Den lates lov

Förvaltare som håller sig nära sina jämförelseindex har fått åtskilligt skäll på sistone. Inte nog med att de tar ut ansenliga avgifter. De har dessutom inte förmått ge godtagbar avkastning. Tvärtom har kapitalet smält bort för hundratusentals fondsparare sedan börserna vände neråt våren 2000. Förvaltarna har alltså inte förmått skydda sina kunder undan börsraset. Majoriteten av aktivt förvaltade fonder brukar inte klara att slå sina index och de senaste åren har inte varit något undantag.

Kritiken mot indexnära fonder är helt klart befogad. Önskan att ligga intill index blev under slutet av 1990-talet en självförstärkande mekanism; det vill säga i takt med att IT och telekom fick allt större tyngd på börserna manades också förvaltarna till att köpa sådana aktier i växande grad. Om de inte gjorde det skulle ju förvaltarna avvika kraftigt från index. Fonderna, inte minst alla de teknikfonder som lanserades under slutet av decenniet, var helt enkelt piskade att köpa in sig i Framfab och dess gelikar. Det drev upp kurserna ännu mer, vilket gjorde att IT vägde än tyngre i index, vilket i sin tur tvingade förvaltarna att köpa ännu mer, och så vidare.

I USA har en hel del av kritiken mot förvaltarbranschen riktats mot de renodlade indexfonderna, alltså de som bara passivt följer börsindex-utvecklingen. I USA har indexfonder funnits länge. En förvaltare, Vanguard, är till exempel specialiserad på just indexprodukter.

Men i Sverige kan man inte med bästa vilja i världen påstå att indexfonderna förryckt börsen genom en mekanisk anpassning till en förändrad indexstruktur. Denna fondkategori är förvisso inte ny. Handelsbankens indexfond, den första, lanserades redan på 1980-talet. Den tar också ut högre avgifter än de flesta av de indexprodukter som kommit sedan dess. Totalt innehåller dock de 38 indexfonder som finns i dag bara cirka 16 miljarder kronor, varav Handelsbanken står för hälften. Det är en droppe i havet jämfört med den totala svenska aktie- och räntefondförmögenheten som i fjol var 867 miljarder.

Två huvudtrender

Det är således fel att skylla fondbranschens svaga avkastning på indexfonderna. De som bär skulden är i stället de aktivt förvaltade fonder som inte vågar ta risker och driva en egen linje. Och skälet till det är att fondbranschen har blivit en storindustri där två huvudtrender dominerar.

För det första har vi massmarknadssegmentet, där stora förvaltarteam sköter väldiga portföljer enligt strikta risk- och placeringsmandat. Här finns indexfonderna, men också merparten av alla aktivt förvaltade fonder.

För det andra har vi nischfonderna, där inträdeskraven är höga i form av stora minimiinsättningar. Här finns inte minst hedgefonderna, som förvaltas av små grupper högt kvalificerade förvaltare. Dessa vågar gå mot strömmen. De prioriterar absolut avkastning och tar i regel bara betalt om fonden ger ett visst överskott (i regel en femtedel av detta överskott).

Den här utvecklingen är positiv. Problemet med fondbranschen i dag är att det finns så många mediokra fonder som både håller sig nära index – och därmed förstärker svängningar på marknaden – och tar mer betalt av sina kunder än passiva indexfonder.