Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr

Det hände sig häromveckan att en vänlig själ bjöd ut mig på lunch. I tider som dessa kan man inte tacka nej till en gratis måltid, och jag mötte därför min välgörare över en bit mat och samtal. Mannen, som är en framgångsrik företagare i övre medelåldern, hade valt en krog i centrala Stockholm där såväl dekor som lokal kändes något be­dagade. Man kunde liksom känna ekot av en svunnen tid, där valet förmodligen stod mellan Café Opera eller detta etablissemang för dem som ville synas bland det vackra folket.

En servil ung kypare i vit serveringsrock som tilltalade mig med ”ni” – en ovana bland en del yngre människor, som fyller mig med den blandade känslan av att vilja slå ”niarna” på käften samtidigt som jag fylls av en slags ömsinthet inför deras tafatthet – räckte fram en meny som verkade vara marginellt förändrad sedan storhetstiden någon gång på 1980-talet.

Det var en mycket trevlig lunch, men när jag satt där tuggandes på min fläskfilébit och betraktade den lätt flagnade pastellfärgen på väggarna kunde jag inte låta bli att tänka på hur vi människor har en tendens att dröja kvar i den tidsepok där vi kände att livet var på topp. Frisyrer, klädstil, musiksmak och politisk grundinställning vittnar ofta om när personer hade sin självupplevda storhetstid, och det är antagligen den känslan människor vill bevara när de håller fast i en svunnen image, även om det sker omedvetet. Det är helt enkelt mycket svårt att bryta upp en invand stil som skänkt trygghet och identitet under en lång tid för att kasta sig ut i något helt annat.

Det är förstås en insikt som osökt leder tankarna vidare till penningpolitik. Inte minst svensk penningpolitik. För drygt två månader sedan slog Riksbanken in på en bana som måste betraktas som mycket radikal. Att räntan sänktes till negativ nivå är väl det som fått mest uppmärksamhet, men jag tycker faktiskt att direktionens deklarationer om att potentiellt köpa obegränsat med statspapper samt att agera kraftfullt för att försvaga kronan är ännu mer uppseendeväckande.

Riksbanken bröt i och med sitt februaribeslut med sitt gamla invanda jag, och kastade sig ut i en ny stil. Detta följdes sedan upp med ytterligare en räntesänkning förra månaden och fortsatta köp av statsobligationer. Signalen om att Riksbanken vill se en betydligt svagare krona var dessutom tydlig, och jag tror att Riksbanken kommer att bli ännu mer handfast i sitt agerande för att nå det målet framöver.

Jag hör till dem som tycker att Riksbanken agerade helt rätt när de slog in på den här nya, mer radikala banan. Det borde ha skett betydligt tidigare, men det är som sagt inte lätt att bryta med det trygga och invanda. Just penningpolitik är ett område där det är extra svårt att bryta med gamla mönster. Det har dels att göra med att penningpolitik i grund och botten är en företroendebransch som bygger på förutsägbarhet och ofta klara handlingsregler, och sådana kan man inte mickla med för mycket utan att undergräva centralbankernas förtroende. Men det har också mycket att göra med att nationalekonomi är en vetenskap där olika synsätt sorgligt ofta har plågats av ideologiska låsningar som visat sig vara svåra att bota med empiri.

Se bara på Riksbanken som fortsatt envisas med att hävda att den penningpolitik som bidragit till en för låg inflation och förhållandevis svag återhämtning varit korrekt utformad trots rikligt med bevis på motsatsen.

Men, men … Om man nu lyckas få någon att klippa av sig hockeyfrillan och byta ut den midje­korta kavajen ska man kanske vara glad för det. Om vederbörande sedan fortsätter att hävda att det var rätt stil långt in i 2010-talet, så kan han väl få göra det. Bara han lägger om stilen till något som passar tidsandan bättre. Om stiländringen sedan slår över till experimentell avantgardistism återstår att se. Ibland är det faktiskt det som behövs för att uppleva en ny storhetstid.

Chefsanalytiker för Skandinavien på Royal Bank of Scotland. Medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

I marginalen

Denna månadens kulturtips från mig är den amerikanske komikern Marc Marons podcast WTF. Maron är en mycket skicklig intervjuare som dessutom väljer intressanta gäster som ibland befinner sig lite i marginalen av mainstreamkulturen. Till exempel kan jag varmt rekommendera mötet med författaren Nick Tosches. Har ni inte läst hans böcker om populärkultur har ni något att se fram emot.