Därför ökar klyftorna
För fem år sedan skrev Affärsvärlden ett reportage om de snabbt ökande klyftorna i Sverige. Det var en beskrivning av ett land som på 15 år hade gått från positionen som världens mest jämlika till ett klassamhälle.
Sedan dess har ojämlikheten ökat ytterligare. De fattigaste har visserligen fått det bättre, men de rika har samtidigt blivit ännu rikare.
Samtidigt har Sverige minst antal fattiga i hela Europa, i absoluta tal. Det tycks därför inte primärt vara pengar som saknas för att Sverige ska bli ett bättre land.
***
Vad var det då Affärsvärlden såg för fem år sedan, år 2013? Å ena sidan ett land som hade klarat sig väl sedan finanskrisen 2009 och som rankades på fjärde plats i världen när det gällde livskvalitet, av de rika ländernas samarbetsorgan OECD. Medborgarna hade aldrig haft en lika hög BNP per capita att leva på. Å andra sidan ett land som i decennier dessförinnan hade gjort sig känt för sin jämlika ekonomiska fördelning, där förvånansvärt många inte hade fått ta någon större del av välfärdsökningen.
Våren 2013 hade OECD presenterat siffror som visade att klyftorna ökade snabbare i Sverige än i något annat av de 33 länder som ingick i undersökningen. Svenskarna, som länge var världens mest jämlika folk, hade halkat ned från första plats år 1995 till fjortonde plats. Samtliga nordiska länder, liksom Tjeckien, Slovakien, Belgien och Österrike, hade mindre inkomstskillnader.
Sverige var visserligen fortfarande jämlikt ur ett globalt perspektiv, men det fanns tveklöst förlorare på utvecklingen. Andelen relativa fattiga, definierat som de med en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten, dubblades från 7,3 procent av befolkningen 1991 till 13,8 procent 2013, enligt statistik från SCB. Och statistik från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv visade att omkring 800 000 personer i Sverige levde i det som kallades ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhöll a-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befann sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Internationella jämförelser över socialförsäkringssystem visade samtidigt att de svenska ersättningsnivåerna, som gjort sig kända för att vara exceptionellt höga, inte längre låg i Europatoppen. Långtidssjuka, långtidsarbetslösa och förtidspensionärer fick finna sig i att halka efter.
År 1991 levde 6 procent av arbetslösa, sjuka och pensionärer på mindre än 60 procent av medianinkomsten. Tjugo år senare var den andelen mer än fyra gånger så hög, 28 procent.
En invändning mot OECD:s rapport var att relativa mått inte är relevanta för att värdera ett lands ekonomiska utveckling. Ett land där alla får det sämre, men där de med högst inkomster förlorar mest, kommer bättre ut än ett land där alla får det bättre. Över hälften av länderna i OECD-undersökningen rapporterade också lägre disponibla inkomster för samtliga inkomstgrupper. Sverige uppvisade högre disponibla inkomster för samtliga inkomstgrupper. Men den disponibla inkomsten för den övre decilen (de 10 procent rikaste) hade ökat klart mycket mer, vilket visar att de svagaste grupperna inte har fått samma del av tillväxten. De allra sämst ställda, den tiondel som har lägst disponibel inkomst, hade till och med sjunkande inkomster i absoluta tal mellan åren 2007 och 2012.
Då beskrevs sjukskrivningarna, ungdoms- och långtidsarbetslösheten, liksom integrationen som regeringens främsta utmaningar. Sedan dess råder det högkonjunktur och Sverige har bytt regering. Frågan är vad som hänt sedan dess? Svaret är att utvecklingen spretar. Sjukskrivningarna ökade i många år, men föll tillbaka något under 2017. Ungdomsarbetslösheten har gått i rätt riktning i många år. I juni 2013 låg den på 23,6 procent. Fem år senare är den nere på 17,2 procent. Arbetslösheten totalt har minskat från 8,0 till 6,7 procent.
