BYGGKONJUNKTUREN: EUROPAS BYGGARE: I otakt med konjunkturen

Det syns fler byggkranar än kyrkspiror i Prag. Även i städer somMoskva, Lissabon, Dublin och Oslo skakar marken av sprängsalvor.Men i Europas hjärtländer är det glest mellanbyggnadsställningarna. I år väntas visserligen byggandet ökamarginellt, men det sker från ett uruselt utgångsläge. Branschenfick av allt att döma bottenkänning i fjol, men det går uppåt iväldigt sakta mak. Nedgången har dessutom varit så djup att detinte är konstigt om branschfolket tvekar att ta ut något iförskott inför 1997 och 1998. Byggkonjunkturen under 1990-talethar varit den sämsta under efterkrigstiden. I snitt harbyggvolymen i Europa ökat 0,1 procent per år under 1991-96jämfört med 2,9 procent under perioden 1985-90.

Läget hade varit ojämförligt mycket värre om det inte varit förden tyska återföreningsboomen, som gav ett gott orderflöde tillentreprenörsföretag och materialleverantörer över hela Europa.Det återförenade Tyskland utgör en tredjedel av hela deneuropeiska byggsektorn. DET SVAGA BYGGANDET ÄR EN VIKTIG FÖRKLARING TILLKontinentaleuropas dystra BNP-siffror de senaste åren. Branschenomsätter cirka 8.000 miljarder kronor per år (fyra gångerSveriges bruttonationalprodukt). Sju procent av arbetskraften iEU sysselsätts direkt. Räknar man in alla kringnäringar somlever på byggandet – byggmaterialfirmor, åkare, arkitekter,konsulter – blir andelen minst dubbelt så stor.

GANSKA DYSTRA PROGNOSERDärför hoppas många på igångsättningarna när nu 1997 årsbyggsäsong drar igång. Optimisterna tror att de lägsta räntornapå 30 år skall ge branschen en rejäl skjuts uppåt. Myndigheternagör vad de kan även med andra medel än räntepolitiken. Den tyskaregeringen släppte härom veckan nya förmånliga byggkrediter tillett värde av 20,5 miljarder D-mark. Lånen löper till en räntasom är hela fyra procentenheter under nivåerna på denkommersiella kreditmarknaden. Avsikten är att göra svackan i dentyska byggsektorn så lindrig och så kortvarig som möjligt. Mendet är förstås konstgjord andning. Problemen i den europeiskabyggsektorn beror inte bara på konjunkturen. Om den fortsatthöga aktiviteten i östra Tyskland och de rekordlåga räntornainte förmår blåsa liv i byggandet av egen kraft, måsteslutsatsen bli att branschen lider av strukturella problem.Prognoserna för utvecklingen fram till år 2000 ser också ganskadystra ut; byggvolymen väntas bara öka drygt en procent i snitti Europa.

Det är bättre än snittet för 1991-96, men väsentligt mycketsämre än 1980-talets siffror. Den stora tyska byggmarknadenväntas få negativ tillväxt under åren fram till år 2000, enligtoberoende prognosmakare (optimismen är större – omotiverat stor- hos branschorganet Euroconstruct). Nummer två och tre avEuropas byggmarknader – Frankrike och Italien – ser ut att växamed högst två procent.

Norden ligger över snittet; förklaringen till det är attmarknaden var så oerhört nedtryckt under början av 1990-talet ikombination med stora infrastruktursatsningar (se sidan 31.) Detre starkaste marknaderna – med en förväntad årstillväxt på fyratill fem procent – är Irland, Portugal och Spanien. Det ärknappast någon tillfällighet; dessa nationer tillhör de störstamottagarna av stöd från EU:s strukturfonder.

För att få riktig fart på byggandet i 1990-talets Europa verkardet alltså krävas subventioner eller andra offentligaöverföringar.

Frågan är då om detta penningflöde kan fortsätta. Svaret är bådeja och nej. Ja, därför att EU-pengarna fortsätter att strömmaytterligare ett tag till. Överföringarna lär dock inte bli likamassiva i framtiden som de varit de senaste tio åren. Nej,därför att det är tvärstopp för offentliga satsningar i deflesta EU-länder, som ju jobbar hårt med sina budgetbalanser föratt kvala in i EMU.

