De verkliga syndarna

När det antika Aten hotades av krig, svält eller epidemi var lösningen farmakos. En slav eller fånge utsågs till officiell syndabock. Under högtidliga former förklarades han eller hon vara utstött och förvisades från stadsstaten. Gudarna ansågs därmed belåtna och krisen hanterad. Systemet tillämpas fortfarande på sätt och vis, inte bara i Grekland, utan i stora delar av världen. Syftet är det samma: att leda bort uppmärksamheten från de verkliga orsakerna till krisen.

I torsdags, tjugo minuter i tre på eftermiddagen New York-tid, fick en handlare på Citigroup hjärnsläpp. Det blev miljarder i stället för miljoner. Om handlaren tryckte på “b” som i “billions” i stället för “m” som i “millions” (lätt hänt, det skiljer bara en tangent dem emellan) eller bara lade på tre nollor för mycket på ordern är oklart. Det är i själva verket inte ens säkert att det verkligen var en handlare på Citigroup, men det är vad ryktet säger.

Resultatet blev hur som helst att aktierna i dagligvarukoncernen Procter & Gamble föll med 35 procent på bara några minuter. Bolaget har rankats som världens fjärde mest lönsamma storbolag och en av USA-börsernas stabilaste aktier.

Fortfarande finns mänskliga börsmäklare kvar på några handelsgolv, ifall något i den här stilen skulle hända. Men innan de hade begripit något, var det för sent. Datorerna tog över med sin programstyrda handel.

Av någon orsak fanns få eller inga algoritmer som kalkylerade det hela som ett köptillfälle. Däremot stoppade flera stora firmor som ägnar sig åt så kallad high frequency trading – datorer som letar upp felprissatta värdepapper och handlar enorma volymer under mycket korta tidsperioder – sin handel. Tusentals säljorder trycktes samtidigt in i systemen. Likviditeten försvann från börserna och kursfall på bred front utlöstes.

På några sekunder föll Dow Jones-indexet med 500 punkter. Aktier i stora stabila bolag, exempelvis konsultkoncernen Accenture, bjöds vid enskilda tillfällen ut för 1 cent styck.

New York-börsen saktade då ned handeln, för att ge fysiska handlare och börsmäklare en chans att reda upp situationen. Strax efter tre på eftermiddagen var ordningen återställd. En halvtimme senare hade aktier och index återgått till ungefär samma nivå som före den giftiga säljordern i Procter & Gamble. Dagen slutade på minus 3,2 procent efter att som mest ha legat minus 8,2 procent. Så har i alla fall Affärsvärlden förstått saken, även om det fortfarande är oklart exakt vad som hände.

Men en syndabock skulle utses och det fanns två kandidater: 1) Handlaren som utlöste fallet med sina tjocka fingrar. 2) Robotarna, som i sin matematiska enfald kraschade handeln. Precis som i det antika Grekland talas det betydligt mindre om de faktiska orsakerna till krisen. För dem hittar vi ironiskt nog i det moderna Greklands misskötta ekonomi.

På en sund finansiell marknad hade sannolikt varken handlare med feta fingrar eller nervösa high frequency trading-robotar kunnat rubba New York-börserna. Men situationen var inte sund. Den alltmer akuta grekiska skuldkrisen hotade att sprida sig till Portugal, Irland och Spanien. I förlängningen hotades hela EMU-projektet och Europas tillväxt. ECB-chefen Jean-Claude Trichet tycktes ha tappat kontrollen och kommissionens ordförande José Manuel Barroso tycktes oförmögen att få länderna att samsas om ett paket. Spanien fick med nöd och näppe sålt obligationer för 2,35 miljarder euro, nödvändiga för att finansiera statsunderskottet.

Torsdagen präglades av våldsamma svängningar på aktiebörserna, på obligationsmarknaderna och i valutahandeln. Inte lika våldsamma som senare på kvällen (europeisk tid) i New York. Men tillräckligt våldsamma för att göra fler än “the bots” nervösa.

Fallet i New York var spektakulärt, men i praktiken betydelselöst. Det är möjligt att en handfull algoritmstyrda fonder lyckades få igenom några av sina millisekundsnabba order. Vem gråter för deras skull? För de flesta pensionssparare påverkade kortslutningen varken framtida pensioner eller investeringsbeslut.

Samma sak går inte att säga om hanteringen av den europiska skuldkrisen. Nu har visserligen EU:s länder lyckats enas i ett räddningspaket, med sedvanlig börsyra till följd. Men krisen är långt ifrån över. Flera länder i Europa står hotfullt nära bankrutt. En räddning betalas med lägre pensioner, sämre kreditbetyg och sämre välfärd.

För politiker är det bekvämt att skylla på marknaden när deras egen oförmåga exponeras. Men om syndabockar är nödvändiga är det mer rättvist att peka ut Jean-Claude Trichet, José Manuel Barroso och, framför allt, oansvariga regeringar i Grekland, Spanien, Irland och Portugal.