Den huvudlöse matematikern

Den 11 februari 1650 dog den franske matematikern och filosofen René Descartes i lunginflammation på franska ambassaden i Stockholm. Han blev 53 år.

Descartes hade kommit till Sverige fyra månader tidigare för att ta tjänst som drottning Kristinas privatlärare

i filosofi och för att förhöja glansen kring hovet. Men han trivdes aldrig

i det kalla Stockholm. “Här fryser till och med människornas tankar till is”, lär han ha muttrat, och tillade att hans sejour i Sverige skulle bli kort.

Det blev den.

Av någon anledning fördes inte Descartes stoft omedelbart tillbaka till Frankrike, utan begravdes i Stockholm. Eftersom han var katolik kunde han emellertid inte begravas bland svenska rättroende protestanter, utan placerades på en kyrkogård för odöpta. Där nu Adolf Fredriks kyrka ligger vid Sveavägen låg på 1600-talet en sådan.

Men 1666 kom franska myndigheter på bättre tankar, och beslutade att ta hem sin store son till fäderneslandet. Kroppen grävdes upp, placerades i en kopparkista och skeppades till Paris och kapellet Ste Geneviève-du-Mont. I samband med franska revolutionen flyttades kroppen på nytt, nu till Pantheon. Men Descartes sista resa var inte avslutad med det. 1819 gick färden vidare till St Germain-des-Prés, söder om Seine.

I samband med den sistnämnda flytten öppnades kistan, varvid man till sin förfäran upptäckte att huvudet saknades.

Det visade sig att man vid transporten från Sverige 1666 hade beställt en för liten kista. Filosofen fick inte plats, varvid någon (enligt rykte en vaktchef vid namn Isaac Planström) på egen hand hade löst problemet. Han kapade helt enkelt av huvudet.

Nu bar det sig inte bättre än att den berömde svenske kemisten Berzelius besökte Paris, och fick höra talas om Descartes försvunna huvud. Döm om hans förvåning när han kom tillbaka till Stockholm och fick veta att Descartes kranium någon vecka tidigare hade sålts på auktion till en kuriosasamlare. Berzelius sökte upp samlaren och lyckades köpa kraniet, som dock vid det här laget saknade både tänder och underkäke. Dessutom hade tidigare ägare försett både panna och hjässa med klotter.

Med huvudet i en hattask begav sig Berzelius tillbaka till Paris och överlämnade kraniet till en kollega på “Musée de l’Homme”, det naturhistoriska museet. Detta för att det skulle kunna få återförenas med resten av Descartes kvarlevor. Men så skedde inte alls.

I stället placerades kraniet i en monter på antropologiska avdelningen i museet. Där finns Descartes skalle fortfarande till beskådande för besökarna, vid sidan av neandertal- och cro-magnonskallar. Knappast hedervärt för fransk vetenskap.

Om Descartes, hans liv och hans matematiska och filosofiska bedrifter kan man läsa i “Descartes hemliga anteckningsbok” av den amerikanske vetenskapsskribenten Amir Aczel. Bokens titel syftar på Descartes paranoida skräck för att reta upp katolska myndigheter, och att han därför

i hemlighet skrev ner sina mest kontroversiella tankar i kodform i en hemlig anteckningsbok.

Efter Descartes död skickades hans tillhörigheter, inklusive anteckningsboken, till Frankrike. Men fartyget förliste, och anteckningsboken försvann. Plötsligt hittades den åter, kopierades av Leibniz för att sedan försvinna en gång till. Sedan dess har den inte synts till.

Vad var det då som var så kontroversiellt, och som Descartes ville hålla hemligt för katolska kyrkan? Jo topologi – den matematiska disciplin som handlar om geometriska kroppar och deras egenskaper.

Descartes hade funnit vad som hundra år senare Euler skulle visa:

att det finns ett fast förhållande mellan månghörningars hörn, sidor och kanter. Varför var nu detta så hemligt? Jo, för att ämnet hade att göra med Copernicus av kyrkan bannlysta heliocentriska teori, att jorden cirklade runt solen och inte tvärtom.

Johannes Kepler, en av pionjärerna för det copernikanska systemet, hade nämligen en teori att planetbanornas storlek hade att göra med de regelbundna månghörningarna. Kepler hävdade (felaktigt, skulle det visa sig) att förhållandena mellan planetbanorna överensstämde med sfärer in- och omskrivna av regelbundna månghörningar. Descartes forskade vidare på detta spår, och undersökte i hemlighet månghörningarnas egenskaper. Han inbillade sig att om detta kom till katolska kyrkans kännedom skulle han anklagas för kättteri. Och blev han då inte som Giordano Bruno bränd på bål skulle han säkert som Galileo Galilei dömas till livslång husarrest.

Fyra år efter Descartes död, år 1654, utnämnde drottning Kristina sin kusin Karl till sin efterträdare, abdikerade från den svenska tronen, konverterade till katolicismen och bosatte sig i Rom. Descartes fel, sa många.

***

Kaianders Sempler, journalist och medarbetare i tidningen Ny Teknik, skriver

en krönika i Affärsvärlden varje vecka.