När det gäller utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden är utvecklingen dystrare. Arbetslösheten i den gruppen har inte sjunkit, utan till och med ökat. År 2013 var 15,9 procent av de utrikes födda i åldern 15 till 74 år arbetslösa. Andra kvartalet i år låg siffran på 16,2 procent. Det kan jämföras med inrikes födda där 4,2 procent är arbetslösa. Slutsatsen är att det skett en tilltagande tudelning på svensk arbetsmarknad. Värst är det för dem som är födda utanför Europa. Den gruppen utgör nästan 50 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen i dag.
Det är alltså framför allt integrationen som står kvar på listan över nästa mandatperiods stora utmaningar.
***
Det kan vara frestande att dra slutsatsen att Sverige var bättre förr. Visst var antalet arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade färre på 1970- och 80-talen. Men Sverige var också ett helt annat land, och inte alltid till dess fördel. På 1970-talet lagstiftade riksdagen om normalarbetstiden till 40 timmar per vecka. En tjänsteman tjänade, i fasta priser, omkring hälften så mycket i månaden som i dag, aga förbjöds och homosexualitet avskaffades som sjukdomsbegrepp. Föräldrapenningen infördes och bara ett fåtal svenskar kunde välja skola för sina barn.
Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv har svenskarna det bättre. Färre är fattiga, både i absoluta tal och i förhållande till omvärlden. Andelen som lever med låg eller mycket låg materiel standard, definierat som en person som inte har råd med tre eller fler av nio utvalda faktorer, däribland bil, tvättmaskin, en veckas semester eller svårigheter att betala hyra, el, etcetera, ligger klart lägst i Europa. I Luxemburg, som har näst lägst andel fattiga, är andelen ändå nästan dubbelt så hög (se diagram 1).
Sett i absoluta termer har de senaste fem åren varit bättre än åren dessförinnan för dem som har det sämst ställt. I den gruppen har den disponibla inkomsten ökat med 14,2 procent mellan åren 2012 och 2016 i fasta priser. Men de positiva siffrorna till trots, så fortsätter klyftorna i Sverige att öka. Den disponibla inkomsten för de 10 procent med högst inkomster ökade med 30,3 procent. Också rensat för kapitalinkomster har de översta 10 procenten fått procentuellt sett mer i plånboken än dem i den lägsta inkomstgruppen: 18,9 procent jämfört med 13,9 procent.
Skillnaderna mellan inkomster mäts genom den så kallade Ginikoefficienten. Den uttrycker hur inkomsterna fördelas i befolkningen. Talet 0 betyder att alla i ett samhälle tjänar exakt lika mycket medan 1 innebär att en enda enskild individ lägger beslag på precis allt. I Sverige ökade Ginikoefficienten från knappt 0,23 år 1995 till 0,32 år i fjol.
”Kapitalinkomster har gynnat de rikaste, medan bidrag har vuxit långsammare än löner”, skriver OECD i en rapport om Sveriges ekonomi från 2017 (se diagram).
Sverige har fallit från förstaplatsen 1995 till en fjortonde plats 2012. Nu ligger Sverige på plats tio. Svenskarna är alltså mindre jämlika, men omvärlden har blivit ännu mer ojämlik.
Andelen som har en låg ekonomisk standard i förhållande till andra svenskar, det relativa måttet definierat som 60 procent av medianinkomsten, har ökat. Den allra högsta siffran noterades dock 2015, då 14,8 procent hade mindre än 60 procent av medianinkomsten, och har sjunkit något sedan dess. 20 procent av de utrikes födda har haft varaktigt låg standard i minst tre år. Samma siffra för inrikes födda var 7 procent.
Det är fortsatt de som inte har ett jobb som har sett sin relativa levnadsstandard sjunka. En majoritet av den gruppen befinner sig i de tre nedersta inkomstgrupperna, alltså med disponibla inkomster på omkring 175 000 kronor och nedåt. Gruppen har bidrag som huvudsaklig inkomstkälla. Hälften av alla utrikes födda befinner sig där. Det går att tala om en ny etnisk underklass.
