Bränsle åt motståndarna

Hur ska Sverige skydda sig mot överhettning och lågkonjunkturer utan en egen penningpolitik? Den frågan tog förra veckans EMU-utredning upp. Den föreslog ett antal åtgärder som ska öka chanserna att stabilisera ekonomin med finanspolitik.

Men utredningen ger snarare EMU-motståndarna nytt bränsle än övertygar om att finanspolitiska åtgärder är nog. Att det är svårt att vara mer positiv till EMU efter att ha läst utredningen är inte så konstigt, eftersom utredningen bara tar upp kostnaderna och inte fördelarna med EMU. Men att titta på utvecklingen hittills övertygar inte heller. Utvecklingen i EMU-länderna har inte varit bättre än i de länder som har stått utanför.

Det är alltså svårt att tro att utredningens förslag räcker för att finanspolitiska åtgärder ska kunna ersätta förlusten av en egen penningpolitik. Erfarenheterna hittills är milt sagt bedrövliga. Håkan Frisén, ekonom på SEB och tidigare Konjunkturinstitutets prognoschef, kommer inte på något exempel under 1980- och 1990-talen när finanspolitiken har motverkat konjunktursvängningarna. Tvärtom har den ofta förstärkt både upp- och nedgångar.

Den nuvarande avmattningen är visserligen ett exempel på när finanspolitiken har mildrat en nedgång, men det beror mer på tur än skicklighet. Att finanspolitiken blev så expansiv berodde på att utrymmet i budgeten ansågs öka när överskotten växte till följd av högkonjunkturen; inte på att avmattningen egentligen förutsågs.

Riksbanken är kanske inte så mycket bättre prognosmakare, men att ändra reporäntan går betydligt snabbare och enklare. Det är ett viktigt skäl till att penningpolitiken verkar fungera betydligt bättre som stabiliseringspolitiskt medel. Varför skulle vi lyckas bättre med finanspolitiken i EMU än utanför?

Åtgärder stabiliserar

Utredningens svar är att förutsättningarna är bättre än tidigare. De långsiktiga målen i budgetpolitiken har minskat risken för en misslyckad politik. Med de nya förslagen hoppas utredningen kunna förbättra förutsättningarna ytterligare. Ett förslag är att redan i förhand bestämma vilka åtgärder som ska användas som stabiliseringspolitiska verktyg. Exempel på verktyg är en proportionell konjunkturskatt eller reduktion av skatten, tidsbegränsade momsförändringar, variationer i arbetsgivaravgifterna och variationer i offentlig konsumtion eller investeringar.

Utredningen menar också att mindre konjunktursvängningar motverkas bäst genom att låta de så kallade automatiska stabilisatorerna (exempelvis ökade utbetalningar för arbetslöshet som inte kräver något nytt beslut) verka. Vid större störningar, som definieras som att produktionen avviker mer än 2 procent från den långsiktigt hållbara nivån, ska man använda de medel som räknas upp här ovanför.

Utredningen föreslår också att ett finanspolitiskt råd tillsätts – ungefär som riksbankens direktion – som ska ge rekommendationer om stabiliseringspolitiken. Regeringen ska vara tvungen att ta ställning till och motivera avvikelser från dessa rekommendationer, som ska presenteras inför vår- och budgetpropositionen.

Högre skatt utanför

Att ambitionerna för budgetpolitiken höjs ännu mer är också en kostnad för att gå med i EMU. Den offentliga sektorn bedöms behöva spara så mycket som 2,5 till 3,0 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel, en höjning från dagens ambition på 2,0 procent. Annars riskerar Sverige ett underskott som är större än 3,0 procent när konjunkturen viker. Det betyder att vi måste ha högre skatter eller lägre offentliga utgifter än vi kan ha utanför EMU.

Statliga buffertfonder skulle också räknas in i de mått för offentliga finanser som används inom EMU. Därför skulle vi inte få större utrymme att stabilisera konjunkturen med statliga buffertfonder än utan dem. Det enda sättet vore om arbetsmarknadens parter själva valde att konstruera och finansiera något slags buffertfonder, så att dessa hamnade utanför de offentliga finanserna.