Centern saknar affärsidé

Visst kan en karismatisk eller populär person få betydelse för röstetalen, åtminstone tillfälligt. Det visade “Westerbergeffekten” 1985, då folkpartiet under den nye partiledaren Bengt Westerberg ökade antalet röster med 140 procent från föregående val

Det vanliga mönstret är väl annars att det tar många år för en partiledare att bygga upp ett förtroende. Flera av efterkrigstidens mest populära partiledare betraktades till en början som färglösa tråkmånsar, som Tage Erlander eller centerns egen Gunnar Hedlund (som en gång ska ha sagt: “Centern har alltid velat…” med en för Hedlund typisk konstpaus innan han tillade vad partiet hade begärt).

Det hänger på procenten

Partiet kan absolut inte räkna med att nästa partiledare ska bli en omedelbar fullträff. Man måste inom centern på sin höjd hoppas klara riksdagsspärren på fyra procent i nästa val för att få möjlighet att bygga upp ett långsiktigt förtroende.

Det viktiga för partiet måste vara att skapa tilltro till en långsiktig och konsekvent politik. Lennart Daléus hade nog också avsikten att mera tydligt skapa en hemvist för centern i det borgerliga blocket.

Många allmänborgerliga väljare, inte minst många i näringslivet, verkar ha haft en stark aversion mot centern, inte bara för att partiet ofta samarbetat med socialdemokraterna utan också för att det drivit så många särfrågor, som skapat både instabilitet och svårigheter för det borgerliga samarbetet. Daléus tycks ha haft avsikten att göra centern mera borgerligt tillförlitligt.

Opinionen styr, idéerna flyr

De politiska partierna tycks under senare årtionden ha blivit allt mindre drivna av idéer, av vilja att omforma samhället, och i stället röstmaximerande och styrda av opinionsmätningar. Daléus angav just de låga opinionstalen som skäl för sin avgång. En amerikansk ekonom, Anthony Downs, har liknat partierna vid företag som agerar på en marknad. Produkterna består av partiets politik och betalningen utgörs av röster. Det gäller att hitta en eller flera produkter som inbringar så många röster som möjligt.

Även om teorin kanske ger en nidbild av politiken, verkar den i viss mån bekräftas av centerns och de andra mindre partiernas jagande efter profilfrågor. Men en viktig sak i valet av produkter (politik) är kontinuiteten. Går försäljningen ned kan man inte byta sortiment hur som helst. Då skrämmer man ofta bort gamla kunder, utan att få tillräckligt många nya i stället.

Det är bestickande att de i dag framgångsrika partierna, främst moderaterna och vänsterpartiet, utmärks av en långsiktigt konsekvent politik med en klart definierad målgrupp. Centern har, liksom i viss mån också folkpartiet och miljöpartiet, haft en mer diffus roll. Även socialdemokraterna har bytt från en klarare marknadsekonomisk inriktning till en kamp om vänstersympatisörernas röster. Socialdemokraterna har först stött bort många vänsterväljare, men löper nu risk att förlora viktiga marginalgrupper till höger, till exempel tjänstemän som hellre vill ha skattesänkningar än höjda bidrag.

Mellan hötapparna

Centern har flera gånger växlat mellan samarbete med de övriga borgerliga partierna och socialdemokraterna, som troligen ibland stött bort marginalväljare åt vänster och ibland åt höger. Det är säkert lättare att förlora än att vinna väljare när man byter produkter och målgrupp.

Centern har en lång tradition av samarbete med socialdemokraterna från den så kallade kohandeln på 1930-talet och koalitionsregeringen på 1950-talet. Men då hade partiet en mycket klarare definierad väljarkår bland bönder och landsbygdsbefolkning, vars intressen man tydligt tog tillvara genom samarbetet med socialdemokraterna.

I dag är denna intressegrupp helt otillräcklig för att bära upp centerns röstetal. I stället finns det skäl att tro att många väljare blir besvikna varje gång partiet byter samarbetspartner och i vissa fall politik.