De ska säkra Kinas välfärd

Det är lätt att få intrycket att Kina på något decennium utvecklats från att vara ett kommunistiskt land till att bli den råa kapitalismens nya högborg. Men de nya kinesiska ledarna har en agenda som är mer komplex än så.

Den 5 mars 2004 hölls ett avgörande tal av den kinesiska premiärministern Wen Jiabao i samband med öppnandet av den kinesiska folkkongressen. I talet framhöll premiärministern framför allt tre saker:

1. Den privata äganderätten skulle säkras.
2. Det är viktigt att minska de sociala klyftorna och att fattigdomen på landsbygden ska bekämpas.
3. Den kinesiska ekonomin måste kylas av och målet måste vara att få ned BNP-tillväxten till sju-åtta procent.

Dessa tre punkter är grundbultarna i den ekonomiska politik som ska säkerställa både stabilitet och fortsatta långsiktiga ekonomiska framgångar i Kina. Ska man placera den kinesiska politiken på en traditionell, västlig politisk skala, så är det väl snarast någon form av socialdemokrati som är målet med kommunistpartiets styre. Den ökade välfärden ska spridas till allt bredare befolkningslager.

En strategi för att åstadkomma en bättre fördelning är regionalpolitiken som blir allt viktigare. Bland annat har nya ekonomiska frizoner etablerats inåt landet. Det stora problemet är transporterna vilket begränsar potentialen.

Det kinesiska ledargarnityret kännetecknas av sin vilja att sprida de ekonomiska framgångar bredare. De flesta av de ledande politikerna kännetecknas dessutom av att de är högutbildade. De har också ofta regional förankring. Flera av dem har under tidigare perioder arbetat ute i regionerna och är väl medvetna om vilken potentiell politisk krutdurk det är om man inte klarar av den stora omstrukturering av Kina som pågår. Och även om de är mer utåtriktade än tidigare generationer av kinesiska ledare så är det uppenbart att de kinesiska intressena fortfarande kommer i första hand för dem.

HU JINTAO, 62, president.
Civilingenjör specialiserad på hydraulik. Jintao har försökt få Kina att röra sig från att prioritera ekonomisk tillväxt till att ha en mer balanserad syn som även tar med sociala skillnader och miljöaspekter i beräkningen.

ZENG QINGHONG, 66, vice president.
Tekniker. Anses av många vara den mest inflytelserike i Kina. Ledde tidigare Organisationsministeriet, som utser kommunistpartiets seniora tjänstemän. Betraktas som nyckelförhandlare i relationerna med Taiwan, Japan och USA.

WEN JIABAO, 62, premiärminister.
Geolog. Övervakade reformeringen av Kinas banker och stabiliseringen av värdepappersmarknaden. Rekommenderade tidigt att valutapolitiken borde spela en större roll för reformer och utveckling av statsägda företag.

ZHOU XIAO CHUAN, 57, chef för Kinas centralbank.
Var tidigare ordförande i China Securities Regulatory Commission, där han sågs som en brygga mellan aktiemarknaden och banksektorn. Har publicerat 10 böcker och över 100 akademiska artiklar.

SHANG FULIN, 53, ordförande i Kinas finansinspektion.
Tidigare vice riksbankschef och chef för Kinas fjärde största kommersiella bank, Agricultural Bank of China. Efterträdde Zhou Xiao Chuan som ordförande för övervakningsmyndigheten CSRC, som haft en viktig roll i förbättringar av regelverk, redovisning med mera.

LI RONGRONG, 60, chef för de statliga bolagen.
Civilingenjör i elektrokemi. Ansvarig för övervakningen av den fortsatta reformeringen och privatiseringen av Kinas statsägda företag. Tycker att det svåraste är att hitta tillräckligt kvalificerade chefer. Duktiga personer utomlands och privata entreprenörer är mest intressanta som företagsledare, enligt Li.

JIN RENQING, 59, finansminister.
Under den rena planekonomin var skatter onödiga eftersom regeringen ägde alla industritillgångar. När statliga företag fick större ansvar för sina egna vinster blev staten tvungen att kompensera för förlorade intäkter. En av Jins framgångar var att öka skatteintäkterna med 13 procent år 1997 trots den långsamma ekonomiska tillväxten.

WU YI, 67, vice premiärminister och hälsominister.
Kinas järnlady. Tuff men flexibel förhandlare under tiden som minister för utrikeshandel och ekonomiskt samarbete. Fick till stånd avtal med USA. Hade senare en avgörande roll i förhandlingarna om kinesiskt medlemskap i WTO. Utsedd av tidskriften Time till en av världens 100 mest inflytelserika ledare.