inte den ekonomin när petrokemin skulle komma med full kraft efter kriget. Det är först i vår tid som skogskemin fått renässans. 

I reala termer stod börsen stilla under kriget men inräknat utdelningarna blev avkastningen 46 procent.

Källa: Waldenström + egna beräkningar.

All denna kreativitet medverkade till att krigsåren och de följande efterkrigsåren blev betydligt bättre än befarat. En skillnad som natt och dag jämfört med åren efter första världskriget.

***

För de internationella företagen var kriget en svår prövning, särskilt SKF kom i hetluften med sina stora fabriker i Tyskland. Volymerna från 1938 fick till en början inte överskridas, stipulerade statsmakterna. Detta slog särskilt hårt mot Englandsaffärerna. Snart stoppade blockaden all trafik västerut. Kullagerföretaget startade en dyrare utskeppning till Storbritannien landvägen över Sovjet ut från Stillahavshamnen Vladivostock och in i Persiska viken.

Av den nämnda lejdtrafiken fick SKF inga fördelar, eftersom kullager inte tilläts gå den vägen. Hamnen i Petsamo i norra Finland, som var öppen sommaren mellan finsk-ryska fredsavtalet och tyskarnas slutliga kontroll av Nordnorge, gav bara tillfälliga möjligheter. Fem norska snabbgående motorbåtar tog sig dock igenom minfält och bevakningar i början av 1941 och ytterligare en senare. Lufttransporter från Sverige sattes i gång av engelsmännen.

I Electrolux blev det påtvingat ledningsskifte före kriget. Engelsmannen Harry G Faulkner hade på 1930-talet varit chef men efter krav från tyskar och italienare i koncernen fick han flytta till Storbritannien och USA under kriget. Och huvudägaren Axel Wenner-Gren blev efter en fredskampanj mot Tyskland och Storbritannien svartlistad av de allierade. Det senare hade nog mer att göra med att han gjorde affärer på amerikanernas ”bakgård” i Peru och Mexiko. Han avstängdes i en sorts husarrest i Mexiko från sitt företag.

Electrolux hade fortsatt att utvecklas mycket snabbt under 1930-talet men världskriget blev en tid av relativt stillastående. De olika dotterbolagen rekvirerades av krigsmakterna. Det var först 1944 som Electrolux fick använda en mindre del av kapaciteten till att beta av den efterfrågan som uppstått på civila dammsugare i USA till exempel. Under tiden löpte patentet för absorptionskylskåpet ut vilket fick till följd att en rad dåliga kopieprodukter sedan kom ut på marknaden och förstörde ryktet för hela tekniken. Samtidigt lyckades ett amerikanskt företag utveckla en ny generation mycket billigare och pålitligare kompressorer, ett problem som ett ägarlöst Electrolux inte hade kraften att möta. Världsledarskapet höll på att gå förlorat.

Krigsåren för Separator blev särskilt framgångsrika i USA, och bruttofaktureringen där femfaldigades upp till 70 miljoner kronor. Amerikanerna i koncernen såg sig vara bäst på allt och hade inget att lära från Stockholm.

Några vinster för koncernen blev det inte av detta eftersom krigsskatter sög upp merintäkter på andra sidan Atlanten. Överhuvudtaget låg dotterbolaget lågt med sin svenska anknytning med tanke på den irritation som fanns hos den amerikanska regeringen över Sveriges kontakter med Tyskland.

I Europa utvecklade Separator en egen variant av plattvärmeväxlare i det tyska dotterbolaget men tog hem denna utveckling till Lund när förhållandena i Tyskland försvårades.

Hur skulle de svenska globala företagen någonsin få kontroll igen över sina lokala tillverkande dotterbolag, hur skulle man kunna ta hem några vinster? Lönsamheten i internationella koncerner kom av arbetsfördelningen, gemensamma komponenter och produkter för att få långa serier. I krigsekonomin gjordes alla ersättningsprodukter i för liten skala för att det skulle vara hållbart efter kriget.

För LM Ericsson blev också krigsåren påfrestande men också en viktig omorientering. Ibland kan det löna sig att ha friställda resurser. Från 1936 leddes den automattekniska utvecklingen i Sverige av en helt annan Ericsson, nämligen Televerkets Eric A Ericsson. Behovet av sådana växlar ökade så snabbt att Televerkets egna tillverkningsresurser blev otillräckliga. Därför inleddes förhandlingar med LM Ericsson om beställning av utrustning, och Ericsson köpte konstruktioner från beställaren och kom på så sätt in i tekniken. 

År 1943 beslutade Ericssons ledning att starta egen kordinatväljartillverkning, nyare, enklare och exportdugligare. En arbetsgrupp bildades mellan Televerket och LM Ericsson för att revidera konstruktionen. Den lade grunden för en kommande kraftig internationell expansion.

LME var inte ensamt om att komma ur kriget med nya överlägsna produkter. Det nya radarparet Sandvikens Jernverk och Atlas Diesel hade tillsammans utvecklat en kombination av slitstarka borrstänger och lätta borrmaskiner.

