Därför föll jätten Finn

Medan havet frös till blank svart kärnis utanför Göteborg i början av året insåg Finn Johnsson att han hade förlorat. Han hade utkämpat sin sista strid i Volvo.

För nästan alla – både inom och utanför företaget – kom pressmeddelandet fredagen den 15 januari som en blixt från klar himmel. Finn Johnsson slutade som lastbilsbolagets ordförande med omedelbar verkan.

– Jag har jobbat inom olika Volvostyrelser från 1989, inte minst i AB Volvos styrelse där jag suttit sedan 1998 och varit ordförande sedan 2004, men behöver frigöra tid för mina övriga och allt mer omfattande och nya uppdrag och lämnar nu därför styrelsen, sade Finn Johnsson i pressmeddelandet.

– Jag hade i och för sig kunnat göra det vid kommande stämma men eftersom det fanns en efterträdare redan nu var jag och övriga styrelsen överens om att det inte fanns någon anledning att vänta, fortsatte han.

Vadå mycket att göra? Finn Johnsson hade alltid mycket att göra, inte hade han väl så mycket mer nu än tidigare? Vad var det som hände i Volvo egentligen?

Att det hela var osanning var uppenbart. Styrelsen har inte rätt att byta ordförande bara för att styrelsemedlemmarna plötsligt kommer på att de har en bra kandidat till posten. Styrelseordförande väljs enligt den svenska bolagskoden av Volvos aktieägare på bolagsstämman.

Pressmeddelandet gav upphov till en mängd spekulationer i medierna.

Volvos styrelse gav inga svar. Inte Finn Johnsson heller. Visserligen svarade han i mobilen från sjukhuset, där han låg efter en knäoperation, men han pratade mest om hur mycket han hade att göra och hur besvärligt han hade det med sitt knä. Menisken hade krossats av handboll och ridning och ledbanden var avslitna efter en båtolycka för några år sedan.

De få inblandade styrelseledamöterna lade locket på – även internt. För att inte tala om externt. För Volvos styrelse var plötsligt inte öppenhet mot aktieägare, analytiker och Stockholmsbörsen vatten värt. En öppenhet som börsnoterade bolag försvurit sig till, men som Stockholmsbörsen inte tvingar dem att fullfölja i sådana här lägen

Valberedningen fick höra flera olika versioner av varför Finn Johnsson försvann just den 15 januari, enligt Affärsvärldens källor. Alla designade för att framställa sagespersonen i så bra dager som möjligt. Till slut visste valberedningens ledamöter inte vad som var sant eller inte. Inte ens alla styrelseledamöter verkar ha fått veta annat än att Finn Johnsson inte hade tid att vara bolagets ordförande längre.

När Affärsvärlden ringde runt för att försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hänt ville flera uppringda höra vilka versioner av det hela som Affärsvärlden fått sig till livs. För att sedan tillägga ungefär detta:

– Jag vill bespara dig ytterligare en version, därför säger jag inget. Jag vet ändå inte vad som egentligen hänt.

Affärsvärlden har försökt tränga igenom virrvarret av dimridåer för att hitta sanningen. Här är historien som vi har förstått den.

Tvärtemot vad den västsvenska kraftkarlen själv säger, och tvärtemot vad Volvos styrelse säger, så avslutade Finn Johnsson inte sitt sex år långa ordförandeuppdrag för att han hade mycket att göra. Han blev utmanövrerad – på ett synnerligen intrikat sätt.

***

Duracellkaninen

Vårsolen strålade över Svenska Mässan i Göteborg fredagen den 16 april 2004 då Finn Johnsson valdes till ordförande för Volvo.

Sin vana trogen rivstartade den långe, bredaxlade, glasögonprydde 58-åringen. Han började resa runt och göra företagsbesök hos Volvos olika delar: lastbilar, bussar, båtmotorer, entreprenadmaskiner och flygmotorer. Med andra ord klampade han i högsta fart in på vd Leif Johanssons domäner.

Vad han tyckte om än det ena och än det andra stack han heller inte under stol med.

Hans tuffa ledarstil med tydliga krav på medarbetarna hade formats redan under uppväxten. Den som inte levererade skulle ut. En inställning som till slut skulle få honom själv på fall.

– Jag växte upp i ett hem med en mamma som utvandrade från Hitlers Tyskland och kom till Sverige 1934 utan pengar. Och med en far som ställde krav, med inställningen do it! Jag är nog påverkad av det. Det är en svaghet i det svenska ledarskapet, som jag ser det, att vi inte är tillräckligt tydliga med vad som krävs, sade han i en intervju i Veckans Affärer år 2004.

