Den botaniska konstnärinnan

Det lyser av färger när den brittiska konstnären Marianne North visar sin kollektion av målningar föreställande vilda växter från världens alla hörn. Alla är här. I alla fall alla som är något inom societeten och den vetenskapliga världen. Året är 1879.

I salongen smuttar sir Joseph Hooker, chefen för Londons botaniska trädgård Kew Gardens, och hans gode vän Charles Darwin på var sitt glas portvin. Konstnärinnan själv, en amper dam i femtioårsåldern, ansluter sig till herrarna och meddelar att hon nu har beslutat sig.

– Mina herrar. Jag donerar härmed hela min kollektion av växtmålningar till Kew Gardens, säger hon.

– Ja, självklart betalar jag också för att ett arkitektritat galleri som hyser målningarna byggs på lämplig plats i parken. Naturligtvis med tillhörande tesalong.”

Hooker ler, men Darwin tittar förvånat upp.

– Men Marianne, det går inte”, säger han.

– Vad då går inte? Det är klart att det går, jag gör precis vad jag vill med mina pengar. Vad menar du, Charles?”

– Du kan inte donera din kollektion än. Den är inte komplett. Först måste du resa till Australien och dokumentera Oceaniens flora.”

En kort tid senare avseglar Marianne North mot Australien och Nya Zeeland. Det ska dröja sex år, till 1885, innan hon kommer hem till England igen. Då är hennes galleri söder om stora ingången till Kew Gardens färdigbyggt. Men till hennes besvikelse blev det ingen tesalong. Det har Joseph Hooker satt stopp för.

– Vi kan inte hålla på att utspisa alla parkens besökare med teblask”, muttrar Hooker.

– Det här är inget ställe för familjer på picknick. Detta är ett seriöst botaniskt ­galleri!”

Överklassuppväxt

Marianne North föddes 1830 i Hastings vid Engelska kanalen. Hennes far var en förmögen liberal parlamentsledamot med stort nätverk inte bara i England utan i hela det brittiska imperiet. Marianne uppfostrades efter den brittiska överklassens ideal. Någon vanlig skolgång var det inte frågan om, men hon fick en gedigen utbildning i hemmet där pianospel, oljemåleri och främmande språk ingick. Hennes mor dog när Marianne var 15 år, men hade fått henne att lova att ta hand om fadern så länge han levde. Hon höll sitt löfte, och hon följde honom på årslånga resor genom Europa och Främre orienten. En resa till Centraleuropa 1848 fick dock avbrytas i all hast eftersom revolution bröt ut i Wien.

När fadern dog 1869 var Marianne North 39 år gammal. Det var för sent för henne att gifta sig, men det var inte för sent att börja ett nytt äventyrligt liv och följa sina drifter vart de än skulle leda henne. Hon tillhörde det brittiska samhällets allra översta skikt, hon var ekonomiskt oberoende och hon kunde göra precis vad hon ville.

Hon packade sitt staffli och sina ­målargrejor och reste till Franska rivieran och Sicilien för att måla vilda sydländska växter.

Året därpå utbröt fransk-preussiska kriget. Marianne North anmälde sig pliktskyldigt som frivillig för att ta hand om skadade, men fick aldrig något svar från myndigheterna. Så hon packade åter sina målarskrin och reste till Kanada, USA och Jamaica. Därefter blev det ett år i Brasilien.

Den ena resan följdes av nästa. Efter en tid på Teneriffa, gav hon sig 1875 ensam ut på en jordenruntresa och dokumenterade floran i Kalifornien, Japan, Borneo, Java, Ceylon och Indien. Det skulle dröja tio år innan hon kom hem för gott.

Hon slog sig ner i Alderley i närheten av Bristol. Där avled hon 1890, försvagad av de tropiska sjukdomar som hon drabbats av under sina resor.

Marianne North var en av de få ­viktorianska kvinnor som var så envisa att de själva tog kommando över sina liv, och hon har varit förebild för många brittiska feminister.

Kompetent

Trots att hon inte hade någon formell utbildning i botanik anses Marianne North som en kompetent naturforskare. Det har visat sig att en rad av de växter hon målade på Borneo var okända för sin tid och har i efterhand fått namn efter henne. Den mest kända är den köttätande Nepenthes northiana.

Den som i dag besöker Marianne North Gallery i Kew Gardens överväldigas av de 832 målningarnas färgprakt och växternas köttighet, men slås också av det något stela uttrycket. Det är kanske inte så konstigt. Detta är inte i första hand konst, utan pedagogiska botaniska planscher i äkta oljefärger.

Tyvärr skulle Marianne Norths flotta donation med tiden komma att kosta Kew Gardens en smärre förmögenhet. Ingenting håller för evigt, och efter hundra år hade tidens tand gnagt ordentligt både på galleribyggnaden och målningarna. Från början hade målningarna i sina ramar fästs direkt mot tegelväggarna. Det visade sig vara en dålig idé, eftersom småläckor i taket fick fukt att krypa längs teglet. Det visade sig också att papperet på de pannåer som Marianne North använt till sina målningar inte var så syrafria som fabrikanten påstått. Resultatet blev att både galleriet och målningarna tvingats genomgå omfattande restaureringar.

Från oktober 2008 till februari 2011 arbetade ett team specialister med att konservera målningarna. Papperet med målningarna har lossats från pannåerna och behandlats med alkali för att sedan fästas på nytt arkivbeständigt material. Så nu ska det hela förhoppningsvis hålla i ytterligare hundra år.