***
Öner är född 1995 och uppvuxen i Fittja i södra delen av Stockholmsområdet.
– Först kom farsan och farfar hit 1968, det var andra vågen efter ungrare och greker. De var bönder, kom från Anatolien i Turkiet. De blev uppraggade, skulle bara jobba ett par år och sen åka hem igen. Farsan körde tunnelbana. Farfar var nöjd över att det fanns asfaltsvägar. ”Här behövs inga skoputsare, jag stannar”, sa han. Snart kom hela släkten. Pappa jobbade hela tiden. På 1980-talet startade han pizzeria.
När Öners föräldrar kom till Sverige var nästan all invandring arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder. Efter andra världskriget och fram till början av 1970-talet hade utrikes födda en högre sysselsättningsgrad än infödda svenskar. I dag är det tvärtom.
I fjol var 18,5 procent av Sveriges befolkning födda utomlands, år 2000 var siffran 11,3 procent. Med tiden suddas större delen av skillnaden i sysselsättningssiffror mellan inrikes och utrikes födda ut, men eftersom gruppen invandrare fylls på i snabb takt och det är få av de nyanlända som arbetar så består skillnaderna när man tittar på hela gruppen (se diagram).
Statistiken visar att mellan 50 och 60 procent, oavsett om man är inrikes eller utrikes född, blir kvar i de tre lägsta inkomstgrupperna, vilket innebär att de har får sin huvudsakliga försörjning via bidrag. Men långt ifrån alla fastnar där. I den lägsta inkomstgruppen är 48 procent utrikes födda. Statistiken visar att knappt 54 procent av dem som befann sig i inkomstgrupp 1 år 2013 låg kvar där 2016. Siffran för inrikes födda var 51 procent, medan siffran för utrikes födda var 58,6 procent. När det gäller dem i inkomstgrupp 2 och 3 är rörligheten större bland utrikes födda än bland inrikes födda. Det innebär att en större andel utrikes födda klättrar uppåt i inkomstgrupperna.
Det syns också i den svenska sysselsättningsstatistiken. Sysselsättningsgraden har trendmässigt ökat från 65,5 till 68,6 procent. Och rapporter från Arbetsförmedlingen visar att åtta av tio jobb 2017 gick till utrikes födda.
I industrin, inom handel, hotell och restaurang svarar utrikes födda för i princip hela sysselsättningstillväxten. Även skola, vård och omsorg är helt beroende av utrikes födda. En förklaring är att antalet inrikes födda i arbetsför ålder minskade med 166 000 personer mellan 2008 fram till och med förra året. Det finns helt enkelt ingen begränsad inhemskt född arbetskraft att fylla tomma positioner med.
Ändå är Sverige fortsatt sämst av alla länder i Europa när det gäller att få in immigranter på arbetsmarknaden. Gapet i sysselsättning mellan inrikes födda och utrikes födda har ökat med 2 procentenheter sedan 2012, vilket är mer än i något annat europeiskt land. Faktum är att Sverige är det enda land där den sjunkande arbetslösheten resulterat i ett växande gap, visar statistik från OECD (se diagram 4).
Sverige är det land som har flest överkvalificerade utrikes födda i förhållande till inrikes födda och det land som har minst antal enkla jobb. Det är helt enkelt svårt för utrikes födda att ta sig in på arbetsmarknaden.
En sak som politiker från vänster till höger är ense om när det gäller att öka arbetsskraftsdeltagandet är utbildning och vikten av kunskaper i det svenska språket.
***
– Jag fixar inte att se det längre. Jag blir irriterad, säger Anna som efter många år som lärare på språkintroduktion för nyanlända i Stockholms kommun, nyligen har sagt upp sig.
