Dags för skattesänkning!

Så gott som alla faktorer talar för att det är dags att lätta påden finanspolitiska åtstramningen i Sverige. Inflationen haretablerats på en låg nivå. De treåriga löneavtal som snart är ihamn på hela arbetsmarknaden innebär sannolikt att inflationenunder denna tid håller sig väl inom riksbankens mål. Enligtkonjunkturinstitutet, KI, ökar den offentliga sektornsfinansiella sparande, budgetsaldot, med 3 procentenheter, frånminus 1,1 procent av BNP i fjol till plus 1,9 procent i år. Detinnebär en fortsatt kraftig finanspolitisk åtstramningmotsvarande 3 procent av BNP eller 55 miljarder kronor. Omåtstramningen orsakar motsvarande bortfall av efterfrågan isvensk ekonomi – vilket är en rimlig bedömning – minskarsysselsättningen med omkring hundra tusen personer i förhållandetill vad som annars hade varit möjligt.

Detta sker i ett läge när arbetslösheten är skyhög och närandelen sysselsatta av befolkningen är den lägsta sedanindustrialismens genombrott (bortsett från en marginell ökningunder det senaste kvartalet).

Det främsta syftet med politiken måste vara att skapa välståndoch ökad sysselsättning. Att ytterligare öka statensbudgetöverskott när både inflationen och räntorna är låga haringet egenvärde.

EXPORTÖVERSKOTTVi har också stora överskott i bytesbalansen. Det är därföringen risk att låta den inhems-ka efterfrågan ta fart efternågra år av fantastisk exportökning.

Den privata konsumtionen har knappast ökat alls under 1990-talet.Sverige har dessutom ännu mer halkat efter andra länder ilevnadsstandard, till artonde plats av industriländerna. På kortsikt kan den bara öka igen genom att ökad efterfrågan skaparhögre sysselsättning. Vi håller nu på att få en förbättring avkonjunkturen, men sysselsättningen väntas inte öka särskiltmycket.

KI spår en sysselsättningsökning i år på 0,5 procent och nästaår på 0,7 procent. Men det är alltså fråga om tvåhögkonjunkturår med mer än normal tillväxt. Detta skall ställasmot att befolkningsökningen under de senaste tio åren har variti genomsnitt 0,6 procent, alltså lika stor. På längre sikt hotarsnarast en försämring av sysselsättningen.

Med en viss stimulans av efterfrågan borde man kunna ökatillväxten under de närmaste åren från 3 till 4 procent. Detskulle medföra en extra ökning av sysselsättningen med enprocent om året. I så fall kunde också målet uppnås om halveringav den öppna arbetslösheten till sekelskiftet.

Man bör skilja mellan politikens inriktning på kort och på långsikt. En stimulans över budgeten (eller rättare sagt minskadåtstramning) ger ökad efterfrågan och ökad sysselsättningen. Mendet löser inte Sveriges långsiktiga problem. Det finnsfortfarande risk att lönekraven stiger inför nästaförhandlingsomgång om tre år.

Det bästa vore därför om stimulanser i dag kunde ta formen avlångsiktiga åtgärder som minskar inflationsrisken i framtiden.Ökade offentliga utgifter skulle kunna medföra bakslag om någraår. Man borde därför förena stimulans-åtgärderna medskattesänkningar, främst för att stärka viljan att arbeta ochatt öka sin kompetens så att risken minskar förinflationsdrivande flaskhalsar.

Till detta kommer att skattesänkningar som sätter fart påtillväxten också ökar skatteunderlaget. Därför kommer en statligskattesänkning också att gynna kommunerna.

Sänker man skatten i Sverige med 15-20 miljarder bör detta ledatill en ökning av tillväxten med omkring en procentenhet ochökning av sysselsättningen med lika mycket. Samtidigt försämrasden offentliga budgeten endast med 5-6 miljarder, om man somOECD antar att budgetelasticiteten är 0,7 (om kapacitetsgapet iekonomin minskar med 1 procent förbättras budgeten med 0,7procent av BNP). Från budgetsynpunkt är det alltså ganskaofarligt att i dag sänka skatterna.

INFLATIONSFARANRisken med stimulansåtgärder är i stället att inflationen kan tafart. Eftersom löneavtalen är praktiskt taget i hamn är dennarisk liten under de närmaste åren. Möjligen kan en alltför snabbökning av den privata konsumtionen skapa vissa tendenser tillprishöjningar. Det finns därför skäl till en viss försiktighet.Stimulanserna bör knappast tillåtas leda till snabbare BNP–tillväxt än 4 procent.

KI:s femårskalkyl för svensk ekonomi utgår ifrån att regeringensmål (budgetöverskott på motsvarande 2 procent av BNP) skalluppfyllas år 2001. Men beräkningarna tyder på attbudgetöverskottet blir ännu större. KI har därför, liksom förövrigt tidigare finansdepartementet i liknande kalkyler, lagt inen överföring av pengar från staten till hushållen motsvarande 3,5 procent, eller 65 miljarder kronor i dagens prisnivå, under deförsta åren av 2000-talet. Detta sker alltså rentberäkningstekniskt, eftersom man utgår från att budgetmåletskall infrias. KI antar att omfördelningen till hushållen skergenom skattesänkningar. Men det är bättre om sänkningarna skerså tidigt som möjligt. Annars går många fler år förlorade, ochdet blir bara ännu svårare att minska arbetslösheten. Allerfarenhet talar för att arbetslösheten med tiden tenderar attfastna på en hög nivå.

POLITISKA HINDERDe invändningar som kan finnas mot en rejäl skattesänkning ärnog mest politiska. För socialdemokraterna kan det vara svårtatt driva en politik som tycks överensstämma med moderaternas.Kanske måste man för syns skull samtidigt släppa i väg ännu merpengar till kommunerna. Det har ryktats om åtgärder i

vårbudgeten den 14 april.

Det borde vara lockande att snabbt sätta fart på tillväxten såatt effekterna kommer redan före valet och så attarbetslöshetsmålet framstår som mer trovärdigt. Redan ett löfteom skattesänkningar skulle kunna öka konsumtionen i dag. Mankunde också inleda med en tillfällig momssänkning, eftersominkomstskatten bara kan sänkas vid årsskiften. En möjlighet äratt man höjer grundavdraget, vilket gynnar låginkomsttagare,samtidigt som värnskatten försvinner.