Finn Johnsson föddes i Stockholm och studerade på Handelshögskolan. Han hoppade dock av för att köra lastbil och sopor ett år, innan hans blivande fru Louise Schönbeck övertygade honom att ta upp studierna igen, enligt samma intervju.

Finn Johnsson fick fem barn och gjorde karriär i Sverige – på tobaksbolaget Swedish Match, skogsbolaget Stora och som vd för cementtillverkaren Euroc. Sedan blev han, som en av få svenska vd:ar, rekryterad utomlands. Han blev chef för brittiska spritjätten United Distillers, som gör whiskyn Johnny Walker.

Att jobba är hans livsluft. Han sover väldigt lite och han är inte mycket för semester. England passade honom bra, han tyckte att svenska företagsledare tog för lång semester.

Men efter en global fusion i spritbranschen plockade riskkapitalisten Robert Andreen, som drev Nordic Capital, år 1998 hem Finn Johnsson till Sverige för att han skulle få ordning på plåstertillverkaren Mölnlycke, utanför Göteborg.

Vid sitt första möte med personalen på Mölnlyckes huvudkontor dundrade han, enligt intervjun i VA:

– Jag har aldrig sett ett så illa skött företag.

Den approachen var Finn Johnsson i ett nötskal. Pang på, ett hetsigt humör och en arbetskapacitet som få andra. Personalen blev chockad. Snart gick Finn Johnsson, enligt Dagens Industri, under namnet “7-Eleven” på grund av sina arbetstider.

Det blev dock svårare att rycka upp företaget än Finn Johnsson trott. Flera gånger fick den planerade börsnoteringen skjutas upp.

Finn Johnsson blev så småningom styrelseproffs. Förutom ordförande för Volvo var han bland annat styrelseledamot i investmentbolaget Industrivärden och byggbolaget Skanska.

Därmed placerade många i näringslivet in honom i Handelsbankssfären, som kretsar kring banken och investmentbolaget Industrivärden, och har makten över bolag som Volvo, SCA, Skanska, Sandvik, SSAB och – ihop med familjen Wallenberg – Ericsson. Men det tyckte Finn Johnsson inte om.

– Jag ser mig som oberoende. Det är det som är det roliga med journalister, att ni alltid klumpar ihop en. Det är typiskt Sverige, säger Finn Johnsson.

Han har till och med gått ur svenska kyrkan för att han inte gillar -ismer.

Ja, Finn Johnsson har en sådan färgstark personlighet att vissa anser att han är en kuf. Och det var krocken mellan kufen Finn Johnsson och gentlemannen Leif Johansson som skulle ställa till det för Johnsson i början av år 2010.

***

Volvoiten

Då och då tog Finn Johnsson till höger bakom receptionen i Volvos Italieninspirerade vita huvudkontor på Hisingen i Göteborg. Han skulle träffa Leif Johansson.

Leif Johansson var allt det som Finn Johnsson inte var. Medan Finn Johnsson var kantig, var Leif Johansson smidig. Medan Finn Johnsson gick sin egen väg, hade Leif Johansson lätt att få folk med sig. Med andra ord hade Leif Johansson ett öppet ledarskap och var en populär chef. Men det hierarkiska satt ändå kvar i väggarna sedan Pehr G Gyllenhammars tid, så ingen vågade kalla chefen Leffe.

Då Finn Johnsson åkte runt och bildade sig en egen uppfattning om bolaget lyckades Leif Johansson oftast behålla lugnet.

– Leif var snäll och fann sig i att Finn Johnsson tog saker från hans skrivbord, säger en av Affärsvärldens källor.

Leif Johansson hade blivit chef för Volvo i början av år 1997. Så småningom sålde han personbilarna till amerikanska Ford för 50 miljarder kronor och använde pengarna för att köpa bolag. Volvo blev en av världens största lastbilstillverkare.

Men vinstmarginalerna ville inte följa med upp, vilket inte precis gjorde förhållandet mellan Leif Johansson och den otålige Finn Johnsson bättre.

Kanske skulle inte den här situationen med en ordförande som klampade in på vd:s revir ha uppstått om Volvo haft starka ägare. Men huvudägaren Renault lade sig inte i driften av Volvo särskilt mycket.

Det franska bolaget hade blivit största ägare med drygt 20 procent av aktierna då Volvo i slutet av år 2000 köpte fransmännens lastbilsdivision. Renault koncentrerade sig på att bygga personbilar. Posten i Volvo behandlades som ett finansiellt innehav.

