”De är ute efter mig!”

Mina rådgivare har inte riktigt förstått hur illa det är. De säger enfaldigheter som: “Gaska upp dig nu, Janne! Media och finansmarknad har hyllat dig i tre fyra år. Det är väsentligt mycket längre än någon gullegris – Percy oräknad – har hållit. Att det nu är din tur att slitas ned från piedestalen är bara naturligt. Håll ut! Du kommer att återupprättas så småningom, allt i enlighet med den mediala dramaturgin”.

Själv tror jag inte ett smack på det där. Mitt imperium är utsatt för mobbning. De är ute efter mig. De har insett hur sårbart hela mitt företagande är för kraftiga fall i aktiekurserna. De förstår hur instabil sfären blir när Tele2- och MTG-kurserna faller.

Det är många som tror att kampanjen började med några snokande artiklar i Affärsvärlden som sedan skrevs om i andra medier. Fel! Det finns några på Bonniers som tror att jag är rädd för att Bonniers är ute efter mig. Storhetsvansinne! Ingenting kunde vara mer felaktigt. Det är den subtila idékrigföringen som tar värst.

Astrid Lindgren var, till exempel, ute efter mig. Tänk bara på den hånfulla ironin i “Karlsson på Taket”; nålsticken på temat “en lagom rund man i sina bästa år”. Till vem ska man tro att de är riktade? Just det! Och sången om Emil i Lönneberga: “Hujeda mig sånt barn han var…”. Den syftar förstås på mitt ungdomsuppror hemma på Östermalm.

Förföljelsen stannar dessvärre inte vid den där glorifierade sagotantens yranden. Redan Strindberg på sin tid jagade mig. Man kan hävda att jag inte var född när han levde. Men då får man också komma ihåg att den store skalden trodde sig ha synska kvaliteter. Det är antagligen därför – måste bara kolla av det med Pelle först – han i Röda Rummet skriver följande: “I den tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras pengar än på sitt eget arbete.”

Kusligt, eller hur?

Liza Marklund, jag säger bara det. I sin “Studio Sex” skriver hon bland annat: “Det skulle inte hjälpa hur eller vad man skrev, allt skulle ändå anses vara fel och förkastligt. Om inte medvetandet skärptes snabbt och rejält var avgrunden nära.”

Oerhört träffande. I förra veckan skickade vi ut kvartalsrapporter som i flera av bolagen överträffade de förväntningar som vi sagt åt marknaden att ha. Ändå skickades kurserna ned i bråddjupet. Ingenting hjälpte. Att hon beskriver det så tydligt i en bok som är skriven 1999 tyder på att planen att störta vår koncern förberetts länge.

Illavarslande. Man frågar sig vilka källor hon har lyckats skaffa sig i koncernen. Kan det finnas någon läcka på Bryggeriet? Flera av mina toppdirektörer har varit journalister – kan de ha dubbla lojaliteter? Måste titta över bonussystemet.

Ulf Lundell, någon sorts proletärförfattare som bor i närheten av Münchenbryggeriet i Stockholm, ger sig också på belöningssystemet i vår företagsgrupp i sin roman Friheten. Den kom ut i samma veva som Marklunds bok. Där skriver han bland annat: “Det som gjorde det outhärdligast var just den sänkta nivån. Medelmåttigheten. Dom unkna roffaridealen. Bestämmelsen att fulhet skulle vara vackert. Att girighet, rofferi skulle vara eftersträvansvärt och beundrat. Det var en tid av ynklighet. Och dom ynkliga satte normer, språk, beteende, belöningssystem och bemannade karriärernas check-point charlies.”

Var enda djävla svensk kulturarbetare ger sig på mig. Vad hjälper det då att jag ringer mina direktörer flera gånger om dagen och dompterar hela företagsbygget med mina sinnrika belönings- och informationssystem?

Bassethundarna blänger konstigt på mig i dag. Jag är hotad. Jag är ensam. Jag är börsnoterad. En djävligt dålig kombination. Eller ett upplägg till en ny dokusåpa?