Därför kan Anders Borg bli finansminister igen

Anders Borg har med nyutkomna ”Finansministern” skrivit sin självbiografi. Titeln skulle kunna antyda att han skriver om någon annan, men den är inte tillkommen av en slump. ”Mitt liv som finansminister”, är just ingen boktitel som skulle haft Anders Borg som upphovsman.

Reinfeldts heter ”Halvvägs” och Bildts senaste ”Uppdrag Europa”, men Anders Borg verkar ha skrivit för att förstå sig själv. Vad är det han behöver förstå?

Första gången jag hörde hans röst hade jag ingen aning om vem han var. Jag skrev då analysen av Sifos väljarbarometrar, som en gång i månaden publicerades som en nyhet på Svenska Dagbladets ledarsida. Och efter varje publicering hade jag den frågvise i luren. Han undrade över detaljer i mätningen och gav sig inte förrän han fått svar. Nåja, ni har förstått. Det var Anders Borg.

 Det var i slutet av 90-talet och inget talar för att han lagt ner sin vana. Tvärtom. I boken lägger han fast att politikens uppgift är att lösa samhällsproblem. Och för att kunna göra det måste man detaljstudera opinionsmätningar, och fundera på mediareaktioner.

 Det finns en nördighet hos Borg som han själv verkar helt på det klara med. Den är rent av uttalad. Hans hästsvans och socialdemokratiska familj gör honom till scouten med bensin i blodet. Men med tillräckligt minimalt av rebell i sig, för att påstå att alla intressanta aktiviteter förutsätter en blandning av planering, ansträngning och risktagande.

 Moderaterna passade honom fint, säger han, eftersom de gav ett avstamp mot uppväxten. Men samtidigt, har han aldrig känt sig hemma. Varken i partipolitiken, eller i moderaterna.

Ryktet att han skulle efterträda Fredrik Reinfeldt som partiledare kommenterar han med att han snarare är en teknokrat än en traditionell politiker. Och dessutom en lojal teknokrat som inte skulle ha svikit sin partiledare genom att försöka korpa åt sig hans jobb. Men han lägger till att han också var finansminister och en finansminister är väl ändå… politiker?

Det är lätt att tro Borg. Sin teknokratiska sida har han beskrivit förr.  Och den som inte har lagt märke till den, märker den vid läsning av hans bok. Och när han beskriver sin lättnad när han avgår efter valförlusten 2014 med orden: ”Min värnplikt var över” är det väldigt lätt att känna empati.

Men varför skriver en 50-åring sina memoarer? Anders Borg säger att han vill hjälpa framtida politiker att inte begå misstag. Och han eget avgörande misstag var att han, och regeringen, inte genomförde tillräckliga strukturreformer på arbetsmarknaden, direkt efter valet 2010. Han flaggar för en mer flexibel arbetsrätt, stramare bidrag och lägre trösklar in på arbetsmarknaden.

Men vänta ett tag. Det är ändå, i borgerliga kretsar, kända ingredienser. Frågan i dessa kretsar var ju snarare – varför tog inte regeringen strid för dem? En del av svaret ger han själv. Hans gäng teknokrater från Riksbanken och Finansdepartementet ville genomföra en modern svensk modell, inte ett systemskifte.

 Så han kan knappast tro att andra politiker kommer att läsa boken som en sorts manual, eller ens en klagosång. Snarare ger boken intryck av att vara ett budskap om Anders Borg. Han säger sig veta att människor kan uppfatta honom både som pretentiös och intensiv. Så jobbig tyckte Carl Bildt att han var, att dennes stab fick lova att han skulle slippa träffa Borg när denne togs in som talskrivare.

Sedan dess har Carl Bildt tagits in som talare på Anders Borgs bröllop med Dominika Peczynski, och Borg kommenterar Bildts regeringsåterkomst som utrikesminister med orden: ”Han var naturligtvis en stor tillgång i regeringen 2006 – 2014.”

En gång partist, alltid partist. Även om Borg tillhör den motvilliga sorten kommer han att ställa upp. Att tillfråga honom om finansministerposten, vore lika begåvat av Kristersson, som av Reinfeldt när han tog in Bildt i tältet.