Därmed var Volvo mer ett tjänstemannastyrt än ett ägarstyrt bolag. Finn Johnsson gjorde helt enkelt som han ville. Och trots att Leif Johansson tidvis sägs ha varit ytterligt irriterad på Finn Johnssons beteende valde han att finna sig i det. Ända till senhösten 2009.

***

Missnöje

Finn Johnsson ägnade igenom menyn på en centralt belägen bättre restaurang i Stockholm dit han hade kallat delar av styrelsen, enligt en av Affärsvärldens källor.

Gissningsvis hade Finn Johnsson samlat styrelsens svenskar till mötet sent i höstas. Det vill säga Industrivärdens vd Anders Nyrén och Autolivs ordförande Lars Westerberg.

Finn Johnsson berättade att han, mot bakgrund av att Leif Johansson hade ett avtal om att gå i pension vid 60 års ålder, alltså år 2011, hade sonderat terrängen om en ny vd.

Avtalet var inget som de andra kände till, men sade Finn Johnsson att det fanns ett sådant avtal, så fanns det väl det. Sådant måste ju en ordförande känna till.

Samtidigt hade Finn Johnsson fått nog av Leif Johansson, enligt Affärsvärldens källor. Nu gick det inte längre. Volvos lönsamhet måste upp. Hur populär och bra ledare den där Johansson än var så räckte det inte.

– Det är aldrig bra att ha en lite för snäll vd, säger en person med insyn.

Andra hävdar att Leif Johansson är bestämd, rak och tydlig.

Volvos usla situation hösten 2009 var inte bara Leif Johanssons fel utan berodde på styrelsens agerande från och med hösten 2006.

Det hela började i december 2005 då Finn Johnsson och Leif Johansson träffade institutionella ägare som var med i ägargrupperingen “Volvos vänner” eller “Grupp 7”. Gruppen bestod av Robur, AMF Pension, SEB Fonder, Andra AP-fonden, Alecta, Skandia Liv och Fjärde AP-fonden.

Ägarna krävde att Volvos stora kassa skulle minska. Den kunde delas ut till aktieägarna och Volvo skulle då få bättre avkastning på eget kapital. Om det egna kapitalet är lägre blir den procentuella avkastningen högre, allt annat lika.

På ett styrelsemöte på Volvos eget gods Rossared i Halland den 7 september 2006 ändrade styrelsen bolagets finansiella mål så att företaget kunde ha en större nettoskuld.

Dagen innan styrelsen samlades i säteriets rosa huvudbyggnad hade företagsaktivisten Christer Gardells Cevian Capital flaggat upp som ägare i Volvo. Även han krävde en utdelning av kassan, bättre lönsamhet och en styrelseplats.

Den självsvåldige Finn Johnsson exploderade. Han vägrade att släppa in någon från Cevian i valberedningen, trots att fonden, tillsammans med den brittiska fonden Parvus, hade 5 procent av bolaget. Inte förrän de båda fonderna lade ihop sina aktier i ett bolag, Violet Partners, gav Finn Johnsson med sig.

Det var anmärkningsvärt att en ordförande kunde vända sig mot en ägargrupp på det sättet.

Efter ändringen av de finansiella målen delade styrelsen på två år ut totalt 31,5 miljarder kronor till aktieägarna. Dessutom lade Volvo in en högre växel och shoppade bolag för 19 miljarder kronor.

När sedan finanskrisen flammade upp med full kraft hösten 2008 avstannade nästan Volvos försäljning.

Den totala effekten av företagsköpen, utdelningarna och krisen blev att Volvo förvandlade nettokassan på 25 miljarder från slutet av 2006 till en nettoskuld på 51 miljarder sommaren 2009. En ökning med 76 miljarder kronor på 30 månader. Bolaget blev så fattigt att kreditbetygen sänktes, vilket gjorde det dyrare för Volvo att låna pengar.

I den pressade situation som Volvo befann sig i ökade, naturligt nog, slitningarna i “Pehrstorp”. Namnet hade Volvos huvudkontor fått efter Pehr G Gyllenhammar som låtit bygga det överdådiga huset. Leif Johansson och Finn Johnsson gick varandra allt mer på nerverna.

Inte blev stämningen bättre av att Finn Johnsson hösten 2009 i Affärsvärlden kommenterade Volvos sänkta kreditbetyg så här:

– Styrelsen har gjort flera grundliga genomgångar av hur vi påverkas av nedgraderingen och har också jobbat mycket med kostnader. Där har vi nog drivit på företagsledningen rätt ordentligt.

