De gräver guld i statens kassor

Med regeringsskiftet 2014 drog många slutsatsen att de goda åren för välfärdsbolagen snart skulle vara över. Så har det inte blivit. Inom vissa delbranscher frodas bolagen och uppvisar fortsatt höga netto­vinster.

Affärsvärlden har gjort en genomgång av samtliga bolag i Sverige som är registrerade för drift av HVB-hem, behandlingshem och gruppboende år 2015 och som haft verksamhet i minst tre år och en omsättning över 10 miljoner kronor per år. Sammanlagt rör det sig om 487 aktiebolag.

Genomgången visar att ungefär hälften av bolagen har en nettomarginal på 10 procent eller högre – det är en lönsamhetsnivå fullt jämförbar med några av Stockholmsbörsen bäst presterande bolag.

Bilden är inte fullständig. I vissa fall ­ingår bolagen i en koncern och kostnaderna kan fördelas på andra enheter. I andra fall kan det handla om att ägarna inte plockar ut lön och därmed måste leva på vinsten. Trots sådana tänkbara felfaktorer uppvisar var femte bolag en marginal på 20 procent eller högre.

Det är möjligt att 2015 var ett särskilt lyckosamt år. Om man tittar på perioden från år 2013 till och med år 2015 uppvisade var nionde bolag i branschen en nettomarginal på 20 procent eller högre.

Privatägda Cirkeln Stöd och Behandling AB hamnar i topp med en treårig snitt­marginal på 68 procent. Med andra ord på varje hundralapp man fakturerat kommuner och landsting har man behållit 68 kronor, som efter skatt kan delas ut som aktieutdelning. Näst högst hamnar privatägda Edetstens Behandlingshem AB med en snittmarginal på hela 54 procent, följt av Aleris Mjörnviksholm AB med 43 procents marginal.

Ett annat exempel ur sammanställningen är Narie AB, som haft intäkter på cirka 125 miljoner kronor under de nämnda tre åren. Nettoresultatet av den omsättningen blev 43 miljoner kronor. Men höga marginaler uppnås inte alltid problemfritt. Just Narie AB har kritiserats av den statliga tillsynsmyndigheten Ivo då man bedrivit stödboende utan tillstånd, trots ett sådant lagkrav. Samma ägare har tidigare drivit ett HVB-hem som stängdes ner av Ivo med hänvisning till allvarliga missförhållanden; det kan tilläggas att det finns fler liknande exempel på höglönsamma bolag som bedrivit verksamhet för vilken det saknats tillstånd – Ivo-rapporterna finns en Googlesökning bort.

När man talar om bolag med denna typ av verksamheter så ryms både behandlingshem för missbrukare och ungdomar, familje­hem och boenden för ensamkommande flyktingbarn. Kostnaderna för dessa tas från olika budgetar. Därmed är det svårt att dra slutsatser som är heltäckande. I vissa fall är både stat, kommun och landsting inblandade.

Omsorgssektorn har på senaste tid gynnats kraftigt av att den snabbt ökande utgiftsposten för ensamkommande barn som uppgick till 26,1 miljarder kronor år 2016, enligt Migrationsverkets årsredovisning.

Till exempel har kommuner betalat privata utförare att ta emot ensamkommande barn med dygnsavgifter på upp­emot 4 000 kronor. Detta är då inte något udda exempel, faktum är att kostnaden för ensamkommande barn inräknat undervisning, god man, personal och så ­vidare uppgår till cirka 2 900 kronor/dygn, enligt Migrationsverket. Av dessa går 2 000 kronor till den privata utföraren.

Som modellen sett ut har flyktingbarn placerats i boenden som om de vore missbrukare i behov med handledning och stöd.

För att minska incitamentet till sådana placeringar och därmed de höga kostnaderna beslutade regeringen i våras om ett nytt, schablonbaserat ersättningssystem, som träder i kraft den 1 juli i år. Det sätter en begränsning på kommunernas ersättningar.

Framöver kommer ersättningen för ensam­kommande barn under 18 år som är asylsökande eller har uppehållstillstånd bli 1 350 kronor/dygn; detta kan ställas jämte de tidigare cirka 2 000 kronor per dygn. (Dessutom justeras nivån för ensamkommande unga i åldern 18–20 år, med uppehålls­tillstånd, till 750 kronor/dygn.)

Redan nu har bolag i sektorn meddelat att de skalat ner sina satsningar på boenden, även Migrationsverket har minskat antalet platser på sina egna boenden.

I debatten på senare år har det hetat att välfärdsbolag knappast är så höglönsamma som de tidigare var, en slags moteld till ­politikernas hot om skärpta regleringar. Det beror alltså på vilken välfärdsbransch det talas om.

Till exempel har de stora omsorgskoncernerna, som omsätter över en miljard kronor, Attendo, Humana, Ambea, Frösunda, Team Olivia och Förenade Care lägre marginaler. För­utom Attendo, som har en rörelsemarginal på 9 procent, så ligger de nämnda jättarna alla på 7 procents marginal eller lägre.

De stora vård- och omsorgsbolagen har lägre lönsamhet än flera av de mindre, ­något som bekräftas i Reepalu-utredningens betänkande från november 2016. De mindre vård- och omsorgsbolagen hade i snitt närmare 19 procents rörelsemarginal. Delvis förklaras det av att ägarna inte plockar ut lön löpande, utan ­lever på det överskjutande resultatet. Motsatt styrkeförhållande är det inom skolvärlden där lönsamheten är högst bland de stora skolföretagen, med i snitt cirka 6 procents rörelsemarginal, vilket är ungefär dubbelt så högt jämfört med resten

Enligt samma utredning hade hälso- och sjukvårdsbranschen generellt lägst lönsamhet.

Omsorgssektorn är fragmentiserad och cirka 4 500 bolag får 70 procent eller mer av sina intäkter från kommuner och landsting. Generellt är bolagen även små, omsättningen är i median 2,7 miljoner kronor. Rensat för de noterade omsorgsjättarna så är det alltså i denna vegetation de allra mest ­lönsamma bolagen hittas. Det innebär att bolagen, trots höga marginaler, inte gör några enorma vinster i absoluta tal.

Andelen köp av verksamhetstjänster från privata företag och vårdgivare ökar. För hela Sverige var andelen 13,2 procent år 2014, den hade ökat till 13,7 procent år 2016, enligt kommun- och landstingsdatabasen Kolada.

Med Välfärdsutredningen nyligen av­slutad, slutbetänkandet kom i maj, är det tänkt att regeringen ska lägga en första proposition i riksdagen denna höst. Civil­minister Ardalan Shekarabi har tidigare sagt att skolan kommer att vara det första om­rådet man riktar in sig på.

Affärsvärldens genomgång visar att även verksamhet på HVB-hem och liknande synes vara i behov av en genomgång. Dessutom tror sig entreprenören Jan Emanuel Johansson ha hittat ytterligare ett lönsamt område. I artikeln intill berättar han hur han köpt A-Reco, en konsultfirma som sysslar med att få ut människor i arbetslivet. Han spår att arbetsmarknadspolitiken blir mer privatiserad och att det finns pengar att ­tjäna på att hjälpa det offentliga.

– Arbetsförmedlingen kommer att få en påse pengar och en huvudvärk. Vi löser huvudvärken och ser till att på riktigt få ut dessa människor på arbetsmarknaden, ­säger han.