De hemliga Carnegie-dokumenten

Affärsvärlden har tagit del av tidigare sekretessbelagda dokument från Finansinspektionens utredning av Carnegie som i november förra året ledde fram till att myndigheten drog in tillstånden för banken.

Finansinspektionen (FI) har ändrat ett tidigare sekretessbeslut sedanAffärsvärlden överklagat ärendet till Kammarrättenoch domstolen kommit fram till att myndigheten använt hemligstämpeln i för stor utsträckning.

Det är tre bilagor i utredningen som nu lämnas ut till stora delar. Även om många avsnitt och namn fortfarande är sekretessbelagda ger dokumenten en hel del nya pusselbitar i historien om Carnegies undergång.

En central del när det gäller ansvaret för Carnegie-krisen är när banken insåg att den stora kreditexponeringen mot enskild kund var på väg att gå över styr och hur situationen då hanterades.

Före kvartalsrapporten den 24 oktober knystades inte ett ord om problemen utåt men situationen hanterades på högsta nivå i Carnegie redan under sommaren.

Carnegies kredit- och riskkommitté följde exponeringen på daglig basis från halvårsskiftet och hade täta möten där problemen behandlades. I kommittén ingick bland annat högste chefen Mikael Ericson.

“Kommittén har under sommaren och hösten 2008 haft täta, under vissa perioder dagliga, möten varvid frågan diskuterats samt beslut har fattats om hur arbetet med att nedbringa den stora exponeringen ska fortskrida. Sedan den 8 juli bevakades engagemanget dagligen av bankens kreditavdelning som rapporterar löpande till Kommittén”, beskrivs hanteringen i ett av de tidigare sekretessbelagda dokumenten från Finansinspektionen.

Kreditexponeringen verkar av allt att döma också ha varit föremål för diskussioner i styrelsen inför halvårsrapporten som kom den 18 juli men här är detaljerna sekretessbelagda. Sedan tidigare är det känt att exponeringen passerat de tillåtna gränsvärdena vid två tillfällen före rapportdagen.

Av dokumenten framgår också att Carnegie i juli hade planer på någon form av försäljning av säkerheter för att lösa kreditproblemet permanent. Även kring dessa uppgifter kvarstår sekretess. Av dokumenten framgår bara:

“Under den här tiden fördes förhandlingar med…”

Och:

“Tanken var att man genom … skulle nedbringa kundens överbelåningar. Affären kom dock inte att avslutas…”

Den omdiskuterade terminsaffären där delar av problemkundens säkerheter fördes över på dennes barn var av allt att döma ett led i planerna:

“Den terminsaffärer kunden gjorde med sina barn var inte ett försök att undkomma rapporteringskraven för stora exponeringar. Syftet med terminsaffärerna var istället att möjliggöra för banken att ta initiativ till försäljning av [SEKRETESS] i det tidsutrymme som fanns, 30 dagar, innan [SEKRETESS] Q2-rapport offentliggjordes [SEKRETESS] och på så sätt öka bankens flexibilitet att minska exponeringen mot kunden eftersom barnen inte omfattades av 30-dagarsregeln.”

Av dokumenten framgår också att Carnegie-ledningen med Mikael Ericson i spetsen har medgett brister i sin rapportering till Finansinspektionen:

“Banken är medveten om att man under sommaren 2008 i viss mån förbisett att korrekt och fullständigt rapportera stora exponeringar till FI på så sätt som föreskrivs.”

Samtidigt framgår det att Finansinspektionen varit djupt involverad i ärendet sedan sommaren:

“Även om rapportering inte skett fullständigt och korrekt är det bankens uppfattning att FI under aktuell period uppdaterats regelbundet. Banken har sedan månadsskiftet juni/juli 2008 regelbundet informerat FI om aktuell kunds exponering per telefon samt vid fysiska möten den 30 juni 2008, 3 juli 2008, 20 augusti 2008 samt 23 september 2008”, sammanfattas Carnegies syn på saken.

Enligt Carnegie har Finansinspektionen också ställt sig positiv till de vidtagna åtgärderna:

“Banken har omgående vidtagit åtgärder för att nedbringa exponeringen till tillåtna nivåer och har samtidigt haft en omfattande dialog med FI. Banken har fått intryck av att FI delat bankens syn på de åtgärder som vidtagits och att FI inte framfört krav på att banken skulle vidta andra eller annorlunda åtgärder”, heter det.

Så sent som den 17 oktober sökte Carnegie också råd hos Finansinspektionen kring hur säkerheterna skulle hanteras. Vid denna tidpunkt hade riskexponeringen passerat miljardstrecket.

“Mikael Ericson efterfrågade därvid FI:s syn på huruvida banken omedelbart och utan beaktande av de ovan noterade svårigheterna skulle pantrealisera samtliga [SEKRETESS]. Magnus Lövgren meddelade då att någon akut försäljning absolut inte skulle vidtagas, utan att posten av [SEKRETESS] skulle säljas löpande och under ordnade former för att minimera värdeförstöring, men som en prioriterad åtgärd inom banken.”

Mikael Löfgren var den ansvarige Carnegie-handläggaren på Finansinspektionen. Några dagar senare beslöt Carnegie att lösa situationen genom miljardreserveringen i kvartalsrapporten som kom den 24 oktober.

Nuvarande Carnegie-ledningen har vid upprepade tillfällen lagt över ansvaret för problemen på den tidigare ledningen. Det gäller även i de nu offentliggjorda dokumenten:

“Enligt bankens uppfattning borde exponeringen mot kunden aldrig fått komma att uppgå till nuvarande nivåer. Beslutet att godkänna en höjning av limiten mot kunden till 4 250 miljoner kronor av den 27 september 2007 var således ur den synpunkten olämpligt”, heter det i en av bilagorna.

Den stora kreditexponeringen gjorde banken mycket sårbar när världens börser kraschade under hösten 2008. Det som konkret gjorde att Carnegie drogs in i en likviditetskris var händelser den 6 oktober.

Även här råder fortfarande sekretess i stora delar, men de offentliga avsnitten ger några pusselbitar. Det heter att:

“Den dagen föll börsen kraftigt vilket ledde till att [SEKRETESS]”.

“Detta har fått stora och oförutsedda konsekvenser för bankens likviditet.”

“Detta skedde, enligt Carnegie, utan föregående avisering och möjlighet till anpassning.”

“Banken kan inte förutsättas ha beredskap för att avtal på detta sätt egensidigt ändras.”

Av allt att döma var det en motpart i ett större likviditetsavtal som plötsligt drog öronen åt sig. Motparten krävde bättre marginaler på den säkerhet som Carnegie hade ställt. Vem denna aktör är är inte offentligt.

Finansinspektionen sammanfattar läget som att “marknadens aktörer i princip har stängt dörren för ytterligare belåning”.

Carnegie tvingades omgående ta kontakt med Riksbanken och lyckades tillfälligt “överbrygga problemet”. Men bara några veckor senare tvingades banken söka miljardstöd av staten och pantsätta hela verksamheten vilket ledde fram till Riksgäldens övertagande av banken den 10 november, samma dag som Finansinspektionen drog in tillstånden.

nullnullnullnull