Den blågula börskapitalismen

Den svenska börskapitalismen leddes av storbankerna, ett fenomen som etablerats redan under ägarkrisen 1923 och Kreugerkraschen 1932. Det märkliga var att dessa nätverks främste företrädare under en korporativ efterkrigstid blev en familjekapitalist: Marcus ”Dodde” Wallenberg.

Han fick mytiska proportioner bland börsmäklare och börskommentatorer när han under flera decennier verkade som det svenska näringslivets främste regissör och motpart till den socialdemokratiska regeringen. Han blev ”institutionernas” obestridde ledare. 

Under första världskriget hade var och varannan bank haft ett emissionsbolag. När alla utom Investor fallit introducerades en rad nya förvaltningsbolag efter kriget på börsen, av främst banker men också ägarfamiljer.

Det infördes i slutet av 1950-talet särskilda regler och beteckningen ”investmentbolag” för dessa. Fram till dess slapp aktiebolagen, med undantag för banker och försäkringsbolag, betala skatt på utdelningsinkomster. Under 1930- och 40-talen uppstod också små, rörelsedrivande familjebolag som utnyttjade bolagsformen för att reducera skatten på utdelningsinkomster och i stället konsoliderade familjeförmögenheten under detta paraply. Sådana bolag kallades ”svarta familjebolag”. Vanliga industribolag placerade också alltmer av sin likviditet i aktier, något som inte sågs med blida ögon av regeringen, som önskade produktiva investeringar i stället. 

År 1960 kom därför en ny lag som var avsedd att begränsa förvaltnings- och investmentbolagens möjligheter att plöja ner vinster och att expandera. Investmentbolag fick ändå behålla en skatterättsligt gynnad ställning jämfört med aktiefonder och andra förvaltningsbolag. Förutsättningen var spritt ägande och välfördelad portfölj, i så fall kunde investmentbolag fondera 20 procent av sina utdelningsinkomster utan kedjebeskattning.

En rad bolag med stor aktieportfölj ombildades därefter till investmentbolag. Vilka blev alla dessa olika ägarinstitutioner?

Wallenbergarnas och Enskildas Investor och Providentia hade tillsammans stora innehav i Alfa-Laval, Asea, Electrolux, LME, Atlas Copco, Saab-Scania, Fäkt, ASJ, St Kopparberg, Ostasiat, Astra, Tändsticksbolaget, Papyrus, Nymölla, Wifstavarv och Kopparfors. 

Skandinaviska Bankens Custos hade Hufvudstaden, Boliden, Mölnlycke, Billerud, Gränges, Volvo, Electrolux, Asken, Cardo, Esselte, Götaverken med flera i portföljen. Banken startade också 1959 Säfveån, som köpte aktier i Asken, Grängesberg i Holmen, Höganäs, Jonsered, SKF, Uddeholm, Volvo, Götaverken, Svenska Lloyd, Transatlantic och andra.

Handelsbankens Industrivärden hade från början Fagersta, LM Ericsson, Bergvik & Ala, Almedahl-Dalsjöfors, Kilsund, Hammarforsen och Reymersholm och köpte Aga, SCA och annat. 

Alla dessa investmentbolag var alltså verktyg både för några få storbankers ägarinflytande och kreditaffärer.

Bland alla de andra som bildats om på grund av skatteregler fanns Asken, som var före detta Gamlestadens Fabriker med post i SKF, bland annat. Fannyudde bildades ur Svenska Jästfabriken och ägde aktier i Svenska Handelsbanken, Saab-Scania, Metallverken, Industrivärden, med mera.

Öresund kom till när sjöförsäkringsbolagen i Öresundsgruppen sålts till Skandia 1961. Det fanns också aktieposter i ett 30-tal börsnoterade bolag med lite fler i Kockums Mekaniska Verkstad.

Kinnevik var familjerna Stenbecks och Klingspors bolag och hade aktier i Korsnäs, i Marma-Långrör, Sandvikens Jernverk, Ställbergs Grufv, Halmstad Järnverk, Höganäs och annat. 

Sanna var familjen Kempes företag med en mycket stor post Modoaktier.

Ratos var Söderbergfamiljens bolag som kontrollerade Smedjebacken, Gryt, Söderberg & Haak, Larsson och Seaton & Co . Där fanns bland annat aktieposter i Gränges, Holmen, Bultfabrik, Asea och Stora Kopparberg.

Stora delar av röstmajoriteterna i de börsnoterade svenska större företagen hanterades av alla dessa investmentbolag. Privatfamiljer som Wallenberg, Söderberg, Kempe, Klingspor, Stenbeck och Mark/Carlander behärskade en del av spelet. Andra storföretagsfamiljer med stora aktieposter var byggfamiljen Wehtje, tekofamiljen Bergengren, verkstadsfamiljen Kockum och Dunkers familjestiftelse. Familjer som fortfarande direktstyrde sina egna stora företag var sådana som Johnson, Bonnier, Broström, Salén, Ericsson, Åhlén, Edstrand och Malmros.

