Dags för omstart

Hur bra fungerar egentligen den svenska elmarknaden? Avregleringen 1996 medförde att konsumenterna kunde flytta fram sina positioner. De fick frihet att välja elleverantör och kunde på det sättet pressa sina elpriser. I år kom bakslaget. Priserna har åkt i höjden, kraftbolagens marginaler har ökat, konsumenterna misstror de stora företagen. Regeringen har tillsatt en utredning för att få klarhet i om konkurrensen fungerar.

Den viktigaste frågan är om prisuppgången har en naturlig förklaring. Det svenska elsystemet är ihopkopplat med det norska, finska och danska och är mycket väderkänsligt. Vattenkraften, som finns i Norge och Sverige, kan svara för mellan 40 och 60 procent av elproduktionen i Norden, beroende på hur mycket det regnar. Mycket regn och fyllda vattenmagasin innebär lägre elpriser. Avregleringen började med ett torrår, och följaktligen ett högt elpris på spotmarknaden, 26 öre per kWh. Men sedan följde fyra våtår i rad, vilket fick ned elpriset till rekordlåga nivåer, 12-14 öre. I år har vi fått en återgång till ett normalår, vilket gjort att elpriset åkt upp igen, till i snitt 20 öre.

Storbolagens makt

I centrum för debatten står de stora kraftbolagen. Har de för stor makt? Kan de manipulera priset genom egna produktionsbeslut? Ser vi enbart till Sverige så innebär deras storlek att det föreligger risk för maktmissbruk. Vattenfall, Sydkraft och Birka Energi/Fortum svarar för 90 procent av produktionen och är dominerande även inom elhandel och eldistribution. Men Sverige är ihopkopplat med övriga Norden och då är dessa tre inte lika stora spelare.

I Norden svarar Vattenfall för 18 procent av elproduktionen. Finska Fortum har 15 procent efter förvärv av en rad svenska företag, senast resterande 50 procent i Birka Energi, som delägts med Stockholms stad sedan 1998. Trea i Norden är norska Statkraft med 10 procent. Sydkraft (där Statkraft äger 36 procent av aktierna) har 7 procent, finska PVO 4 procent och de två danska kraftföretagen Elsam och EK Energy 3 procent vardera. Dessa sju stora i Norden har tillsammans 60 procent av elproduktionen.

För få spelare

Det brukar hävdas att om det finns minst fem någorlunda jämnstora och av varandra oberoende företag på en marknad är det svårt att utöva marknadsmakt. Men det förutsätter att Norden hela tiden är ett prisområde och så är inte alltid fallet. På grund av begränsningar i näten, mellan och inom länderna, kan det vid efterfrågetoppar uppstå separata marknader. Då kan Sverige bli ett prisområde, vilket ökar möjligheterna för de svenska kraftbolagen att påverka priset.

Receptet för en effektiv konkurrens skulle kunna vara en viss överkapacitet i utlandsförbindelserna, något som bland annat föreslagits av Lars Bergman, professor i energiekonomi på Handelshögskolan. Frågan är vem som ska betala för detta.

Stärker sin ställning

Om företagen fortsätter att köpa upp varandra kan det bli problem med konkurrensen. Finska Fortum har varit särskilt på hugget i Sverige och kraftfullt stärkt sin ställning. I Fortum finns fem av Sveriges tio tidigare största elproducenter: Gullspång, Stockholm Energi, Skandinaviska Elverk, Uddeholm Kraft och Stora Kraft. Vattenfall har främst jagat nätbolag i Finland och i övrigt förlagt sina jaktmarker utanför Norden, i Tyskland och Polen. Sydkraft har främst satsat på förvärv av kommunala verksamheter med monopolkaraktär, alltså nätbolag, fjärrvärme, vatten och avlopp, renhållning i stora städer som Malmö, Örebro och Norrköping.

Ett annat, mer långsiktigt, hot mot konkurrensen är om det införs politiska restriktioner som hindrar investeringar i nät och nya kraftverk. I detta avseende kan Storbritannien tjäna som förebild. Även om avregleringen i detta land haft sina brister så har man i alla fall fått till stånd en dynamisk utveckling på produktionssidan genom att nya företag kunnat träda in på marknaden med en ny teknik. Naturgaseldade gaskombiverk har tagit en betydande del av marknaden för de stora kolkraftverken och kan erbjuda både lägre pris och mindre miljöpåverkan.

Antalet elproducenter på den brittiska marknaden är i dag betydligt fler än före avreglering 1990. Utvecklingen står alltså i kontrast till vad som har skett i Norden. I Storbritannien har 25 nya producenter tillkommit sedan avregleringen. Nu finns 30 producenter och ingen är särskilt dominerande. Störst är kärnkraftbolaget British Energy med 12 procent av produktionen.