– Man kan inte blanda elever med ett års skolgång med de som gått tio år i skolan. Och man blir inte behörig till gymnasiet på två år om man knappt gått i skolan tidigare. Det är jättesvårt att lotsa barn utan kunskap upp till grundskolenivå. Stockholm är en stor kommun och borde ha möjlighet att placera folk efter utbildningsbakgrund, men ändå har det bara fortsatt på samma sätt år efter år. Under mina sju år har det inte hänt någonting. Det finns massor med saker man skulle kunna förbättra, men när ingenting görs så orkar man inte med till slut.
Språkintroduktion är till för ungdomar som nyligen kommit till Sverige. Målet är att eleverna ska kunna gå vidare till något annat program i gymnasieskolan, eller till annan utbildning. Enligt den nya skollagen som trädde i kraft den 1 juli ska nyanlända elevers kunskaper bedömas när de tas emot vid språkintroduktionen, men lagen börjar inte tillämpas förrän den 1 juli 2019.
– Många kommer från väldigt hårda miljöer, de har blivit slagna i skolan, så kommer man till Sverige och vi är jättesnälla. Det uppfattas som att vi inte ställer krav. För många går det inte in. De förstår inte att våra krav ser annorlunda ut. Eleverna är borta mycket och det är väldigt få som satsar. Färre än hälften av eleverna. Många mår dåligt, kan inte sova. Andra ljuger om sin ålder, säger Anna, som vill vara anonym.
”Integration av utrikes födda är en av vår tids samhällsekonomiska ödesfrågor”, skriver nationalekonomen och tidigare moderata statssekreteraren Hans Lindblad i en rapport som lämnades till regeringen i fjol 2017.
Rapporten visar att elever som invandrat efter sju års ålder och elever från sämre socioekonomiska förhållanden har särskilt stora svårigheter att lyckas skaffa behörighet till gymnasiet. Och barn från länder i Afrika och ensamkommande flyktingbarn löper ytterligare en signifikant högre risk, delvis beroende på att den genomsnittliga åldern vid invandringen i dessa grupper är betydligt högre. Eleverna har således färre år på sig att klara skolan.
För det svenska systemet innebär det därför en stor utmaning att antalet ensamkommande barn har ökat kraftigt de senaste åren. Från att ha legat på nivåer omkring några hundra per år under nästan hela förra decenniet anlände år 2015 omkring 35 000 ensamkommande flyktingbarn.
90 procent av inrikes födda elever uppnår gymnasiebehörighet. Motsvarande siffra för utrikes födda är 65 procent. De utrikes födda barn som börjar på gymnasiet klarar sig sedan sämre än de inrikes födda. 31 procent av de inrikes födda och 52 procent av de utrikes födda som påbörjar en gymnasieutbildning tar inte studenten, visar statistik från Lärarnas Riksförbund.
Viss skolstatistik pekar dock i positiv riktning. Delegationen för unga och nyanlända till arbete följde år 2016 de barn som inte tagit studenten innan de fyllt 20. Det visar sig att flera av dem tar studenten, fast några år senare.
En studie på barn födda 1989, visar att bara 68 procent av de inrikes födda och 34 procent av de utrikes födda fullföljde sin gymnasieutbildning på utsatt tid. Men vid fyllda 25 hade siffrorna förbättrats rejält. Då hade 91 procent av de inrikes födda och 85 procent av de utrikes födda en gymnasieutbildning (se diagram 5).
Klyftorna i skolan är långt ifrån bara en fråga om inrikes födda och utrikes födda. Sedan slutet av 2000-talet har elevernas socioekonomiska bakgrund fått en ökad betydelse för hur barn lyckas i grundskolan även bland inrikes födda, visar Hans Lindblads rapport från 2017. Det är också stor skillnad på hur olika skolor lyckas med sitt uppdrag.
Det finns inga fullständiga svar på vad det beror på, men rapportförfattarna frågar sig om skolan blivit sämre på sitt kompensatoriska uppdrag, det vill säga att skolan inte förmår stödja elever med sämre förutsättningar lika bra som tidigare. Kanske har också det kompensatoriska uppdraget blivit svårare.
