Därför är staten en dålig ägare

För den som vill sätta sig in i ämnet rekommenderas bland annat den ESO-rapport som skrevs 1998. Akademikerna skjuter främst in sig på tre områden:

1. Dubbla verksamhetsmål. Det är svårt att använda ett bolagen som redskap för att påverka marknaden i en viss riktning när bolaget själv är en av flera spelare på samma marknad. Det blir exempelvis svårt för ägaren att ställa sunda lönsamhetskrav på en företagsledning som ska ta politiska hänsyn. Det helstatliga hypoteksinstitutet SBAB är ett sådant exempel. Bolaget utnyttjar sin höga kreditvärdighet, eftersom staten är ägare, för att erbjuda förmånliga hypotekslån på marknaden. Det snedvrider konkurrensen.

Vattenfall ��r ett annat exempel. Vattenfall möter konkurrens från både svenska och utländska energibolag. Samtidigt har bolaget använts som ett redskap i energipolitiken. Vin & Sprit expanderar internationellt samtidigt som det används som ett redskap i alkoholpolitiken. För några år sedan slutade exempelvis Vin & Sprit att sälja alkoläsk. Posten tvingas i sin tur ta ansvar för kassaservicen.

2. En inneboende konflikt mellan ägare och ledning. Forskning kring ägarrollen visar att ägarens inflytande försvagas ju längre bort ägaren befinner sig från bolaget. Skattebetalarna som har riksdagsmän och tjänstemän i regeringskansliet som mellanhänder befinner sig av naturliga skäl längst bort i ägarkedjan. Tjänstemännen i näringsdepartementet premieras inte utifrån hur bra innehaven utvecklas. Politikerna i riksdagen är i stort sett samtliga valda på andra kriterier än deras engagemang i de statliga företagen.

Följden blir att ägaren – skattebetalarna – får en svag ställning gentemot bolagsledningen som istället får ett informations- och kunskapsövertag. Ändå är balansen mellan ägarrollen och företagsledningen viktig för att ett företag som drivas på det mest effektiva sättet.

3. En konflikt mellan kontrollfunktionen och aktören. Det finns flera studier som visar att det skadar marknadens funktionssätt när staten både är ägare och reglerare. Utvecklingen i just Telia och avregleringen av telemarknaden är ett utmärkt exempel. Oavsett hur staten agerar blir ju staten misstänkliggjord i hanteringen av Telias uteblivna 3G-licens.

Flera studier har också ägnats åt att kartlägga effektiviteten i de statliga bolagen. Studierna är utländska och visar att de helstatliga bolagen har en produktivitet som ligger några procentenheter lägre än motsvarande bolag som har privata ägare. Vad det beror på går bara att spekulera i. En orsak kan vara att politikerna har svårt att ställa just höga lönsamhetskrav på bolagen.

Företagsledningar som i stort sett gör som de vill ägnar sig istället åt att växa. Det är alltså ingen slump att flera av de gamla statliga monopolen utvecklades till konglomeratliknande hybrider med en uppsjö av olika verksamheter.

Inom regeringskansliet finns idag en medvetenhet kring dessa konflikter. Det är därför näringsdepartementet fått fritt spelrum att utveckla en professionell ägarpolitik. Problemet är att det är svårare att omsätta den i praktiken. Dels har politikerna – främst socialdemokraterna i riksdagen, vänstern och miljöpartier – svårt att acceptera att de frivilligt ska avhända sig de statliga bolagen som maktverktyg. Dels är det svårt för näringsdepartementet att agera helt professionellt, som framgår av kritiken från riksdagens revisorer.