Därför fick SEC ge med sig

Få personer har varit viktigare för revisionsjättarnas branschomstöpning de se-naste åren än Arthur Levitt, ordföranden för den amerikanska kontrollmyndigheten Securities and Exchange Comission. Under sin hittills sjuåriga ämbetsperiod – längre än någon annan företrädare – har han med en terriers envishet hängt i byxbaken på de största amerikanska revisorsjättarna, fast besluten att tvinga fram ett förbud mot deras lönsamma konsultverksamheter (se även artikel på sid 75).

Stor makt

Den 69-årige före detta chefen för American Stock Exchange har hela tiden hävdat att revisorernas oberoende och trovärdighet inte på minsta vis får ifrågasättas, eftersom det i sin tur skulle betyda att en av hörnstenarna i en sund marknadsekonomi – garantin att investerare får korrekt information – också kan ifrågasättas. För om en klient betalar mer för konsultuppdragen än för revisionen, vad är det då som garanterar att revisorn inte blir extra snäll i revisionen?

Hans makt över den gigantiska amerikanska revisions- och konsultmarknaden har onekligen skrämt de största revisionsföretagen. Ingen förnekar att problemen med SEC varit en pådrivande kraft i exempelvis Ernst & Youngs försäljning av sin managementkonsultdel till Cap Gemini i början av året, i KPMG:s avknoppning av sina konsulter och i PricewaterhouseCoopers planer på att dela upp bolaget i flera delar, alternativt sälja sina konsulter. Men medan Ernst & Young och PwC visat sig kompromissvilliga har de tre övriga revisionsjättarna varit uttalade motståndare till ett förbud. Så när SEC i mitten av november nådde en kompromiss, som åtminstone vid första anblick tycktes rejält tandlös jämfört med det förbud Levitt hotat med, undrade många vart Levitts stridslystnad tagit vägen.

Svaret finns förmodligen att hämta i hans ålder, hans långvariga ämbetsperiod och båda parters osäkerhet om Levitt verkligen lyckats övertyga SEC:s ledning och styrelse att rösta för hans linje.

Presidentval påverkade

En möjlig taktik för motståndarna var tidigare att försöka segdra på förhandlingarna i väntan på det amerikanska presidentvalet. Levitt har inget större stöd i det republikanska lägret, och med George W Bush i Vita huset är det ingen vågad gissning att SEC-chefen byts ut. Men myndighetens beslut närmade sig, och medan valsedlarna räknades om i Florida framstod revisionsjättarnas förhalningstaktik som allt skakigare. Med bara knappt två dygn kvar till SEC:s omröstning valde därför parterna att nå en uppgörelse i stället.

För revisorerna innebar uppgörelsen, även om flera fortfarande riktar skarp kritik mot den, att de undvek ett förbud som skulle tvingat dem att sälja sina konsultrörelser. Om inte annat har de köpt sig en vapenvila, vilket ger dem möjlighet att sakta men säkert lägga upp den framtida taktiken.

För Arthur Levitt var det också logiskt att söka en kompromiss. Även om han under sin ämbetsperiod varje gång fått SEC-styrelsen att rösta på hans linje, så kunde han inte vara säker på att det skulle bli så den här gången. För Levitt måste det alltså ha framstått allt mer som att en av honom kontrollerad kompromiss ändå var den bästa möjligheten att lämna ett bestående arv till marknadsekonomins fromma – hellre det än att riskera att en sjuårig kamp helt skulle gå om intet.