***
– Jag har jobbat hela mitt liv. Ibland har jag livnärt mig som musiker och konstnär, men de flesta år har jag varit fast anställd. Efter 65 trappade jag ner, men jag har fortsatt jobba och väntade med att plocka ut pensionen. Det vet jag inte om jag fick så mycket för. Det hade varit bättre att ta ut pengarna och placera dem i aktier. Jag får 16 000 kronor i grundpension, sen har jag en privat försäkring som ger 7 000 kronor extra. Och så har jag sparat i allemansfonder sedan 1970-talet, en tusenlapp i månaden de första 30 åren, därefter 2 000 i månaden. Nu är det en miljon. Vi har två barn och tre barnbarn. De har flyttat ut, men de kommer ofta på besök. Vi köpte radhuset i Nacka snorbilligt när räntan var hög. Sen gick den ner, från 8 till 6 till 4 procent. Det blev en skitbra affär. Jag ärvde ett lantställe också. Det har jag sålt. Det går ingen nöd på mig. Jag har redan en sportbil, nu vet jag inte vad jag ska göra med pengarna, säger Johan, 72.
Johan är en av de pensionärer, där kombinationen av att spara kontinuerligt och äga sin bostad, givit god utväxling. Han är långt ifrån ensam. Enligt SCB har 57 procent av pensionärerna mellan 67 och 81 år en högre ekonomisk standard än vid millennieskiftet, då de var i arbetsför ålder.
Undersökningen visar också att förbättringen för pensionärer syns i alla inkomstgrupper, även om pensionärerna i mittengrupperna har fått det något mindre bättre. Statistiken visar samtidigt att klyftorna mellan pensionärer ökar. Vinnarna finns bland nyblivna pensionärer med hög inkomst. I den gruppen har många ökat sin köpkraft med över 50 procent. Utöver det kommer sedan pengar från försäljning av bostäder eller sparande i aktier, som i Johans fall ovan. Det innebär att skillnaden mellan rika och fattiga pensionärer egentligen ökat ännu mer än statistiken visar.
Samtidigt låg 12,1 procent av pensionärerna under gränsen för relativ låg ekonomisk standard. De flesta var kvinnor, ensamstående, riktigt gamla eller utrikes födda. Flera av dessa kan dock räknas bort på grund av att det finns förmögenheter eller andra anledningar. Därmed är det svårt att få någon exakt statistik.
Eurostat, den europeiska statistikmyndigheten, har visat att andelen äldre med relativt låg ekonomisk standard är högre i Sverige jämfört med de nordiska länderna. Siffran i övriga nordiska länder har också minskat under senare år, vilket den svenska inte gjort. Andelen för Sverige ligger dock nära genomsnittet av EU:s medlemsländer. När det gäller äldre med avsaknad av ekonomiska möjligheter att ha råd med minst fyra av nio nödvändiga varor eller tjänster, har Sverige lägst andel inom EU.
***
Polarisering är nog det ord som bäst beskriver höstens valrörelse. Stad mot land, rika mot fattiga, eliten mot folket. Men framför allt en polarisering i beskrivningen av Sverige.
Vissa har en dystopisk syn på Sveriges framtid, där det beskrivs som att vi bara sett början på försämrad livskvalitet. Ett land där utrikes födda fastnar i fattigdom, skolorna försämras, välfärden utarmas, där brottslighet och gängskjutningar ökar.
Så finns det en annan betydligt ljusare bild. Inte som ett land utan utmaningar, men väl ett som är bland det rikaste i världen, som har råd att dela med sig till dem som behöver hjälp. Ett land med lägst andel fattiga i hela Europa, där invandringen, om integrationen görs på rätt sätt, kommer att tjäna oss positivt.
Båda dessa bilder är sanna. Men ska Sveriges framtid målas i de ljusaste av färger krävs mer än pengar i plånboken. Det krävs framför allt handlingskraft och mod.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.