Den finansiella hållbarhetens lov

Berättelsen om Stockholmsbörsen slutar i nuet under en pågående orosperiod. Det finns anledning att undersöka den och framtiden varsamt i en berättelse som handlar om mer än hundra år av aktieutveckling i Stockholm. Beskrivningen av det senaste decenniet måste också göras med större försiktighet eftersom det längre perspektivet på händelserna fortfarande saknas. Men otvetydigt har börsen varit väldigt dynamisk och kriserna har aldrig blivit riktigt stora. Än så länge.

Är till exempel lågräntepolitiken exempel på en lyckad keynsiansk insats eller början på en deflation som vi aldrig kommer ur utan att släppa lös inflationen? Är Kinas centralstyrda ekonomiska projekt hållbart i flera decennier till eller kommer det att avslöjas som ett nytt planekonomiskt missgrepp? Problemet med yviga satsningar är att en del faller på hälleberget och någon gång måste avskrivas som förluster. Annars kan det gå som i Japan på 1990-talet, att dåliga lån och projekt som varken lever eller är döda dämpar hela systemet.

Kommer minskningen av arbetskraften i stora delar av Europa och Sydostasien att lägga sig som en våt filt över utvecklingen? Kommer klimathoten att kräva sin tribut redan under den generation som just tagit över? Det går att försäkra sig mot effekterna med klokare invandrings- respektive klimatpolitik. 

Finansmarknader är till för att identifiera och ständigt försöka motverka den sortens hot på medellång sikt. På ännu längre sikt är vi alla döda. Stockholm är bara en liten vik i ett stort hav. De nya nationalistiska och protektionistiska drömmarna är bara sätt att skjuta sig själv i foten.

Diskussionerna mellan Donald Trump och Xi Jinping som den här berättelsen började med rymmer alla dessa aspekter. USA:s finanselit kan precis som Kinas kommunistparti bli bromsklossar för mänsklighetens utveckling. Inga etablerade maktgrupper lämnar frivilligt ifrån sig sina privilegier, det är själva utgångspunkten för den liberala demokratin och marknadsekonomin. Makten måste ständigt kunna utmanas och naturligt växla. Dåliga ledare måste kunna bytas ut snabbt.

En fungerande finansmarknad bör vara ett ständigt hot mot dem som har makten, nya utmanare får ständigt resurser att utmana den etablerade ordningen. Maktpartier och etablerade nätverk ropar för att skydda sig själva på protektionism och viftar med främlingkortet. Åldrande ledare biter sig skräckslagna fast med löständerna i konferensborden. De vill kväsa hoten mot sin egen maktgrupp eller mot de eviga läror som de vill representera.

Bra, utropar kanske en och annan klimataktivist, för då dör ju äntligen tillväxten. Problemet är att tillväxt krävs för alla drömmar om bättre liv. Ekonomisk tillväxt i vår tid är inte att gräva upp mer kol eller att slänga mer plast i världshaven. Tillväxt är att städa upp det som tidigare generationer, som inte förstod bättre, ställt till med. 

Utan marknader kommer aldrig de miljoner företag och experiment som krävs för att all mekanik ska kräva mindre energi och mindre material. Utan denna eviga experimentlusta som fria människor demonstrerar kommer inte människan att bli oberoende av bränsle som släpper ut koldioxid eller bli av med det överskott som redan lagrats i atmosfären.  

Tillväxt är också att en allt större del av världens arbetskraft naturligt ägnar sig åt att ta hand om människors olika behov. Ekonomin blir allt sinnligare, eller frivolare om man så vill. Den går lite vanvördigt från malm till massage eller från ax till vaxning. Omsorg, utbildning, hälsovård, privatservice, underhållning och upplevelser är tillväxtbranscher arbetsmässigt, oskadligt för miljön. Tillverkning och distribution däremot automatiseras och snålas in. Artificiell intelligens är en förlängning av det. Finansmarknaden har redan drivit detta under åtminstone de senaste 30–40 åren. En modernare ekonomi väger mindre, luktar allt mindre och släpper ut allt mindre. För var dag blir det bättre även om det aldrig kan bli så bra som vi vill ha det.