För Leif Johansson kan det inte ha varit roligt att läsa att det var styrelsen som piskat honom att sänka kostnaderna.

Samtidigt hördes ett missnöjt mummel från ägarleden över Volvos situation. Vissa ägare började titta snett på Leif Johansson. Han borde bytas ut. Det var precis de signaler Finn Johnsson väntat på.

I det läget kallade Finn Johnsson till mötet på Stockholmsrestaurangen. Där bollade han namn med så hög röst att det hördes av personer som inte var med på mötet.

Vilka namn Finn Johnsson lanserade har Affärsvärlden inte kunnat utröna, men vid den här tiden fanns två interna kandidater: Olof Persson som var chef för entreprenadmaskinerna, Volvo Construction Equipment, och Pär Östberg som var Asienchef. Självfallet är det möjligt att Finn Johnsson även hittat externa kandidater. Oavsett vilket så var målet klart: att bli av med den andra starke mannen på Volvo.

***

Kicken

Från kullen på Hisingen i Göteborg hade Leif Johansson en fantastisk utsikt över havet och Vinga fyr, men vyn hade han inte tid med.

Nu var han förbannad. Den där Finn Johnsson var bara för mycket. Här hade han, Leif Johansson, byggt upp Volvo till ett jättestort företag och nu när det gick dåligt så kom det en utböling och talade om för honom hur han skulle göra.

Samtidigt hade Finn Johnsson gjort två missbedömningar medan han sysslade med vd-bytet, dels när det gällde sin egen ställning i styrelsen, dels beträffande Leif Johanssons position.

Finn Johnsson ansågs som alltför egensinnig. Osvenskt nog förankrade han inte alltid saker, utan gjorde som han själv tyckte.

Hans senaste stora klavertramp var när han senvintern 2009 försökte driva igenom höjt bonustak för 250 topp-

chefer inom Volvo samtidigt som tiotusentals anställda fick sparken.

Finn Johnsson gick då ut offentligt med sin plan om högre bonustak utan att ha lyssnat med institutionerna och andra på ägarsidan först, ja utan att ha förankrat sig ordentligt vare sig i styrelsen eller internt i bolaget. När ägarna ställde sig kallsinniga fick Finn Johnsson backa. Som en källa uttrycker det:

– Han kör väldigt ofta sitt eget race.

Ja, Finn Johnsson lär kallas “en vandrade kapitalmarknadsdag” för att han snackar så mycket om saker han inte borde yttra sig om. I det här fallet hade han dock velat ställa upp för Leif Johansson som fått kritik för sin höga lön, vilket Finn Johnsson tyckte var styrelsens sak att försvara, eftersom styrelsen satt lönen.

Samtidigt hade institutionerna det senaste året, enligt Dagens Industri, drivit frågan om att Finn Johnsson hade för många uppdrag och borde välja bort något eller några.

“De diskussionerna har förts med både valberedningen och Volvos storägare Industrivärden”, skrev DI nyligen.

Redan för runt fyra år sedan stoppade valberedningen Finn Johnssons planer på att ta på sig flera uppdrag, enligt en av Affärsvärldens källor. Medlemmarna tyckte att han hade så mycket att göra att han inte alltid hann med att följa upp saker ordentligt. Dessutom trodde vissa att det var på grund av för hög arbetsbelastning Finn Johnsson ibland missade att förankra sig.

Den vältalige och strategiske Leif Johansson tänkte inte stillatigande bli utmanövrerad. Han ville oerhört gärna ta Volvo ur krisen och bevisa att han kunde göra företaget lönsamt. Han visste att han hade Handelsbankssfärens och fransmännens öra och före jul 2009 vände han sig till Handelsbankssfärens representant i Volvos styrelse, Anders Nyrén, enligt en av Affärsvärldens källor.

Handelsbankssfären, som var näst största ägare med totalt 15 procent av rösterna, sägs också ha varit missnöjd med hur nedkört Volvo blivit. Ändå hade sfärens grand old man Tom Hedelius suttit i Volvos styrelse fram till våren 2009, då han föll för 70-årsstrecket. Då fick Anders Nyrén ta över. Dess-

utom satt Finn Johnsson, som nämnts, i både Industrivärdens och Skanskas styrelse.

Men sfären hade aldrig riktigt vurmat för bonusar och Finn Johnssons grepp att tala om höjda bonustak i Volvo utan att förankra det hos styrelsen, och därigenom hos sfären, hade väckt ont blod.

