Bräckliga Kinabyggen

Vi satt på kafé Alba vid Guluogatan i en av Pekings äldsta stadsdelar. Några kvarter bort hade Kinas kejsare en gång stått på en bro och beskådat utsikten över Houhai-sjön, lite längre söderut fanns den Förbjudna staten och Zhongnanhai, det muromgärdade kvarter där Kinas högsta ledare bor. Det var min sista dag i Peking och jag hade lovat min dotter att vi skulle gå på restaurang och äta middag. Men nu var hon tveksam, luftföroreningarna hade tilltagit under dagen och närmade sig 300 ppm, en vit dimma sänkte sig över staden. Det var klart ohälsosamt att ta ut småbarn i denna luft. Kunde vi inte äta hemma i stället? undrade hon på We Chat, den kommunikations-app som många i Kina använder.

Visst, med hjälp av min kinesiska vän Li Jing (som egentligen heter något annat) beställde vi middagen via telefonen. Yunnan-restaurangen hade samarbete med ett antal budfirmor, och via deras appar läste vi restaurangens meny med färgglada bilder på varje maträtt. Det var bara att boka ett halvdussin rätter; kyckling, grönsaker, kryddstark potatis. Yunnan-mat är just nu väldigt populärt. När beställningen var klar gick den dels till budfirman och dels till restaurangen. Fyrtiofem minuter senare var maten klar och levererad till vår lägenhet. Li Jing betalade via sin mobil. Såväl We Chat som Alibabas Alipay gör det möjligt att koppla kinesiska bankkonton till en elektronisk plånbok i mobilen. Därefter kan såväl e-handel som inköp i varuhus och affärer göras med ett enkelt klick på mobilen. Mobila betalningar har slagit igenom i Kina under senare år. Förra året ökade antalet mobila transaktioner med 86 procent.

De mobila betalningssystemen har i dag gjort Kina till världens främsta online-marknad. Den tid då väst stod för designen och Kina endast stod för tillverkning av den moderna it-teknologin är över, varnade The Economist nyligen under rubriken ”Slaget om digital överlägsenhet”.

President Donald Trump bemöter hotet med att starta handelskrig mot Kina, högteknologiska varor för 50 miljarder dollar riskerar höga tullar. Den optimism som fanns bland tidigare amerikanska presidenter, när Kina blev medlem i världshandelsorganisationen, WTO, tycks vara borta. Handelskriget om teknologiskt herravälde står för dörren. Frågan är vem som kommer att vinna – eller om alla kommer att förlora?

President Bill Clinton var övertygad om att en globaliserad handel också skulle leda till en liberalisering av det kinesiska samhället. ”När individen får möjligheter att realisera sina drömmar kommer de också kräva större inflytande”, förklarade Bill Clinton inför Kinas WTO-inträde 2001. Även hans efterträdare George W Bush ansåg att inträdet skulle ge politiska fördelar och fler jobb. Amerikanska varor skulle flöda till kinesiska konsumenter och Kina skulle uppskatta en mer öppen kontakt med den fria världen.

Många inser i dag att dessa förhoppningar var gripna ur luften. Globaliseringen gav Kina stora möjligheter till ekonomisk utveckling, men någon liberalisering av landet har inte inträffat.

Internet skapade till en början möjligheter till en okontrollerad nyhetsförmedling även i Kina. Via internet kunde protester i samhället plötsligt bli vitt kända. Men myndigheterna begränsade snart möjligheterna och ströp kontakterna med omvärlden genom att sätta upp en stor brandvägg. Västvärldens sociala medier blockerades. Både Facebook och Google slängdes ut, i stället premierades inhemska internetföretag. Facebooks motsvarighet Sina Weibo var till en början en viktig kanal för en intern kinesisk samhällsdebatt. Mellan 2003 och 2011 ökade Kinas internetanvändare från 60 miljoner till över en halv miljard, skriver Jojje Olsson i sin bok Det nya Kina.

Kulmen nåddes efter en tågolycka i Wenzhou 2011. Kritiken mot tågolyckan ledde till att myndigheterna resolut började stänga internetsidor. Ingen fick längre göra anonyma inlägg och efter fem kritiska inlägg kunde ett konto stängas ner. Bloggare på Sina Weibo vars inlägg delas av 500 användare eller läses 5 000 gånger kan nu arresteras och dömas till tre års fängelse. Den allt hårdare censuren har gjort att intresset för Sina Weibo har rasat, antalet inlägg har mer än halverats.

Istället har We Chat som startades 2011 ökat i popularitet. På We Chat finns inte samma möjligheter till offentliga publiceringar, informationen sprids endast till de egna vännerna, och det är inte möjligt att med nyckelord söka efter information. I stället för ett medium för samhällsfarlig kritik har We Chat blivit ett praktiskt redskap i den kinesiska vardagen.

