Centern missar mitten

Centern har krympt från som mest 25 procent i valet 1973 till fem procent i valet 1998 (och 3,7 procent i Sifo för januari). En orsak är att partiet gång på gång legitimerat andra partier genom att samarbeta med dem. Dessa har sedan växt sig stora på centerns bekostnad.

Det började med moderaterna på 1970-talet. Moderaterna var då ett 10-12-procentsparti, som var illa sett av alla andra riksdagspartier. 1971 uppträdde centerledaren Thorbjörn Fälldin och folkpartiledaren Gunnar Helén vid en gemensam presskonferens tillsammans med den nyvalde moderatledaren Gösta Bohman. Det var en sensation, som fem år senare ledde till den första borgerliga regeringen på 44 år. Thorbjörn Fälldin hade lyckats skapa en icke socialistisk regering. Men det ledde också till att moderaterna legitimerades och började växa, till 20,3 procent i valet 1979 och vidare till 21,3 procent 1985. Samtidigt backade centern till 10,1 procent. Moderaterna och centern bytte helt enkelt plats. Så hamnade centern i skuggan av det stora moderatpartiet 1982-85, och i skuggan av socialdemokraterna under samarbetsåren 1995-98.

I mitten av 1980-talet släppte centern också in kristdemokraterna i riksdagen genom att i valsamverkan låta Alf Svensson bli centerriksdagsman. I valet 1991 fick KDS 7,1 procent och kom direkt in i både riksdagen och regeringen. Var tredje förlorad centerväljare gick till KDS. Sedan vet vi hur det har gått för kristdemokraterna.

Centern har främst förlorat väljare till borgerliga partier. Men det är nog också riktigt att säga att centern lärde upp miljöpartister inför kärnkraftsomröstningen 1980. Sedan bildade miljöpartiet eget och stod för en femtedel av centerns förluster i valet 1982.

När Thorbjörn Fälldin avgick (eller fick foten, som han själv säger) 1985 var centern nere på nivån från 1960-talet, alltså 12-13 procent. Det var fråga om en halvering under Fälldins partiledarår.

Politiken krympte

Under framgångsåren hade centern ett helhetsalternativ, där partiet ifrågasatte hela den rådande centraliseringen och maktkoncentrationen i samhället. Lokalsamhällesidén diskuterades visserligen flitigt. Men det kom att bli för mycket kärnkaft. Centern tappade väljare åt många håll. Den gamla mittensamverkan med folkpartiet avbröts och splittringen ökade. Inom centern kom en analysgrupp förra året fram till att kärnkraftsfrågan fick dominera alltför mycket, och helheten gick förlorad. Debatten blev allt mer teknisk och dominerades av terrawattimmar, energibalanser och sannolikhetskalkyler för att sedan förlora sig i borrhåll och avfallslagren. Analysgruppen fortsatte:

“70-talets kärnkraftsdebatt skapade dessutom en kultur av ultimatum-positioner och låsningar. Många av oss i partiet har vant oss vid att se det som det mest fulländade sättet att visa sig tydlig”, skrev analysgruppen under ordförandeskap av dåvarande vice ordföranden Andreas Carlgren i maj 1999.

Analysgruppen menar att partiet sedan 1982 inte hade lyckats formulera sitt övergripande politiska uppdrag. Centern fortsatte med politiska låsningar och konfrontation. Andra partiers förslag kritiserades: löntagarfonderna, kärnkraften, Öresundsbron. Centern uppfattades som ett nejsägarparti. Det gamla idémönstret – med betoning på decentralisering – kom bort.

En gång var centern ett rent bondeförbund som med sin folkrörelsetradition låg ganska nära socialdemokraterna. Bondeförbundet hade också regerat ihop med socialdemokraterna på 1930-talet, något som upprepades på 1950-talet av socialdemokraternas ledare Tage Erlander och bondeförbundets Gunnar Hedlund. Det var alltså naturligt för bondeförbundet, som bytte namn till centern 1957, att samverka med andra partier.

Det gick bra för Gunnar Hedlund 1951-57, även om väljarsympatierna minskade något. Det gick också bra för Thorbjörn Fälldin 1976-78 och 1979-82,under båda dessa perioder var centern ledande.

Vingligt

Men på 1990-talet blev det svårare. Det fanns fler partier i riksdagen, men centern försökte samarbeta än åt höger, än åt vänster. Centerledaren Olof Johansson lämnade Carl Bildts regering i förtid för att han ogillade Öresundsbron. Och under samarbetet med socialdemokraterna 1995-98 krympte centern ytterligare, trots att centern ville ta ansvar och sanera den svenska ekonomin. Centerns politiska position uppfattades som otydlig.

Det hjälpte inte att centern hade antagit en text om hur man skulle förhålla sig till samarbete med andra partier: “Centerpartiet är en självständig politisk kraft. Vår politik dikteras inte av någon annan. Samarbete ger demokratin styrka. Centerpartiet vill verka för brett samarbete i den politiska mitten, istället för förstelnad blockpolitik. Centerpartiet står för ingångna avtal över valperioder. Vår uppgift är att samarbeta om den politik, som vi anser är bäst för att lyfta Sverige in i 2000-talet, bort från arbetslöshet och otrygghet. Avgörande är vad vi samarbetar om, inte vem vi samarbetar med. Centerpartiet, som är ett icke-socialistiskt parti, samarbetar med andra partier utifrån denna grund”.

Åldrande parti

En annan orsak till centerns kräftgång är att partiet är gammalt – det fyller 90 i år. Det byggdes upp i en annan tid för att svara mot den tidens behov och idéer. Med det minskade engagemanget falnar glöden och effektiviteten sjunker. Unga människor lockas inte längre som förr. Medelåldern har blivit hög och medlemsantalet sjunker. Centern har alltid haft en stark organisation, men 1999 hade medlemsantalet minskat till 99.000 medlemmar – från 215.000 bara för tio år sedan. Centerns ungdomsförbund hade för trettio år sedan 74.000 medlemmar. Förra året var siffran 6.500.

I de krympande partiorganisationerna är det främst de äldre som är kvar. Det styr både lokalt och centralt och beklagar att det inte finns någon återväxt. “Partikulturen” är ofta ålderdomlig och de vanliga centerväljarna känner sig inte längre företrädda i det alltmera toppstyrda partiet.

EU splittrar

Den tredje orsaken är splittringen i EU-frågan. När centern skulle ta ställning till svenskt EU-medlemskap sade två tredjedelar av partiets stämma ja. Men i dag råder stor EU-skepsis inom centern. Partiet säger också sedan flera år nej till EMU. Enligt opinionsmätningarna är 64 procent av centerpartisterna emot EMU. Bara 25 procent säger ja. Många centerpartister skulle gärna se att Sverige lämnade EU, och det faktum att centern en gång sa ja är besvärande för många centerväljare. Det råder heller ingen tvekan om att det inom partiledning och bland de aktiva finns fler positiva till EU än bland vanliga väljare.