Dessutom tyckte de som suttit på restaurangen i Stockholm att Finn Johnssons faktakoll och omdöme brustit. Dels visade det sig att Leif Johansson inte alls hade något avtal om att sluta när han fyllde 60 år, vilket en ordförande verkligen borde ha koll på. Dels talade man inte om så viktiga frågor så att utomstående kunde hörde. Sitta på offentlig plats och bolla vd-namn till ett av Sveriges största bolag. Fruktansvärt olämpligt. Och med endast delar av styrelsen därtill.

När det nu dessutom blev uppenbart att Finn Johnsson och Leif Johansson var på fullständig kollisionskurs valde Anders Nyrén och Tom Hedelius att stödja Leif Johansson.

Plötsligt låg det Finn Johnsson i fatet att han fortsatt att jobba för riskkapitalisten Robert Andreen som styrelseledamot. Varken Handelsbankssfären eller Renault gillade riskkapitalister. Hade de närt en riskkapitalist vid sin barm?

Anders Nyrén sökte stöd hos styrelsens fransmän, Louis Schweitzer och Jean-Baptiste Duzan. Louis Schweitzer är en mild man som inte försöker ta befälet i Volvo, även om han sägs vara oerhört begåvad och skarp. Och Jean-Baptiste Duzan hade bara suttit i styrelsen sedan våren 2009.

Tidigare hade fransmän i styrelsen representerat huvudägaren Renault, men de här båda fransmännens mandat var osäkrare. Louis Schweitzer var före detta styrelseordförande för Renault och Jean-Baptiste Duzan var nu för tiden mest rådgivare till chefen för den franska biltillverkaren.

Men Handelsbankssfären och Renault hade varit såta vänner länge och fransmännen backade upp Anders Nyrén. Följaktligen vände sig nu den svensk-franska styrelsefraktionen mot Finn Johnsson och bad honom avgå, enligt Affärsvärldens källor.

Finn Johnsson, som alltså har ett omvittnat hetsigt temperament, förvånade vissa genom att inte försöka kämpa sig kvar, särskilt med tanke på att fransmännen egentligen inte längre direkt representerade Renault. Dessutom kan Renaults post vara till salu.

– Renaults stora post har blivit alltmer aktuell. Den är lite närmare försäljning än tidigare. Det finns ingen stark koppling till Volvos verksamhet, säger en källa.

Visserligen sägs Renault inte ligga lika risigt till som förra året, men pengarna kan ändå behövas. Totalt är Renaults post värd runt 28 miljarder kronor.

Handelsbankssfärens maktbolag Industrivärden har länge pekats ut som spekulant på Renaults Volvoaktier. Och Industrivärden tog in cirka fem miljarder kronor genom en konvertibelemission tidigare i år. Det skulle räcka till åtminstone en dryg sjättedel av Renaults aktier.

Men Finn Johnsson ansåg sig tydligen chanslös. I varje fall skrev han ett avskedsbrev till resten av styrelsen, som rent administrativt sägs ha varit ställt till styrelsens sekreterare Eva Persson, tillika Volvos chefsjurist. I brevet förklarade han att han avgick med omedelbar verkan.

Om han får sitta kvar i sfärbolagen Industrivärden och Skanska är fortfarande oklart. Men sannolikheten för att han ska få behålla sin stol i Industrivärden torde inte vara så hög.

I januari drog Finn Johnsson sig tillbaka till sjukhuset med sitt onda knä. Han hade tidigare fått gå på kryckor, då han bröt både foten och benet när han hoppade i land från segelbåten i Brantevik år 2003, ett år då han faktiskt försökte ta semester, enligt Dagens Industri. Nu var det snart dags för kryckor igen.

***

Telefonmötet

Runt den 8 januari fick styrelseledamöterna en förvarning om att det skulle bli ett hastigt sammankallat telefonmöte inom de närmaste dagarna.

På eftermiddagen torsdagen den 14 januari blev telefonmötet av. Från olika delar av världen ringde ledamöterna in till det nollgradiga Göteborg.

Fransmännen Louis Schweitzer och Jean-Baptiste Duzan, svenskarna Lars Westerberg, Leif Johansson och Anders Nyrén, amerikanerna Peter Bijur och Ying Yeh samt indiern Ravi Venkatesan kopplade upp sig. Ja, alla utom Finn Johnsson.

Leif Johansson sägs ha berättat om Finn Johnssons avgång och refererat till hans brev, där han skrivit ungefär det som stod i pressmeddelandet, det vill säga att han hade för mycket att göra och omedelbart avgick.

Sedan föreslog någon, troligen Anders Nyrén eller Jean-Baptiste Duzan, Louis Schweitzer som ordförande och styrelsen valde honom.