Den ökade konkurrensen har pressat ned elpriserna i Storbritannien, som tidigare varit känt som en högprismarknad. En hushållskund med stor förbrukning (20 000 kWh per år) har numera ett lägre elpris i Londonområdet (55 öre per kWh) än sin motsvarighet i Sverige (72 öre). Jämförelsen gäller januari 2000. Skillnaden beror delvis på högre elskatter i Sverige och gapet har sannolikt vidgats eftersom elpriserna fortsatt ned i Storbritannien, men gått upp i Sverige. I Storbritannien finns ett kapacitetsöverskott på uppskattningsvis 30 procent, vilket sätter press på priserna.

Kalla vinterdagar

Så är inte fallet i Sverige. Normalt råder ingen kapacitetsbrist. Men efterfrågetoppar kalla vinterdagar kan vara svåra att klara eftersom elanvändningen är kraftigt temperaturberoende, bland annat beroende på att elvärme är den dominerande uppvärmningsformen i småhus.

En rad kraftanläggningar har tagits ur drift, bland annat därför att energiskatterna i Norden inte är harmoniserade. I exempelvis kraftvärmeverk, som producerar både el och värme baserat på kol, gas och olja, är värmedelen så hårt beskattad. Det har därmed blivit ointressant att tillverka el i många kraftvärmeverk. Sju stora kondensverk, som bara producerar el, har också lagts i malpåse. Därtill har ett kärnkraftsblock i Barsebäck stängts. I stället importeras kolbaserad kraft från Danmark, Tyskland och Polen. Sverige brukade vara nettoexportör av el, men har under senare år blivit nettoimportör.

Vi har fått effektbrist, alltså förmåga att med kort varsel starta reservkraftverk för att möta en ökad efterfrågan. Tillfälligt har detta problem åtgärdats för de kommande vintrarna genom att Svenska Kraftnät i fjol, för en treårsperiod, upphandlade effektreserver från sju kraftverk, som lagts i malpåse. Denna “effektförsäkring” är tänkt att finansieras gemensamt av dem som är balansansvariga på elmarknaden, alltså de spelare som åtagit sig att hålla balansen mellan den egna produktionen/inköpen av el och kundernas elanvändning.

Hur den långsiktiga lösningen, när treårsförsäkringen löper ut, ska se ut är oklart. En del hävdar att det krävs inslag av myndighetsstyrning, andra att det går att klara effektfrågan i en renodlad marknadsmodell.

De svaga kunderna

Effektbristen och frågan om kraftbolagens marknadsmakt är två sidor av samma mynt: kundens svaga ställning. Det har alltid funnits en brist på kundintresse i kraftbranschen. Problemen ses från utbudssidan. Hur mycket elenergi och effekt behövs? Det är som på monopoltiden. Kundperspektivet saknas.

För att en marknad ska fungera måste en kund snabbt kunna reagera på höjda priser genom minskad efterfrågan. Så är inte fallet på elmarknaden. De tekniska lösningar och avtalsformer som utvecklats hittills gör att det finns en dålig koppling mellan pris och efterfrågan. De flesta kunder ser inga ekonomiska skäl till att dra ned konsumtionen när det är svinkallt ute och spotpriset på elbörsen går i taket.

Om efterfrågan är priskänslig är utrymmet för monopol- och oligopol-liknande kostnadspåslag begränsat även om marknaden domineras av ett fåtal företag. Om efterfrågan däremot är prisokänslig, som på dagens elmarknad, kan de stora kraftbolagen öka sina handelsmarginaler när elpriset går upp.

Vinsterna ökar

Av niomånadersrapporterna från Birka Energi och Graninge framgår att marginalerna ökat kraftigt i år. Birka Energi fördubblade sin vinst, delvis beroende på reavinster. Graninge mer än fördubblade rörelsemarginalen i sin elrörelse, från 22 till 46 procent.

Flera nya företag med lågprisprofil på elmarknaden har kastat in handduken och givit upp konkurrensen med de stora och etablerade. Härom veckan gav oljebolaget Statoil upp sina ambitioner att bli en betydande elhandlare. Målet var att ta 10 procent av marknaden. Det lyckades inte. Förlusterna blev sannolikt för stora. Dess rörelse tas vid årsskiftet över av Öresundskraft, som ägs av Helsingborgs stad.

En annan av pionjärerna på lågpris, Nora Energi, som fick fart på försäljningen efter ett avtal med Villaägarna, köptes förra året av Sydkraft. Inte heller Nora Energi fick affärerna att gå ihop. En tredje uppstickare, Agrokraft, som startades av bondeorganisationen LRF, ingår numera i sfären kring Statkraft.

Även bolag med balansansvar, där flera är nya på elmarknaden, har tydligen problem. Åtta av totalt 40 balansansvariga har inte betalat sin del av “effektförsäkringen” under det första året. De som är små och inte har egen produktion kan hamna i finansiella svårigheter om spotpriset ökar kraftigt i vinter.

Vi ser ut att gå mot en utveckling där de nya som blir kvar på marknaden är återförsäljare till de stora. Det var inte riktigt tanken med elmarknadsreformen.

Finns det någon lösning på problemen med effektbristen, den prisokänsliga efterfrågan och de stora kraftbolagens allt starkare ställning? I nästa artikel presenteras ett alternativ, med syftet att stärka kundens ställning, särskilt den lille kunden.