Den enda färgen

Från vilket partis manifest inför valet till EU-parlamentet tror ni nedanstående krav är hämtade? Är det från Socialdemokraternas eller Moderaternas?

? EU ska bara ägna sig åt det som medlemsländerna inte kan sköta själva.

? Utsläppen av växthusgaser ska minska med 30 procent till 2020.

? Den svenska modellen med kollektivavtal ska värnas.

? Ja till euron, men inte nu.

Svaret är att det är från bådas. En parallelläsning visar betydande likheter i det som ska övertyga väljarna att välja det ena eller andra av de två stora partierna.

Miljöfrågan har seglat upp som stats- minister Fredrik Reinfeldts viktigaste uppgift den kommande ordförandeperioden i unionen. Inte ens den finansiella krisen har fått honom att ändra agendan. Miljön har blivit överordnad.

Lika eniga är Moderaterna och Socialdemokraterna numera om att EU inte ska lägga sig i arbetsmarknadspolitiken. Svenska kollektivavtal ska gälla.

Här kan det dock bli knepigt för väljarna. Socialdemokraterna kräver lika lön för lika arbete i alla EU:s länder och hävdar att det så kallade utstationeringsdirektivet därför måste ändras.

Moderaterna slår också vakt om att företag från andra länder inte ska kunna konkurrera genom lägre löner. Men hävdar tvärtom att EU:s regler inte alls behöver ändras för att klara det. I stället är det Socialdemokraternas krav på nya regleringar på EU-nivå som hotar den svenska modellen.

De nya Moderaterna försöker alltså överta rollen som förkämpar för avtal i stället för lag. En nog så spännande konflikt.

Ändå är det inte alldeles säkert att den utmaningen kan väcka väljarna i EU-valet. Det kan bli alldeles för tekniskt att hänga med i turerna om den svenska arbetsrätten. Valdeltagandet riskerar att gå ner i stället för upp.

Euron är också neutraliserad som en upphetsande valfråga. Ledningarna för de stora partierna vill byta ut kronan, men inser att det inte är läge att väcka frågan mitt i en kris där det skulle ha varit ännu värre om inte svenska varor blivit billigare att sälja utomlands.

Återstår den grundläggande frågan om vad EU ska vara. Men inte heller här finns det någon grundläggande skillnad mellan M och S. Båda betonar det mellanstatliga samarbetet. EU ska inte bry sig om hur länder sköter sina trygghetssystem, vilka skatter som tas ut, onödig byråkrati ska bekämpas. Kort sagt, EU-kommissionen ska hållas kort.

S och M vill rida på den EU-skepsis som fortfarande finns kvar i breda väljarled. Det märkliga är att svenska politiker har gjort väldigt lite när de har haft chansen att minska Bryssels makt.

Göran Persson var som statsminister starkt kritisk till EU-kommissionen och ville att rådet med ledarna från medlemsländernas regeringar skulle få en starkare ställning. I ett längre perspektiv ville han i princip lägga ner EU-kommissionen.

Men när Göran Persson hade möjligheterna fegade han ur. Åsikterna som framförts i ett tal inför Klubb Norden hösten 2000 fanns plötsligt inte att läsa trots att statsministern uppenbarligen haft manus. Utspelet försattes i glömska när det väckte intresse utomlands.

Och under ordförandeperioden våren 2001, när unionens framtid diskuterades, gjorde Göran Persson inget för att begränsa EU-kommissionens makt.

I dag har Fredrik Reinfeldt den principiella inställningen att kommissionen i Bryssel inte ska bestämma för mycket. Men vad han ska göra åt det under sin ordförandetid i höst är oklart.

Retorik är en sak, handling annan, oavsett om statsministern är socialdemokrat eller moderat.