Mötet var kort. Allt var uppgjort mellan Industrivärden och fransmännen i förväg. Med andra ord hade en del av styrelsen, storägarna, kört över alla andra.

Att enas om Schweitzer som en tillfällig lösning kan inte ha varit alltför svårt. Han hade suttit i styrelsen sedan år 2001, han kom från Renault, så han kunde branschen och han var inte en stark man som skulle kräva att få sitta kvar efter stämman. Det var den enklaste och mest logiska kompromisslösningen.

Men om valet av Schweitzer var relativt okontroversiellt så blev frågan om permanent ordförande desto mer infekterad.

Valberedningen blev omedelbart oenig.

***

Fajten

Med det grå håret som vanligt stående i en sky bakom huvudet förespråkade valberedningens magre ordförande Thierry Moulonguet Louis Schweitzer som ordförande, enligt Affärsvärldens källor.

Hela processen hade, anmärkningsvärt nog, gjorts upp utanför valberedningen. Men efter överenskommelsen mellan Handelsbankssfären och Renault fick valberedningen äntligen göra sitt jobb.

Moulonguet, som även är Renaults finansdirektör, sägs ha drivit linjen att Leif Johansson kan få ta ordförandeklubban när han vill. Under tiden kunde Schweitzer få hålla i den.

Leif Johanssons relation med fransmännen är alltså utmärkt och Renaultfolket är vant vid farfarsprincipen, det vill säga att vd för företaget blir ordförande och håller ett vakande öga på den nya chefen.

Även Handelsbankssfären har för vana att låta vd bli ordförande, så har skett bland annat i Handelsbanken, Skanska och SCA. Handelsbankssfärens representanter i valberedningen, Carl-Olof By från Industrivärden och Håkan Sandberg från Handelsbanken, gick självfallet på samma linje som ordförande Moulounget.

Faktiskt hade tanken funnits länge i Volvos styrelse att Leif Johansson skulle bli en utmärkt ordförande. Att Volvos vd skulle få bli bolagets ordförande sägs till och med vara en del av Göteborgsandan, en stad där många är väldigt stolta över Volvo. Men eftersom krisen slagit så hårt mot Volvo ville Leif Johansson först vända bolaget.

Det här var dock inget scenario som föll den övriga valberedningen på läppen. Ingrid Bonde från AMF Pension och Lars Öhrstedt från AFA Försäkring sägs vara medvetna om att svenska institutioner har svårt för farfarsprincipen.

Institutionerna insåg att det kunde bli besvärligt för en ny vd att göra förändringar om förra vd:n satt kvar som bromskloss i ordförandesätet. De tyckte inte att lösningen var den mest lyckade. De kunde tänka sig att gå med på det om vd hade varit lysande och bolaget skulle fortsätta i samma spår, men så var inte fallet med Volvo.

Valberedningens sjätte medlem, Lars Förberg från Violet Partners, påstås ha varit emot en sådan halvmesyr som en övergångslösning med Schweitzer. För att inte tala om hans partner, Christer Gardell, som närmast ska ha gått i taket vid tanken på att tillsätta en vek ordförande för att sedan låta Leif Johansson ta över.

Christer Gardell hade tjatat om Volvos usla lönsamhet ända sedan han gick in i bolaget 2006. Han påstås länge ha velat byta ut Leif Johansson. Att vid ett vd-skifte då lyfta upp Leif Johansson till ordförande är för Gardell otänkbart, ja helt enkelt idiotiskt.

Men Ingrid Bonde, Lars Öhrstedt och Lars Förberg insåg att de stod inför en övermakt. Trion har 13,5 procent av rösterna på stämman medan Renault och Handelsbankssfären har lite drygt 37 procent.

Bonde, Öhrstedt och Förberg var nu tvungna att komma med ett motförslag. Det fanns en person som de alla gillade. En person som inte bara var kompetent, han var trevlig och smidig också.

***

Krockkudden

Lars Westerberg har gjort sig ett namn på bilsäkerhetsföretaget Autoliv, där han numera är ordförande. Hans ledarstil bygger på morötter snarare än piska, enligt ett porträtt från 2003 i Dagens Industri.

Nyköpingskillen Lars Westerberg pluggade till civilingenjör på KTH och tog sedan ekonomexamen på Stockholms universitet. Han blev en av Percy Barneviks så kallade pojkar på ABB där han gjorde karriär. Samtidigt klättrade hans lillebror Per Westerberg inom politiken och skulle bli näringsminister i en borgerlig regering.