Det berättades historier om hur ensamma gruvarbetare som demonstrerade ”den svenska metoden” med små knämatade maskiner, i olika borrtävlingar, tog rökpaus medan konkurrenterna slet vidare i grupper med stora muskedunder för att bli färdiga. Hemligheten var hårdmetallspetsar och bättre maskinteknik. Den som klarade urberget i Skandinavien hade försprång. 

Gamla Scania-Vabis, som gått från katastrof till katastrof, förvandlades i sin medelålder till ett av Sveriges ungdomligaste företag. Drivande kraft bakom förändringen var civilingenjören Carl-Bertel Nathhorst, som via samarbetsavtal med brittiska Leyland och amerikanska Mack höjde kompetensen i det lilla företaget i Södertälje och anställde civilingenjörer i en organisation som tidigare dominerats av mekaniker. Inriktningen på tunga fordon renodlades. Ett underleverantörsnät byggdes upp, och nya marknader bearbetades. Framgången består än i dag. Scania-Vabis drog även med sig personbilsföretaget Volvo i en givande lokalkonkurrens som handlade om att bygga världens bästa tunga lastbil.

En annan stjärna lyste också på himlen. Det lilla läkemedelsföretaget Astra hade förvärvat ett patent på lokalbedövningsmedlet Xylocain och fick 1948 patent på både läkar- och tandläkarmarknaderna i USA, ett av Företagssveriges lönsammaste avtal någonsin. Den unge apotekare Erik Bjäringer som till sist rott hem affären fick dock snabbt sparken för att han ville gå snabbare fram än vad företagsledningen hade lust med.

Med de svenska storföretagen var det ungefär som med svenska fotbollslandslaget som tog guldmedalj i OS 1948; konkurrenterna hade ju hållit på med annat. 

***

Stockholms Enskilda Bank satt på en stor portfölj av tyska värdepapper, en del övertagna från Kreugerbolag. Inställda räntebetalningar och sjunkande kurser drabbade obligationer och andra skuldbevis. Jacob Wallenberg gjorde en del fartygsaffärer som möjliggjorde hemtagningar av pengar. Vid försäljningen av tyska obligationer fick nämligen banken riksmark på spärrkonto, som kunde användas för betalning av fartygen.

Ett annat sätt att rädda låsta och nödlidande obligationsinnehav var att hjälpa ägare till tyska bolag som fruktade ett nytt storkrig och genom olika skentransaktioner försökte skydda sina utlandstillgångar. Många finansmän från de neutrala länderna deltog i den lönsamma hanteringen. 

Med tanke på bristen på alternativa förräntningsmöjligheter efter 1930-talskrisen blev resultatet av dessa Jacob Wallenbergs sidoverksamheter anmärkningsvärt bra. Han lyckades skapa en ökad nettoförmögenhet på drygt 50 miljoner kronor. 

Boschskandalen var en del av alla dessa ansträngningar att få loss de tyska tillgångarna och skapa konsolidering. Bankens bolag köpte en rad av Boschkoncernens utländska bolag 1939 och 1940 med återköpsrätt för säljaren. Wallenbergsfären uppträdde som formell ägare men blev i realiteten bara tillfällig förvaltare av koncernbolag inom Bosch i de nordiska länderna, Schweiz, Belgien, Spanien, Brasilien och USA. 

Boschengagemanget såg med finansiella glasögon lysande ut ända till amerikanerna genomskådade affären och blockerade det amerikanska dotterbolaget. Enskilda protesterade men ödet ville att en amerikansk undersökningsgrupp 1945 kunde ta hela Boscharkivet i beslag och få en heltäckande bild av hela affären och dess olika faser. En förvärrande omständighet för Jacob Wallenberg blev att han låtit förstöra en del av sina motsvarande dokument. Så hade parterna kommit överens att göra men tyskarna valde i stället att mura in dokumenten i en vägg.

Till bilden av detta engagemang i Tyskland hör att Jacob Wallenberg via den Hitlerkritiska Boschledningen fick kontakt med deras frispråkige rådgivare Carl Friedrich Goerdeler. Med denne motståndsman, som var med och planerade ett attentat mot Hitler och avrättades för detta, hade den svenske finansmannen en förtroendefull och säkert livsfarlig relation under lång tid. 

Under intryck av Kreugerkrisen kom de nya socialdemokratiska makthavarna med påbudet att allt bankägande skulle vara borta senast 1938. Utredarna var mycket kritiska till SEB:s sätt att kringgå lagstiftningen men Jacob Wallenberg lyckades förhala likvidationen fram till krigsutbrottet och kunde därefter skylla på det exceptionella läget på aktiemarknaden. Att släppa den finansiella konsolidering han just skapat efter sina första båda krisdecennier var honom högst motbjudande.

Boschaffären tvingade honom att stiga åt sidan från vd-skapet i banken till förmån för den yngre brodern Jacob, som nu var redo att attackera en ny tid med växande exportföretag och banker som var inlåsta på hemmamarknaden. l