Även om de offentliga finanserna snabbt skulle bli bättre kandet ändå inte bli någon repris på det sena 1980-taletsgenerositet med skattemedel. Det beror inte bara på attregeringarna värnar om de sköra statsfinanserna, utan också påmiljöopinionen som gör det allt svårare att dra igång nya storavägprojekt.

Det är inte bara de statliga investeringarna som minskar. Ävenpå bostadssidan går volymerna ned. Behoven av nya lägenheter ochsmåhus finns för all del – inte minst bland Italiens ochSpaniens alla barn i 25-30-årsåldern som bor kvar hemma hosmamma. Men viljan, eller förmågan att betala för nya bostäder ärinte lika utbredd. Bostadssektorn i Europa är oslagbart störst iTyskland, där bostäder svarade för hela 55 procent av den totalabyggaktiviteten 1995 jämfört med endast 13 procent i Sverige(inklusive ombyggnad, men exklusive underhåll). Trenden förbostäder i Tyskland är fortfarande negativ, även om falletverkar ha bromsats.

Branschorganet Euroconstruct tror att det tyska bostadsbyggandetbara faller en halv procent i år efter ett minus på 3,5 procent1996. Det är optimistiskt i överkant, anser Stefan Hofacker påmäklarhuset SBC Warburg i Frankfurt. De flesta externa bedömaretror i stället på en nedgång 1997 på cirka två procent.Industrianläggningar har burit upp en stor del av byggandet iNorden och Storbritannien de senaste åren. Det är inte mycketsom tyder på att det blir lika bra framöver.

Kontorsmarknaden rör inte heller på sig särskilt mycket, utom ismala segment. Efterfrågan är god på stora, moderna ytor iLondons finansdistrikt, men nästan obefintlig för andra objekt ityska och franska metropoler. Sedan 1991 har kontorshyrorna iEuropa fallit med i snitt 25 procent. Konsultfirman Jones LangWootton ser ännu inga tecken på en uthållig vändning uppåt ifastighetsvärdena.

Något annat som talar emot en repris på 1980-talets byggfeber äratt det finns en utbredd insikt om att 1980-talets högkonjunkturinte var långsiktigt uthållig och att den till stor delgrundades på tillfälligheter (avreglering av kreditmarknaden,ökad riskvillighet bland privata finansiärer, förenkladtillståndsgivning för markanvändning, offentliga investeringar itransportnät).

LÄTTARE FÖR DE SMÅByggarna ute i Europa får alltså klara sig på samma magra födasom livnärt den svenska byggsektorn under 1990-talet: framförallt reparation, om- och tillbyggnad (ROT). Problemet är baraatt detta inte är lämplig näring för alla delar av branschen.Storföretag som franska Bouygues, tyska Holzmann och brittiskaLaing har svårt att göra sig gällande eftersom ROT-jobben avnaturliga skäl oftast är så små. Att måla om fasader och byta utbalkonger görs enklast av lokala firmor.

En utväg för de stora är att satsa på internationella projekt.Här finns både Bouygues miljardmoské i Marocko och Skanskasambitiösa satsning i Nordamerika. Men marginalerna påutlandsjobb är dessvärre inte alls så feta som de var på 1970–talet.

Hittills har Europas byggjättar väntat och hoppats. Strukturenhar inte förändrats nämnvärt. Den europeiska byggbranschen ärfaktiskt fortfarande dimensionerad för en återgång till 1980–talet. Byggverksamhet drar inte med sig så stora fastakostnader, vilket gör att bolagen kan övervintra längre. Å andrasidan är marginalerna låga också. Det gör att de fasta kostnadersom trots allt finns blir kännbara så småningom.

Nu har allt fler även i själva branschen börjat inse att enomstrukturering måste ske. Självaste Bundesbankschefen, HansTietmeyer, har också riktat kritik mot Bonnregeringenssubventioner till byggsektorn.

Den omvandling som redan pågått några år i Sverige, med NCC-Siab–affären som paradexempel, lär få efterföljare nere påkontinenten. Processen har redan börjat, även om den går sakta.Den vanligen så tröga byggbranschen kan alltså, för en gångsskull, komma att bjuda på litet dramatik.