Trots sin trevliga image sägs Lars Westerberg vara en hejare på att rationalisera och effektivisera.

Kort sagt, Lars Westerberg var en lätt person att lansera till en styrelse.

Förra gången det var ägarbråk i Volvo, vintern 2006/2007, var Lars Westerberg den enda valberedningen kunde enas om.

Den gången blev striden sanslös och valberedningsprocessen urartade. Det hela hade börjat med att Christer Gardell gått in i Volvo och krävt en styrelseplats.

Thomas Halvorsen, då vd för Fjärde AP-fonden, hade reagerat direkt. Bara namnet Christer Gardell hade fått Halvorsen att se rött. Han hade varit orolig för att Gardell ville stycka Volvo. Dessutom hade han inte trott på Gardells bedyranden om att Cevian var långsiktig. Dessa förbaskade riskkapitalister som bara ville suga ut pengar ur fina svenska företag och sedan sticka.

Halvorsens åsikt hade vägt tungt i Volvo eftersom han som nytillträdd vd för fonden år 1993 fått ta itu med den planerade fusionen mellan Volvo, både personbilar och lastbilar, och Renault. När sammanslagningen med fransmännen gick i stöpet hade han varit med och bildat ägargruppen Volvos vänner, eller Grupp 7.

Valberedningsarbetet sköttes på tre fronter, inom Grupp 7 på Fjärde AP-fondens kontor vid Hötorget, genom valberedningens ordförandes, Curt Källströmers, egen sonderingsturné och via valberedningens möten på Volvos kontor i Kungsträdgården i Stockholm. Alla inblandade lade ned oerhört mycket tid på detta maktspel (som skildrades ingående i Affärsvärlden nr 14-15/2007).

För att göra en lång historia kort, så utökades till slut styrelsen med en person, Lars Westerberg, den enda som alla kunde ställa sig bakom. Ingen byttes ut och Christer Gardell kom inte in.

Tanken med att välja in Lars Westerberg var inte bara att han kunde branschen utan också att han skulle kunna ta över ordförandeklubban när den tiden kom. Liksom det fanns personer i Volvo som kunde ta över vd-posten skulle det finnas en reserv till styrelseordförandejobbet.

Tidigt år 2010 tyckte vissa att det var hög tid att lyfta fram reservstyrkan.

***

Avgörandet

På ett valberedningsmöte på Volvos kontor i den snöiga Kungsträdgården i Stockholm sägs Lars Förberg ha lanserat Lars Westerberg som ordförande.

Men han, Ingrid Bonde och Lars Öhrstedt behövde mer ägarstöd till sitt förslag från andra institutioner, som visserligen inte satt i valberedningen men som skulle komma till stämman och rösta.

En valberedning vill vanligen ha stöd för styrelsekandidater från ägare som sammanlagt har mer än 50 procent av rösterna på själva stämman. Ingen vill ha bråk på stämman. Konsensus är vad som gäller.

Om ägarna skulle vilja lyfta fram någon styrelseledamot som ordförande hade de inte så många att välja på. Icke-europeérna Peter Bijur, Ying Yeh och Ravi Venkatesan var troligen uteslutna.

För det första hade ingen av dem branscherfarenhet. Peter Bijur, som tidigare arbetat på oljebolaget Texaco, valdes in för sina kunskaper om alternativ energi. Ying Yeh kom in för sin erfarenhet av Kina. Hon är en före detta journalist som numera är chef för vattenreningsbolaget Nalcos Kinaverksamhet. Ravi Venkatesan är chef för Microsoft i Indien, en tillväxtmarknad där Volvo startade ett samriskbolag år 2008.

Återstod Anders Nyrén, Lars Westerberg, Leif Johansson eller någon av de två fransmännen. Anders Nyrén föll rimligen på bristande branscherfarenhet.

Kvar blev alltså fransmännen, Lars Westerberg och Leif Johansson. De flesta svenska ägare vill troligen se en svensk ordförande i flaggskeppet Volvo. En fransman skulle alltså endast vara en temporär lösning.

Då fanns bara två styrelseledamöter att välja på, Westerberg och Johansson. Men naturligtvis kunde någon ny svensk väljas in i styrelsen och stå på tillväxt medan en fransman höll i klubban. Eller också kunde valberedningen vaska fram någon extern med tung branscherfarenhet.

Ägarna hade bråda dagar. Kallelsen till bolagsstämman måste gå ut till aktieägarna senast 17 mars, fyra veckor före stämman. Då borde valberedningen vara klar med sitt förslag eftersom det är kutym, dock ej ett krav, att valberedningens förslag till styrelseledamöter finns med i kallelsen. Våren 2008 misslyckades Volvos valberedning med att bli klar i tid och i kallelsen fanns inga namnförslag till styrelsen.