De ”gamla männens” nätverk var inte svårt att kartlägga. Det var bara att beskriva hur det såg ut i de tre stora privata bankernas styrelser. I Stockholm Enskildas sfär kontrollerade Marcus Wallenberg de flesta bolagen och satt ordförande i ett 40-tal styrelser på olika nivåer. Den äldre brodern Jacob hade litet mer än hälften så många uppdrag och sonen Marc slussades nu in i ett tjugotal styrelser. Trotjänaren och vice vd Göte Engfors satt på bankens mandat i 19 styrelser och ambassadör Erik Boheman hade 14 sådana uppdrag. 

Enskilda hade ett antal närstående familjeföretagare med stort inflytande. Bergsingenjör Axel A:son Johnson höll 17 styrelseposter, de flesta i egna koncernen. Direktör Ragnar Sachs var ordförande i Nordiska Kompaniet. Generalkonsul Ragnar Söderberg som var ordförande i Söderberg & Haak och dess koncernbolag med 38 olika styrelsemandat. Direktör Walter Wehtje var tidigare direktör för Atlas Copco och hade nu hand om Investor och 23 olika styrelseuppdrag. 

Övriga medlemmar av familjen Wehtje stod traditionellt närmare Skandinavbanken. I den styrelsen fanns Ernst Wehtje från Skånska Cementsfären. Han kontrollerade Skånska Cement, Skånska Cementgjuteriet och Iföverken samt hade 28 ordförande- och vice ordförandeposter i näringslivet. 

Av Skandinavbankens båda vice ordförande var KR Bökman ordförande i Rederi AB Svenska Lloyd och satt i ett dussin andra styrelser, och Sven Schwartz, som varit direktör för Skånska Cement, Stockholms Bryggerier och Boliden, var styrelseordförande i Boliden, SAF och satt i 15 styrelser.

Skeppsredare Dan-Axel Broström, som var chef för Broström, hade 28 styrelsemandat. Franz Hartmann var direktör för Pripp & Lyckholm, som höll på att lägga under sig hela bryggerinäringen i Sverige. Han hann med 42 styrelsejobb. Sven Hammarskiöld var direktör för Sockerbolaget och hade 14 styrelseplatser. Skeppsredare Stig Gorthon var direktör för Gorthons Rederier och hade åtta olika styrelseplatser. Christian von Sydow var vd för Holmens Bruk och hade nio styrelseplatser. 

Handelsbankens styrelseordförande var advokaten Sune Wetter, ordförande i styrelserna för flera stora utländska företags dotterbolag, till exempel Ford och Shell. Han hade tio styrelseplatser. Vice ordförande CA Jakobsson, tidigare vd för Svenska Metallverken, hade elva styrelsemandat och skeppsredare Emanuel Högberg från Rederi Svea och dess olika dotterbolag satt i 36 styrelser. 

Gunnar Dalén var vd i Aga och han satt i 21 styrelser. Bankens vd Tore Browaldh satt i sju. Karl Eiserman tidigare vd för Förenade Trikåfabrikerna satt i sju styrelser. Direktör Erik Ekelund, som ägde Ljungmans Verkständer, hade fem styrelseplatser. Direktör Axel Enström som hade ryckt upp Svenska Cellullosa hade åtta styrelseplatser. Erik Häggström var tidigare vd för Eriksbergs Varv och hade fyra styrelsemandat. Direktör Henrik Nordmark hade byggt upp Metrobutikerna och hade fem styrelseplatser. Nils Ståhle var direktör för Nobelstiftelsen och satt i sex styrelser. Direktör Gösta Åhlén, vd för Åhlénkoncernen, satt i sex styrelser.

Någon svensk finanskapitalism var det knappast fråga om, den hade sovit i fyra decennier och hade knappt börjat vakna till liv. De som förvaltade tillgångarna var bankernas chefer och ättlingar till grundare av industri- och handelsföretag. Industri var fint, handel inte fullt så fint medan finanser var nästan fult. 

Och banker var statsreglerade inrättningar tråkiga i alla andra avseenden än att de hade inflytande över styrningen av industriföretag. De fick inte bestämma över något annat strategiskt än hur många kontor de skulle ha. Så fort en mjölkbutik lades ned dök det upp ett nytt bankkontor.

Till trögheten i systemet bidrog att alla dessa män hade haft sin yrkesverksamhet under världens längsta högkonjunktur. Vad kunde hota dem? l