Del 2: KRASCHEN

Samtidigt som kunderna svek brottades ledningen också med ett växande skuldberg. Leverantörsskulderna låg omkring 25 miljoner dollar och företaget gjorde av med 4 miljoner dollar – i veckan.

Bland ägarna och i styrelsen sågs en börsnotering fortfarande som räddningen för bolaget. En notering planerades till andra kvartalet 2000 trots alla problem.

Ett Boo.com som nödvändigt behövde återupprätta det finansiella förtroendet i bolaget lyckades locka över Dean Hawkins från Adidas till posten som ny finanschef. Han kunde liksom flera andra bara konstatera att en kraftig nedskärning var tvungen att genomföras.

”Och något sådant ville inte Ernst Malmsten genomföra. Han ville bevara illusionen om boo.com så länge som möjligt, och samtidigt ville han till varje pris bevara sin egen maktposition.”

En personalminskning var dock oundviklig och 130 anställda lämnade företaget i början på året. Samtidigt ökade antalet anställda som hoppade av det sjunkande skeppet.

En av de var Dean Hawkins som bara stannade tre månader på posten som finanschef. Trots en rejäl lön och optioner i bolaget ska han mest ha suttit och surat då han inte fick ta över VD-posten från Ernst Malmsten. Ett uppdrag som han ansågs sig ha blivit lovad.

I denna veva begärde Ernst Malmsten en blank check från ekonomiavdelningen som sedan löstes in mot 100 000 pund i kontanter.

”Även för boo.coms luttrade ekonomichef var det ett avsevärt belopp. Det var Ernst Malmsten som angett beloppet och givit checken till Dean Hawkins för att han inte skulle tala illa om bolaget inför investerarna när han slutade. Ernst Malmsten köpte Dean Hawkins tystnad för 100 000 pund.”

Investmentbanken JP Morgan tackade för sig några veckor senare. Banken hade tagit på sig ansvaret att ordna en börsnotering för bolaget och lösa finansieringen under tiden. Trots att JP Morgan hade ett stort intresse av detta då banken hade fått betalt i boo.com-aktier för sitt arbete så kastade man in handduken.

Andra investerare höll ut längre. I mars tog Boo.com in 28 miljoner dollar genom ett konvertibellån. Och så sent som i april, med bara en dryg månad kvar till konkursen, sköt franska lyxkonglomeratet LVMH och den libanesiska familjen Hariri och deras bolag Omnia till ytterligare 4,5 miljoner dollar för att betala bland annat lönerna i bolaget.

Försöken att rädda bolaget allt mer desperata. Flera olika rekonstruktionsförslag diskuterades men förhalades av investerare som varken ville gå in med nya pengar eller minska sin ägarandel. Det gällde bland annat grundarna Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin.

Trion uppmanades att lämna bolaget men begärde 6 miljoner dollar för sina aktier.

”Efter några dagars förhandlingar gav de tre svenskarna till slut upp alla krav. De gick med på att lämna boo.com bara investerarna satsade mer pengar.”

Men några nya pengar blev det inte. På styrelsemötet den 17 maj då beslutet togs att likvidera bolaget var kritiken inte nådig mot Ernst Malmsten och Kajsa Leander.

”Normalt när ett företag får slut på pengarna så är det avgörande att investerarna blir informerade i förväg… Jag tror att det nu är tredje gången bolaget får slut på pengarna utan någon förvarning och ni kommer och begär att vi ska rädda er… Det är ert jobb att hitta den extra finansiering som behövs. Vi har givit er ett antal månader men ni har inte lyckats hitta en konkret lösning”, sa Fancois Tison från LVMH.

“Efter mötet berättade Ernst att han redan pratat med Financial Times tidigare under dagen. Tidningen skulle ha boo.coms likvidation på första sidan dagen därpå.”

Ernst Malmsten och Kajsa Leander arbetade aktivt för att påverka hur de skulle framställas i media efter kraschen. Ernst Malmsten ska redan samma dag som likvidationen offentliggjordes ha skaffat sig en egen PR-konsult i London, David Bick.

Vid en middag en tid senare redogjorde David Bick för vem som hade ansvaret för kraschen under en middag med journalisten Erik Portanger som arbetar för Wall Street Journal.

”Bick förklarade i förtroende att Ernst Malmsten var ”rökt” men att han ändå skulle hjälpa till med kampanjen eftersom den var ”high profile”. Och ansvaret för boo.coms enorma penningförbrukning skulle läggas på – Patrik Hedelin.”

Erik Portanger skrev sedemera om boo.com i Wall Street Journal och är också medförfattare till Ernst Malmstens egen bok om Boo.com.

De forna vännerna Patrik Hedelin och Ernst Malmsten träffas åter igen i februari i år i Holland. Moderbolaget i Boo.com-koncernen är under avveckling och en bolagsstämma hålls. Ernst Malmsten förklarar efteråt att arbetet med boken är i full gång.

”Patrik Hedelin hade valt att inte medverka, eftersom han inte längre litade på Ernst Malmsten. Han var övertygad om att Ernst skulle göra allt han kunde för att försköna sin egen roll i historien om boo.com.”