Nu gällde det för båda sidor att samla röster. En naturlig väg för institutionerna vore att mötas i den gamla gruppen Volvos vänner, men de personer Affärsvärlden talat med tonar ned grupperingen. En person hävdar att Finn Johnsson blev så arg på hur valberedningsarbetet skötts vintern 2006/2007 att han dundrade:

– Så här får det bara inte gå till.

Resultatet är att ingen verkar vilja skylta med att de är med i någon ägargruppering som kallas Volvos vänner. Visst träffas institutionerna ibland, men inte är det några regelrätta möten inte, hävdar de personer Affärsvärlden talat med.

Andra pekar på att Christer Elmehagen, som drev det hela vidare sedan Thomas Halvorsen slutat på Fjärde AP-fonden, inte längre jobbar kvar som vd för AMF Pension och att gruppen därmed skulle ha fallit i dvala.

Men visst sägs institutionerna ha försökt prata ihop sig. Situationen var nästan lika infekterad som 2006/2007 och nu gällde det den betydligt viktigare ordförandeposten.

Den här gången sägs det dock inte ha blivit bråk. Institutionerna och Lars Förberg gav snabbt upp för övermakten och släppte Lars Westerberg-spåret, enligt en av Affärsvärldens källor.

Eftersom Leif Johansson sägs vilja vända Volvo innan han tillträder som ordförande talar mycket för att Louis Schweitzer får sitta kvar tills Leif Johansson känner sig redo att ta över. Institutionerna får lite tid på sig att vänja sig vid att farfarsprincipen gäller vid ett av landets största industriföretag.

Nästa styrelsemöte, som hålls i början av februari på huvudkontoret på Hisingen i Göteborg, blir därmed troligen inte det sista som Louis Schweitzer leder.

Klara besked om vem som håller i klubban framöver kommer antagligen i kallelsen till stämman, som går av stapeln onsdagen den 14 april i Lisebergshallen i Göteborg.

+++

“Vi har inte sämre marginaler”

Volvo har inte sämre marginaler än konkurrenterna. Analytikerna har fel, hävdar vd Leif Johansson.

Volvo har ända sedan år 2000 haft sämre marginaler på lastbils- och bussförsäljning än konkurrenterna Scania, MAN Commercial Vehicles, Paccar Trucks, Daimler Trucks och Iveco. Det framgår av en analys från Erik Penser Bankaktiebolag. Varför släpar Volvos marginaler efter, Leif Johansson?

-?Frågan är felställd. Iveco särredovisar inte (lastbilar och bussar, reds anm), Daimler har mycket annat än tunga lastbilar och Scania finns bara i Brasilien och Europa. Dessutom har vi gjort förvärv.

Varför föll era marginaler mer än konkurrenternas under första halvan av 2009?

-?Alla våra kontinentaleuropeiska konkurrenter använde korttidsveckor och kunde omedelbart sänka kostnaderna, medan vi hade längre leveranstider eftersom vi varslade, vilket tog mellan nio månader och ett år.

Vad har alla företagsköp på senare år gett er?

-?De har gett oss en bra position. Våra stora företagsförvärv utanför Västeuropa och Nordamerika har gett nästan hälften av koncernens omsättning, vilket är bra. När man gör flera stora förärv på en gång, och vi gjorde flera stora förvärv alldeles före krisen, får man omställningskostnader.

Enligt analysen från Erik Penser har konkurrenterna lyft sina vinster ungefär lika mycket som Volvo genom organisk tillväxt. Vad har ni tjänat på att shoppa bolag då?

-?Det är jag inte så säker på. Daimler har växt väsentligt mindre än vi … och Scania är en knapp tredjedel så stort och dessutom uppköpt.

Att köpa bolag innebär ju också en risk, är du en risktagare?

-?Ja, i den meningen är jag det.

Ska du fortsätta att köpa bolag?

-?Just nu ser jag inga möjligheter, men principiellt, javisst. Det förutsätter att man ibland gör de hårdhänta anpassningar som behövs, men det gör vi ju.

+++

VOLVOS STYRELSE

Louis Schweitzer ordf, f d Renault

Peter Bijur f d Texaco

Jean-Baptiste Duzan Renault

Leif Johansson vd

Anders Nyrén Industrivärden

Ravi Venkatesan Microsoft

Lars Westerberg Autoliv

Ying Yeh Nalco