Dags att återta ordet ”tolerans”

Strikt tekniskt har yttrandefriheten aldrig haft bättre förutsättningar. Till de traditionella medierna kan man sedan några år addera de sociala. Alla som vill har en röst. Men parallellt tycks utrymmet för socialt acceptabla åsikter, uttryck och verklighetsbilder ha smalnat av. Svårt att bevisa, förstås, men många har gjort iakttagelsen. Den i Sverige boende norske författaren Karl-Ove Knausgård, den svensk-amerikanske etnologiprofessorn Jonathan Friedman och statsvetaren Henric Oscarsson (han med ”åsiktskorridoren”) för att ta tre namn.

Exempelkatalogen är nästan oändlig. Feministiskt initiativ vill förbjuda porr. Socialdemokraterna talar om att förbjuda sexistisk reklam. Sverigedemokraternas möten störs och partiets företrädare kastas ut från skolor och sjukhus när de gör platsbesök. Komikern Robert Gustafsson har noterat att det blivit snävare vad man får skämta om. Ideologisk kritik av islam pest­stämplas som islamofobi. På universitetsinstitutioner hukar anslagskonkurrerande forskare under genusdiktat. Etc.

Mina egna upplevelser bekräftar bilden: Jag sitter med erfarna journalister i en bar, och en av dem – i 60-årsåldern, framgångsrik, oantastlig – dristar sig att kritisera den autonoma vänsterns våld. En välkänd kulturvänsterman ber honom i princip hålla käften: man får bara tala om det nazistiska våldet, dundrar han argt. Till saken hör att 60-åringens judiska föräldrar dödades i Hitlers läger.

På en parmiddag väcker någon frågan om det är en legitim åsikt att av ekonomiska skäl vilja minska invandringen något. Nej! säger middagsmajoriteten strängt, då är man rasist.

En tredje tablå: jag medverkar i en debatt om varför män dominerar humor-Sverige – och öppnar försiktigt möjligheten av ett biologiskt perspektiv att lägga bredvid alla de sociologiska. En kvinna i den journalistdominerade publiken säger då att jag gör henne kräkfärdig.

Lite får man väl tåla? Javisst. Men att tillskriva meningsmotståndare ond vilja stänger samtalsdörrar, och hindrar därigenom den egna positionen från att utvecklas. Det väcker också miss­tanken att man inte klarar argumentation i sak.

En annan effekt av att giftstämpla åsikter är att det kan uppfattas som ett stöd för sånt som inte är förbjudet. I många länder är det straffbart att förneka Förintelsen. Vilket har lett till krav på att förbjuda tvivel på folkmordet på armenier – annars kan det tolkas som ett godkännande av den turkiska statens historieskrivning. Men när förnekandet av det folkmordet väl är förbjudet står nästa tankeförbud på tur. Och nästa. Så fortsätter det på ett sluttande plan där till slut bara åsikter som alla håller med om accepteras. ”Hundvalpar är ­gulliga. Krig är dumt”, typ.

För att stävja en sådan utveckling, är det dags att återta ordet tolerans. Den ungefärliga grundbetydelsen är ”att uthärda/stå ut med trots motstånd/­obehag”. Att vara tolerant är därför inte i första hand att applådera det man helhjärtat omfamnar: de festligt utklädda bögarna i Prideparaden, mössa inomhus, fri abort eller vad det nu kan vara.

Att visa tolerans innebär att låta den avvikande rösten komma till tals, även om den säger något som man ogillar. Kanske går det till och med att lära sig något av den?

Eller säg så här: Vilka av påvens män hejar vi på i efterhand? På dem som nyfiket lyssnade på Galileis rön om planeterna – eller på dem som ville bränna honom på bål? Ingen kan veta vem som är dagens Galilei. Bäst därför att låta alla komma till tals.

Minus förstås de gravt intoleranta idioter i våldsdyrkande extremiströrelser som vill tysta alla andra.

Yttrandefrihetens störiga brorsa

Den krympande yttrande­friheten har en monsterbrorsa i form av en tilltagande yttrandeplikt. Kreti och pleti – inte minst artister och andra kulturarbetare med ”hjärtat till vänster” – twittrar, bloggar och uttalar sig fluffigt, osjälvständigt och högstämt om att de är emot nazism och att samhället har blivit kallt. Harmlöst? Inte helt: nya tankar och spännande åsikter får ett allt större brus att tränga igenom.