De onda vinsterna

För bara tjugo år sedan ville socialdemokraterna förstatliga läkemedelsindu-strin. Det var nog, vid sidan av löntagarfonderna, partiets sista utslag av socialism, i mening förstatligande. Astra hade redan börjat tillverka skidvalla och rostskyddsmedel för att kunna överleva efter den dag då staten tog hand om läkemedlen.

“Bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, står det fortfarande i partiprogrammet när Postgirot, Telia och delar av SJ står närmast på tur att privatiseras.

En del trogna partimedlemmar är antagligen förvånade. “Är det ändå inte litet lättsinnigt att sälja allt man har?”, frågar kolumnisten Yrsa Stenius i Aftonbladet (där LO sålt ut aktiemajoriteten).

“Olämpligt”

Som för att sätta en gräns har ändå partiledningen beslutat att säga stopp vid vården. Den är ett område som inte är lämpligt för privatisering och marknadsstyrning, förklarade partistyrelsen i ett uttalande nyligen.

“Med vinstintresse bygger man in drivkrafter som kommer i konflikt med de grundläggande målen för välfärdspolitiken”, heter det. Partistyrelsen säger sig vara emot även privatiseringen som sådan, eftersom samhället då sägs avhända sig kontrollen över också den undervisning och forskning som sker vid sjukhusen.

Men det framgår ganska klart att det är egentligen är “vinstintressena” som man är emot.

I skolan och barnomsorgen ser socialdemokratin, heter det, positivt på olika privata alternativ. Samtidigt varnar partistyrelsen också här för att ett ökat antal vinstdrivande företag kan leda till ökad segregation.

Socialdemokratiska partiets aversion mot vinster verkar ha en motsvarighet hos folkmajoriteten, vilket kanske samtidigt är en förklaring till partiledningens inställning. I enkäter om attityder till privat vård har de flesta ställt sig positiva, utom i en opinionsundersökning där man hade lagt till ordet “vinstdrivande”.

Visst har vinstintresset i många fall lett till att företag missbrukat godtrogenhet och okunnighet hos konsumenterna. Drivkraften att tjäna pengar är stark, och måste motverkas av både fri konkurrens mellan företagen och kunskaper hos kunderna. Men offentliga organ borde rimligen ha jämförelsevis goda möjligheter att göra upphandlingar så att de får den kvalitet som den betalar för.

Vinsten är ett avgörande styrmedel i marknadsekonomier av den typ vi har i Sverige. Avkastning, som ränta eller vinst, var tidigare något fult i västvärlden, och är det fortfarande i en del kulturer. Men i samhällen med behov av stora investeringar är avkastningen ett nödvändigt medel att locka fram tillräckligt med kapital.

Utan ränta och vinst på sparat kapital hade Sverige i dag haft en ekonomi på u-landsnivå. Vinsten är ingenting annat än ränta med risktillägg. Vill någon satsa på en kapitalkrävande verksamhet, till exempel ett sjukhus, krävs, definitionsmässigt, kapital.

Ingen ränta?

Den som ställer upp med kapitalet vill ha ränta. Visst kan det i vissa fall gå att låna pengar även till verksamheter där det finns risk. Men räntan blir i så fall därefter. Det är oftast bättre och billigare att få in en intressent som är villig att ta en risk, där chansen till en god vinst vägs mot risken för dålig avkastning eller att kapitalet i värsta fall helt förloras.

Det finns ganska många verksamheter som drivs utan formellt vinstintresse. Men om det behövs kapital i någon omfattning måste det i så fall bli fråga om gåva eller donation. Den som vill satsa pengar på sjukhusverksamhet i Sverige kan inte räkna med någon avkastning på kapitalet, om socialdemokraterna får bestämma.

Kräver inkomstklyftor

Det finns i Sverige flera privata sjukhus som är uppbyggda på donationer och i USA är de flesta privata sjukhusen icke vinstdrivande. För att man i Sverige ska kunna skapa nya sjukhus grundade på donationer krävs dock kanske en typ av skattepolitik och inkomstfördelning som mera liknar den amerikanska eller möjligen den som gällde drottning Sophia och familjen Carlander (i Göteborg).

I kooperativa företagsformer skjuts kapitalet till av medlemmarna, konsumenterna i Konsum, producenterna i jordbrukskooperationen. I båda fallen räknar väl intressenterna med en vinst i form av återbäring eller lägre respektive högre priser. I många fall finns säkert i ett inslag av idealism, eller politisk ideologi (kanske av samma slag som i socialdemokratiska partiets motvilja mot vinster).

Socialdemokraterna och centern förenas i att vilja främja kooperativa företag. Men det är påtagligt att kooperativa företag ofta har svårt att klara konkurrensen från de privata och att de har kroniska problem med att skaffa kapital. Självklart har konsumentkooperationen gjort stor nytta i tider och på orter med svag konkurrens och brist på information. I en utvecklad marknadsekonomi ter sig de kooperativa företagsformerna allt mindre angelägna.

Staten behöver ingen vinst i sina verksamheter. Här kan ju det nödvändiga kapitalet alltid taxeras ut från medborgarna. Staten kan också låna, till låg ränta, och sedan ta vilka risker som helst med pengarna. Även statliga företag har dock ofta svårt att skaffa nödvändigt kapital, eftersom andra behov konkurrerar om budgetmedlen.

Skälet till att man bör privati-sera statliga och kommunala företag är främst att de ska bli effektivare. Vinsten är både en pådrivande kraft och en mätare av effektiviteten. Företagets nytta för samhället avspeglas i lönsamheten och avgör om det ses som lönsamt att styra mer kapital till verksamheten.

Stolligt skäl

Kanske är ett motiv bakom socialdemokraternas utförsäljning att en sådan minskar den registrerade statsskulden. Andra partier vill ju rentav använda inkomsterna från utförsäljning till ökade statliga investeringar, i till exempel bredband.

Men staten får inga ökade resurser genom att föra sina tillgångar från ett konto till ett annat. Ett rationellt skäl kan möjligen vara att den internationella finansmarknaden resonerar lika stolligt som en del politiker. När nästa lågkonjunktur kommer och statsbudgeten kanske visar underskott igen går det att peka på att statens skuld är låg eller obefintlig, fastän det mest är fråga om bokföringstransaktioner.