Bryssel blåser bubblor

Miljöpolitiken handlade länge om att via skatter, avgifter och förbud hantera det nationalekonomer kallar för externa effekter. Marknader behöver korrigeras för att säkerställa att negativa konsekvenser såsom utsläpp också får konsekvenser för näringslivet och konsumenterna.

EU gick länge i bräschen för en sådan miljöpolitik, inte minst genom att sätta gemensamma standarder som gällde över nationsgränser.

Det senaste decenniet har EU  istället låtit miljöpolitiken och industripolitiken konvergera i form av en ”Green Deal”. Tanken är att lagstiftning ska kombineras med storskaliga ”satsningar” på tekniksprång i olika sektorer i syfte att skapa hållbar utveckling.

Den här politiken leder tyvärr till gröna bubblor istället för grön omställning. Tre olika faktorer bidrar gemensamt till att den förda politiken inte fungerar.

1. Billiga pengar leder till vårdslöshet

EU:s Green Deal kostar 1 000 miljarder euro över en tioårsperiod. Detta är dubbelt så mycket som värdet av allting Sverige producerar på ett helt år. Två tredjedelar av detta kommer vara direkta stöd, en tredjedel är olika sorters billiga lån. 43% av EU:s Green Deal, 430 miljarder euro över en tioårsperiod, är öronmärkt för vätgas, vilket motsvarar 80% av Sveriges BNP för ett år. ”Vätgasbanken” lanseras av EU år 2022, ett instrument för att fördela ut 3 miljarder euro till elektrolysprojekt.

Alla dessa pengar medför att principer om teknikneutralitet åsidosätts. Det blir plötsligt gratis att ägna sig åt exempelvis vätgas, följden blir att forskning om vätgas tränger ut andra alternativ.

De billiga, öronmärkta pengarna, innebär dessutom att risktänkandet försvinner. Skrivbordskalkyler och önsketänkande ifrågasätts inte när någon annan står för kostnaderna.

2. Orealistisk lagstiftning skapar bristande tillförlitlighet

Parallellt med industrisatsningarna driver EU igenom tvingande lagstiftning. Det finns historiska exempel på att en sådan politik har fungerat, men om politiken rör sig alltför mycket i otakt med de tekniska och ekonomiska realiteterna kommer satsningarna att slå tillbaka.

I mars 2023 bestämde EU att bilar drivna av förbränningsmotorer ska förbjudas till år 2035. I april i år bestämde EU att till år 2040 skall lastbilar (tunga fordon), sänka sina CO2-utsläpp med 90%. Direktivet AFIR tvingar samtliga 27 medlemsländer att ha offentliga vätgasstationer i stora städer och vid hamnar, samt med 200 kilometers mellanrum på stora vägar innan 2030.

Alltfler industriledare i Europa börjar nu säga ifrån. De menar att den förda politiken inte gör det möjligt att bedriva konkurrenskraftig industriell verksamhet inom EU. Bondeprotesterna på kontinenten vittnar också om det motstånd som den förda politiken nu möter. Om denna opinion också syns i valresultaten i juni kan stora delar av EU:s Green Deal rivas upp. De industriledare som försökt att följa ”Fit for 55”, investerat i elektrifiering med mera riskerar att inom bara något år stå med skägget i brevlådan. I Affärsvärlden menade Tesla-björnen Per Lekander nyligen att Europa varit i en elbilsbubbla som banat väg för Northvolt.

3. Massivt konsensus omöjliggör kritisk diskussion

Alla EU-pengar och alla EU-direktiv får dessutom konsekvenser för samhällsklimatet i respektive medlemsland. Det vore konstigt om inte det offentliga samtalet påverkades om finansieringen likriktades. Nobelpristagaren Friedrich von Hayek sa en gång att tryckpressarna inte kan förstatligas utan att också yttrandefriheten förstatligas.

Alla offentliga pengar till “grön omställning” innebär höjda sociala och ekonomiska kostnader för att uttrycka en avvikande uppfattning. Flockbeteendet förvärras och därmed läggs grunden för att sämre beslut fattas, såväl inuti företag som inom politiken.

Vätgas kan användas som illustrativt exempel. På bara sju år har mängden medial uppmärksamhet runt vätgas femdubblats. Antalet medieträffar på ”vätgas” och ”världsledande” eller “världsunik” har ungefär tiodubblats under samma tid. Är orsaken att Sverige har tio gånger fler ”världsledande” vätgasprojekt idag än vad man hade för tio år sedan? Eller är orsaken att det numera blivit politiskt mode att ägna sig åt vätgas, och att någon annan står för kostnaderna och riskerna?

Idealister och opportunister

Det enskilda företaget möter idag den grannlaga uppgiften att navigera en jordmån av öronmärkta gratispengar och billiga krediter, bitvis orealistisk lagstiftning och massivt konsensus kring att allt som för närvarande definieras som grönt är bra. Här finns det idealister som tror helhjärtat på den goda saken och den inslagna vägen. Här finns också opportunister som ser möjligheter att med hjälp av billiga offentliga pengar erhålla en fantastisk avkastning på eget kapital. Dessa två kategorier bidrar synergistiskt till att blåsa upp de gröna bubblorna.

Politiskt utbud möter politisk efterfrågan

EU:s utvecklingsmodell för grön omställning handlar således om att politiskt fabricerat utbud ska möta politiskt fabricerad efterfrågan. Risken att dessa aldrig möts är  påtaglig. Teknikutvecklingen kommer sannolikt ta andra vägar än de man i Bryssel ritat upp. Lagstiftningen kan mycket väl rullas tillbaka när politiken vänder kappan efter nya opinionsvindar. I slutändan brukar politiska varmluftballonger punkteras av bristande realism. Varför skulle EU:s vätgasballonger utgöra ett undantag? Konsekvensen blir i nästa skede en frånvaro av ekonomisk och miljömässig utveckling. Vilka politiker vågar föra fram ett så bistert budskap i valrörelsen?