År 2007 var inte bara finanskrisernas år utan också klimatuppvaknandets. FN:s klimatpanel kom med en rapport som redan framstår som historisk. Året avslutades med en klimatresolution på Bali. Företag som svenska Electrolux och Sandvik var med i den tätgrupp internationellt som försökte definiera en hållbarare utveckling för globala företag, ett lovvärt försök att främja global ekonomi och samtidigt stävja korruption och miljöförstöring. Drivkraften bakom hållbarhetssträvandena är unga människors krav på sina arbetsgivare. Vem vill arbeta i företag som stöder förtryck och förstör planeten? Finansmarknaderna har varit förvånansvärt tröga hittills att haka på, men det kan bli helt förändrat på bara några år.

År 2007 råkade också var det år då Apple presenterade Iphone och tillsammans med Google definierade hur en smartphone skulle se ut. Samsung och Huawei hängde på. Microsoft köpte Yahoo för att försöka hejda utmanaren Google. Ett tre år gammalt startup-företag, Facebook, började synas. Sociala medier var på väg att formas. Bara tolv år senare diskuterar vi hur denna nya kategori, där Amazon också ingår,  har tagit monopol på världsekonomin tillsammans med kinesiska Tencent och Alibaba. Eftersom de kunde erövra så stor del av medieannonseringen fick de muskler att sluka alla utmanare, även svenska lovande projekt, från Skype till Izettle.

Allt detta har hänt på bara lite drygt ett decennium. Det är inte så rimligt att räkna med status quo i fortsättningen om krafterna hos världens tiotusentals börsföretag och miljoner projekt tillåts löpa fria.

Att den här extremt dynamiska perioden också levererat fenomen som Trump, Brexit, Putins comeback som president och personkulten av Xi Jinping är nya exempel på att snabb förändring, likt tidiga 1900-talet, skapar ”statusförluster” och reaktionära motkrafter. Motiven för att välja Donald Trump eller brittiskt utträde ur EU är inte ekonomiska utan kulturella. De missnöjda är inte nödvändigtvis fattigare, men de har sett andra grupper komma ikapp eller passera, lyfta ännu mer av den dynamik som råder. Kvinnor, främlingar och storstadsbor framstår som relativa vinnare.

Sociala medier väckte ”den arabiska våren” men gav också reaktionära imamer verktyg för att rekrytera unga vilsna män som groteska medeltida ”jihadister”.  De senaste tolv åren kan ses som en ny framgångsera för de liberala marknadskrafterna,  men till priset av reaktionära motkrafter både från höger och vänster i politiken.

Att balansera detta är förstås att sprida bredare kunskaper och perspektiv om hur mönstren egentligen ser ut när människor både får bättre levnadsstandard och mer frihet. Att somliga drömmer om mytens Sverige på 1960-talet eller till och med det avstressade vardagslivet i 1970-talets Östtyskland, där varje granne kunde misstänkas rapportera till säkerhetstjänsten Stasi, betyder inte att någon av dagens människor skulle vilja leva i sådana verkligheter mer än någon dag. Kom ihåg att kinesiska kapitalister inte flyttar till Fastlandskina utan oftare därifrån, såvida de vågar.

Det märkliga är inte att okunniga människor faller för budskap om rätlinjighet och ordning utan också att en del välutbildade och välbärgade gör det.

Autokratier och kommandoekonomier snöper lekande lätt system som byggts upp med evolution under lång tid. Det behövs bara ett enda beslut för att ”koka en fisksoppa av innehållet i ett akvarium”, sa polska ekonomer på 1990-talet. Att gå andra vägen kräver att man börjar helt från början.

Den stora finanskrasch som avslutade ”superkonjunkturens��� tid bröts av Kinas dåvarande ledning med en jättelik investering i infrastruktur. Effekterna av slarv, girighet och cynism på amerikansk bolånemarknad kunde hävas med en framkommenderad utbyggnad av snabbjärnvägar till exempel. Ett kommunistparti behövde inte slåss med privata markägare för att genast dra fram långa och raka spår. Utvecklingen rymmer alltså paradoxer. 

