Den amerikanska mardrömmen
KRÖNIKA. Det har alltid varit något tröttsamt med USA-ätare som Oliver Stone och Noam Chomsky. Fixering vid Washingtons skuld till allt som gått snett i världen. Amerikanska vinklar på varje komplicerat historiskt skeende.
Det finns en märklig symbios här, mellan å ena sidan USA:s självspäkande narcissister, å andra sidan konspirationsteoretiker i fattigare länder (inte sällan antisemitiskt färgade) och en antiamerikansk europeisk vänster. Slå på en tv-dokumentär om CIA:s, Hollywoods eller Wall Streets lugubra inflytande, och du kan vara rätt säker på att den är fransk.
Så länge jag kan minnas har jag förundrats över detta. Man är ju marinerad i den amerikanska drömmen. Sveriges poetiska kanon rimmades av Bob Dylan och Bruce Springsteen. Om vi har någon att tacka för hundra års fred, frihet och framsteg här uppe vid polcirkeln så är det USA.
Aldrig har världen sett ett motvilligare imperium. När Hitler och Stalin stod på topp 1941, när det bara fanns elva fria länder kvar, var USA:s armé lika stor som Bulgariens. Det krävdes ett direkt anfall från (dåtidens) galna japaner och en tysk krigsförklaring för att tvinga ut den sovande jätten på banan.
Segern över nazism och kommunism är det bästa som hänt, någonsin, och den skedde under stjärnbaneret. USA drog också rätt slutsatser efteråt och försökte bygga en lagstyrd, öppen internationell ordning. Få har dragit sådan nytta av den som vårt lilla exportland.
Således kan mycken amerikansk idioti förlåtas. Vietnamkriget var ett tragiskt missförstånd, där jänkarna misstog en nationell frihetskamp för en kommunistisk dominobricka.
Invasionen av Irak var lika feltänkt. Numera står det ”Allahu Akbar” på den irakiska flaggan. Världen fick Islamiska staten och ett frispel för terrorsponsorn Iran i stället för Saddam Husseins sekulära diktatur.
Till och med detta episka snedsteg hade dock sina förmildrande omständigheter. Neokonservatismen markerade peak internationalism. Bush-administrationen trodde på fullt allvar att marinkåren kunde sprida demokrati. Jag har själv träffat de ledande ideologerna – David Frum, Paul Wolfowitz, Christopher Hitchens, Paul Berman – och alla var berusade av idealism.
Nu sitter cynismens överstepräst i Vita huset. Kanske ska man främst se Donald Trump som ett symtom. Resultatet av jobbiga samhällsförändringar, Irakkrigets bedrägeri, finanskrisens misstro och ett kvartssekel av oansvarig demagogi från republikanerna.
Men Trump är också en katalysator. Den politiska atmosfären, själva upplysningen, har förgiftats. Den säkerhetspolitiska skadan växer timme för timme. Saudiarabien går bärsärkagång i Mellanöstern med Trumps godkännande. Korea-halvön är en tweet från harmagedon. Ingen vet vad USA:s ord är värda, när presidenten ligger i fejd med sin egen säkerhetsapparat och förolämpar allt som generationer av statsmän och diplomater byggt upp.
Värst är att se världen jamsa med som om detta var normalt. Det är inte normalt. Det är en katastrof för tilliten till den enda supermakten. När man adderar polariseringens andra sjukdomstecken som sanslösa masskjutningar och amerikansk massdöd på grund av opiater framträder bilden av seriös dekadens.
Skiftet är historiskt, och går djupare än Trumps skruvade personlighet. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer Kina att utmana USA som global top dog. Nu är vi i den surrealistiska situationen att diktaturens Peking verkar stabilare, mer rationellt, än demokratins Washington.
Insikten om detta jordskred verkar inte ha sjunkit in i Sverige. Till exempel när vi kopplar vårt säkerhetspolitiska öde i Östersjöområdet till USA via Nato.
En svensk mardröm
Ju oftare man hör ordet ”integration”, desto tröttsammare blir det. Varför inte börja med laglydnad, jobb och kunskap i skolan? I stället riskerar vi en valrörelse 2018 om identitet, nation och religiösa symboler.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.