De nya drogrealisterna

Den 23 februari i år presenterade tre ex-presidenter – Brasiliens Fernando Henrique Cardoso, Colombias César Gaviria och Mexikos Ernesto Zedillo – sitt upprop i Wall Street Journal: Latin American Commission on Drugs and Democracy.

Kommissionen krävde en helt ny narkotikapolitik, huvudsakligen från USA, och öppnade, utan att skriva det rent ut, för legalisering. Latinamerikanska medier fylldes direkt med tunga reportage och kultur om rapporten. Fascinerande nog har även engelskspråkig affärspress backat upp kommissionen.

Financial Times citerade den 15 mars en ny Harvardrapport som sa att USA spenderar 1 400 dollar i sekunden på “war on drugs”. Att landet under de 40 år sedan Nixon drog i gång kriget gjort av med cirka 773 miljarder euro. Till liten nytta – men fruktansvärd skada. Framför allt för de latinamerikanska länder som “exporterar” drogerna.

The Economist tog i sin ledare den 7 mars klar ställning för legalisering, som det minst onda alternativet. Latinamerikas tre expresidenter använder mer försiktigt uttrycket “avkriminalisering”. För att inte på sekunden mötas av den nästan moralpanik som kombinationen “droger + legalisering” direkt skapar i puritanska kretsar. Sverige har ju en nästan talibansk drogpolitik, direkt motsvarande starkt troende muslimers alkoholskräck.

Sveriges syn fick åter genomslag vid det stora toppmöte om droger som FN arrangerade i Wien. Slutorden från mötet visade lite förståelse för den latinamerikanska linjen. Men om FN är kört finns det ännu hopp. Enligt ex-presidenterna kan president Barack Obama ha en dörr på glänt och en intellektuell kapacitet att våga ta i hittills tabubelagda frågor.

Det som knackar på dörren till USA är förstås Mexikos snabba förvandling till en ren knarkstat. Gangsterligor i Mexiko, Colombia och Brasilien frodas på ett sätt som sätter hela samhällen och det demokratiska systemet i gungning. Enligt amerikanska politiker strömmar nu närmare 25 miljarder dollar årligen in till Mexikos drogkarteller. Pengar som används till att hota, infiltrera och korrumpera polis, politiker och domstolar.

Humor i sammanhanget är ju att den amerikanska drogpolitiken indirekt helt finansierar den marxistiska Farc-gerillan i Colombia. Den tidigare nästan helt utrotade och nedtystade maoistiska “Shining Path” i Peru är också plötsligt tillbaka – uppvärmd av droghandel, enligt New York Times.

Franklin D Roosevelts första beslut som president var ju att sätta stopp för den 13-åriga förbudstiden, denna nolltolerans mot alkohol som skulle sätta stopp för spritens ondska. Vilket bara ledde till att USA slets sönder av gangsterkrig och att alkoholkonsumtionen ökade. Men bakom avskaffandet fanns också ekonomiska motiv. Den nya spritskatten utgjorde snabbt 13 procent av statskassans intäkter.

Enligt den ekonom på Harvard som FT citerar, lägger USA i dag ut 44 miljarder dollar på kriget mot droger. En legalisering och beskattning borde kunna dra in närmare 33 miljarder dollar. Som kan användas till en vettigare bekämpning, blåsa ligorna på konfekten och bli av med våldet.

Men det kan bli trögt. Enligt krönikören Debra J Saunders i San Francisco Cronicle kommer inte amerikanska väljare att vakna förrän skottlossningen flyttas från Mexiko hem till de egna storstäderna. I Sverige vaknar ju inte politikerna trots eldgivning från mc-ligor och andra i våra städer. I stället kan gängen på våra breddgrader fortsätta hotandet, mutandet, skjutandet. Och leverera det så förbjudna och därmed så åtråvärda och lönsamma.

Bobo Karlsson har de senaste fyra åren bott i São Paulo och Rio de Janeiro. Han utkommer i april på Norstedts/Prisma med boken Urban Safari om tolv storstäder.