Den flygande skotten
Aldrig hade väl Storbritannien varit så populärt som på 1960-talet. Beatles och Rolling Stones musik och Mary Quants mode erövrade världen. Carnaby Street och Kings Road drog turister till Swinging London som getingar till en syltburk.
Naturligtvis insåg både politiker och näringsliv att det gällde att ta vara på den positiva trenden så länge den varade. En kampanj för att sälja brittiska varor drogs i gång. ”Buy British” var budskapet som skulle öka de brittiska exportinkomsterna och sprida lycka och välstånd i hela öriket. Det förenade kungarikets flagga, the Union Jack, blev logotyp för kampanjen.
En av dem som beslutade sig för att slå mynt av kampanjen var den engelske miljonären och ångloksfantasten Alan Pegler. År 1962 hade han räddat det legendariska ångloket The Flying Scotsman genom att köpa det av British Rail när det skulle skrotas. Nu föreslog han att man skulle använda loket i kampanjen. Om man skeppade över loket och några veteranvagnar till USA skulle man kunna köra runt landet med en rullande utställning med brittiska varor och få mycket publicitet för Storbritannien genom att visa upp det imponerande ångloket.
Premiärminister Harold Wilson tyckte det var en bra idé, och såg till att brittiska statskassan gick in och täckte Peglers utgifter för transporten av lok och vagnar över Atlanten.
Först till 100
Flying Scotsman var inget vanligt dussinlok. Det var det kanske mest ikoniska av Storbritanniens alla ånglok. År 1934 kom det som första ånglok upp i hastigheten 100 miles i timmen (cirka 160 kilometer i timmen). Loket var byggt 1924 vid lokverkstäderna i Doncaster och tillhörde A3-klassen, den största och mest avancerade ånglokstypen i landet.
”The Flying Scotsman” var ursprungligen namnet på expresståget mellan London King’s Cross och Edinburgh, en linje som drivits sedan 1860-talet. På 1920-talet kördes tågen nonstop med de modernaste ångloken och resan tog runt åtta timmar. För att kunna byta förare och eldare i farten utan att stanna försågs Flying Scotsmans tender (kol- och vattenvagnen bakom loket) med en smal korridor så att förarhytten kunde nås från resten av tåget.
På 1960-talet togs ångloken ur drift och ersattes av modernare och energisnålare diesellok. År 1962 kom turen till Flying Scotsman att skrotas. En nationell insamling startades av entusiaster för att kunna köpa loket för skrotvärdet, vilket var beräknat till 3 000 pund, och bevara det. När insamlingen inte nådde målet steg Alan Pegler in och köpte loket för egna pengar.
Under en rad år körde han sedan special–tåg och charter för tågnördar på det brittiska järnvägsnätet. Tills år 1968, då turen alltså gick från Liverpool över Atlanten till New York. Väl framme i USA gick resan vidare västerut medan man gjorde reklam för brittiska varor.
Tyvärr visade det sig att vissa delstater förbjöd eldning i ångpannan på grund av brandrisken. Så genom Mellanvästern fick den flygande skotten dras av ett simpelt diesellok. Men genom hela Kanada körde skotten för egen maskin under järnvägsentusiasternas jubel. Hela vägen till San Francisco kom man. Men där blev det stopp.
Personlig konkurs
Det hade varit nyval i Storbritannien och de konservativa med Ted Heath i spetsen hade kommit till makten. Heath hävdade att engelska varor skulle associeras till modernitet och högteknik och inte till gamla ånglok från 1920-talet. Följaktligen drog han in alla anslag till The Flying Scotsman, med resultatet att Alan Pegler omedelbart gick i personlig konkurs.
The Flying Scotsman togs i beslag och hamnade temporärt på en militärbas. Den luspanke Pegler lyckades jobba sig hem till England ombord på ett kryssningsfartyg genom att hålla föredrag om resor och järnvägshistoria för passagerarna.
Pegler lyckades också göra karriär som skådespelare, dock bara med en roll. Det sägs att han spelade Henrik VIII i sammanlagt 700 föreställningar.
Nu steg en ny miljonär in på scenen. Han hette William Hepburn MacAlpine, ångloksentusiast och redan ägare till flera veteranjärnvägar. Han såg till att loket via Panamakanalen kom tillbaka till England. I februari 1973 lyftes Flying Scotsman under mängdens jubel i land i Liverpool Docks för att därefter köra direkt till lokverkstaden i Derby för välbehövlig service.
Efter att under ett decennium kört veterancharterturer i England, Skottland och Wales beslutades att loket åter skulle ut i världen. Denna gång till Australien för att fira landets 200-årsjubileum. Den 16 oktober 1988 landade loket i Sydney.
Under ett drygt år körde Flying Scotsman runt på den australiska kontinenten och passade på att på vägen mellan Melbourne och Alice Springs köra 679 kilometer nonstop, världsrekord för ånglok.
Nya dyra reparationer
Väl hemma igen var det dags för nya dyra reparationer. Nu hade inte MacAlpine råd längre, utan loket såldes 1996 till ytterligare en miljonär och järnvägsfantast, bioteknikentreprenören Tony Marchington, som lät renovera loket för en miljon pund. Därefter skulle det fortsätta att gå i chartertrafik för nördar. Men att leka med en modelljärnväg i skala 1:1 är inte billigt. År 2004 gav även Marchington upp. Loket köptes av National Railway Museum i York med hjälp av en stor donation från Richard Branson. Just nu är det på renovering i Bury norr om Manchester, men om allt går väl ska Flying Scotsman vara på banan igen i slutet det här året eller i början av nästa.
xxx
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.