Kina växlade också spår när det gällde klimatförsämring, precis som Japan gjorde på 1980-talet. Kinesisk centraldirigerad teknik när det gäller sådant som kärnkraftverk, tåg och billiga elektriska bilar kommer att  dämpa en del av världens klimathot. Att Kina ligger så långt tekniskt framme är inget att förvåna sig över. Alla uppstickare i historien från Flandern, Schweiz, Sverige och Singapore till Kejsartyskland, USA och Japan har väldigt snabbt kunnat tillägna sig omvärldens teknik när de väl släppt lös företagandet. Inget uppstickarland har varit demokratiskt från början. De har all rätt att försöka. 

Vad som är innovativt, kopiering eller industrispionage är svårt att utreda. Det farliga är inte ett fortsatt innovativt Kina utan ett slutet och repressivt. Det problematiska är inte ett USA som fortsätter att gå i täten entreprenöriellt, utan ett tidigare nybyggarland som stelnar i 1800-talets berättelser. Då förstörs den dynamik som bygger på invandrares lust att skapa en ny tillvaro. Lyckligtvis är Nordamerika stort och diversifierat, precis som Europa.

Världens demografiska trender är extremt tydliga. De investerare som siktar långt fram behöver redan nu tänka mer på de länder som har mest av arbetskraften på jorden redan år 2040, nämligen Indien, Mellanöstern, Afrika och Mellanamerika. Om det inte blir miljökatastrofer, med  fruktansvärda flyktingfasor och krig, som varken teknik eller logistik kan motverka, kommer den globala kapitalismen att flytta dit. Börsföretag och investerare gillar helt enkelt inte marknadsbudgetar som stagnerar eller minskar. 

Mexiko har redan fått en stor del av tillverkningen i Nordamerika inte bara för att lönerna är lägre, utan för att så många framtida kunder finns där. Indien har äntligen börjat trampa i gång, något som gör att man nog får slakta en del heliga kor. Afrika håller på att genomföra en utbildningsexplosion. Precis som den avlidne svenske läkaren Hans Rosling konstaterat sker förändringen hemma hos folk, där köket, badrummet och sängkammaren obevekligt förändras. Precis som i 1950-talets Sverige blir det bättre hälsa samt mer välordnade och mindre familjer.

Kommer Sverige att hänga med? Det beror på hur bra våra politiker förstår sig på marknadsekonomin. Under de senaste decennierna har de visat framsteg och belöningen är helt annan dynamik. Den som tvivlar kan studera börsdiagrammet från Stockholmsbörsen och vilka företag som är störst eller på väg att bli det. Aldrig har  dynamiken varit tydligare. Och då är inte alla de företag som just börjat entreprenörresan med i bilden. Följde är mer jobb och bättre framtida pensioner.

Studiedelegationerna kommer i dag återigen till ett land i norr som lyckas med att para finansiell dynamik med sysselsättning och trygghet. Ambitionen att göra skolan konkurrenskraftig och invandrare bättre integrerade i arbetslivet talar för fortsatt framgång. Det är något helt annat än den korporativa ”tredje vägens politik” som på längre sikt skulle skapa ett nytt Östtyskland.

För tillfället lever vi i de påkostade tv-såpornas tid. Spännande och detaljrikt, tidvis en bra påminnelse om hur saker ständigt ändrar sig. Men det finns också i konstruerade tv-dramaturgier en ofrånkomlig väg framåt, alla tåtarna knyts ihop för dramaturgins bästa. I den nya påkostade Babylon Berlin blir därför själva Weimarrepubliken rutten och Hitler snarare ”tidsanden” än ”den svarta svanen”. I svenska Vår tid är nu framstår på samma sätt den socialdemokratiska linjen fast utstakad och man har till och med flyttat in i Rosenbad några decennier i förväg. 

Den som vistas på finansmarknader vet att verkligheten inte alls är så där förutsägbar. Det behövs bara små förskjutningar för att Donald Trump ska bli historisk pajas eller Xi Jinping del av ett uppror i Kina, till exempel. Allt står hela tiden och väger mellan olika tillstånd och riktningar. En hållbar politik handlar om att skapa en sorts tillfällig balans. Vi vet vilka stora katastrofer och framgångar som verkligen inträffat i historien, men vi vet väldigt lite om dem som råkade bli avvärjda eller inte föll i god jord.

Det är därför som verkligheten är mer spännande än diktens värld.

Visst är det oro den här sommaren men ändå ingen anledning att oroa sig för Stockholmsbörsens långsiktiga utveckling.