Lagom till folkkongressen i mars i år skröt Pony Ma, vd för it-bolaget Tencent som äger We Chat, att plattformen nu nått upp till en miljard konton. Än så länge är Facebook antagligen störst med 1,3 miljarder användare världen runt (juli 2017), men under mina veckor i Kina upptäckte jag att We Chat på många sätt är mer innovativt. Förutom gratis sms-liknande meddelanden, telefonsamtal, ljudmeddelanden, möjligheten att skicka bilder, filmer och dokument och gps-funktioner kan man på We Chat också installera ett stort antal under-appar för exempelvis Didis taxitjänster, cykeluthyrning från Mobike, näthandel i rader och inte minst budfirmor. Allt betalas enkelt via mobilens e-plånbok. Budfirmorna är en mycket viktig orsak till det kinesiska onlinesamhällets framgångar. Mängder av elcyklar och trehjuliga packmopeder syns i trafikvimlet i Peking. Dessa moderna springpojkar levererar varorna inom några timmar.

Standardiseringen för mobila betalningar och de snabba transporterna med hjälp av billiga budfirmor har varit avgörande för internethandelns framgångar i Kina.

En entusiastisk användare av We Chat är Mats Harborn, chef för Scania i Kina och dessutom ordförande för EU-ländernas Europeiska handelskammaren.

– I Kina går det mesta väldigt snabbt, det utbyts idéer på ett sätt som vi aldrig har sett tidigare, säger han och visar på We Chat i sin telefon hur han just blivit indragen i en diskussionsgrupp för att lösa en fråga som kommit upp. Dessa grupper uppstår ständigt, och därmed kan man lösa en massa frågor utan att man behöver sammankalla till möte, enligt Mats Harborn.

Såväl Tencent som konkurrenten Alibaba ger möjligheter för oberoende internet­entreprenörer att komma in på deras plattformar. Tencent och Alibaba, som tillsammans med Baidu utgör ”The Big 3” i Kina, erbjuder därmed möjligheter för rader av små internetföretag att bedriva affärer på nätet.

– Att sätta upp en affär på någon av dessa plattformar är ett av de mest effektiva sätten att komma in på den kinesiska marknaden, säger Mats Harborn.

– Ett företag som har kommit in denna väg är Babybjörn.

Tystade studenter

En dag åker vi ut till ett av de stora universiteten i Peking, Beijing University of Posts and Telecommunications, BUPT. I Peking finns ett 60-tal universitet och BUPT har cirka 16 000 studenter. Det största, Beijing Institute of Technology, har 40 000 studenter. Min tanke är att prata med studenter och få deras visioner av Kinas framtid som it-samhälle.

Universitetsområdet är stort och här finns rader av byggnader med sovsalar för studenterna. Även lärare och personal bor inne på området i attraktiva lägenheter. I centrum av campus finns en affär och ett kafé, men också matsalar och en restaurang. I matsalen kan studenterna äta lunch för 15–20 yuan (20–25 kronor). Många som kommer från landsorten har ont om pengar.

Solen skiner och det är vår i luften. Studenterna går utefter huvudgatan, unga par håller varann i händerna. På väggar finns affischer med Xi Jinping och patriotiska uppmaningar från kommunistpartiet. I matsalen stöter vi på en kille i tjugoårsåldern. Han är klädd i jeans och gymnastikskor. Kanske vill han prata med oss? frågar Li Jing. Han flinar lite generat och sneglar på mig. Nej, han har inget att säga, han har just tagit sin examen och ska nu studera vidare. Men han vill inte prata med mig som är utlänning, varför skulle han göra det?

När vi går uppför trapporna till restaurangen högst upp, försöker Li Jing förklara. Kinesiska ungdomar vill inte gärna prata, de gör sina läxor och tänker sedan på annat.

Vi sätter oss i ett bås i den stora luftiga restaurangen. Serveringsflickor serverar nudlar och grönsaker. Här äter de mer välbärgade studenterna, en måltid kostar cirka 40 yuan. Efter en stund berättar Li Jing hur svårt det varit att få några av hennes kontakter att ställa upp på intervju. Även om vi inte direkt sagt att vi är från någon tidning. Studenterna är tillsagda av sina lärare att inte prata med utländska främlingar. Ledaren för studentorganisationen ville inte heller ordna några möten, eftersom han då kunde bli ansvarig. Intervjuer kräver skriftliga tillstånd uppifrån.

Antagligen hade jag fått några intervjuer om jag gjort fler ansträngningar, men den avvisande och lite oroliga attityden gav ändå en känsla för de nya stämningarna i landet. Det kändes lite som det Kina jag en gång besökt i kölvattnet av kulturrevolutionen.

För att ändå få lite synpunkter gick Li Jing runt och pratade med ett halvdussin studenter. Många går här på en fyraårig utbildning. För att komma in på universitetet måste man klara ett ganska tufft inträdesprov, avgifterna till de statliga universiteten ligger sedan på cirka 10 000 yuan per år, och lika mycket för boende i skolans sovsalar. Studierna är inte alltför krävande, studentlivet är på många sätt fritt och roligt. Man får många kamrater och kan ha förhållanden, även om man inte kan bo ihop i studentlogementen. För att få en privat stund med tjejen får man antingen bjuda rumskamraterna på öl på stan, eller ta in på något billigt hotell, vilket är vanligt, försäkrar Li Jing.

Många studenter har det bekvämt, särskilt pojkar som har placerats här av sina föräldrar. Föräldrarna skickar pengar hemifrån varje månad. Li Jing berättar om en städerska som hon känner som har sin son på ett universitet. Hon har två jobb och tjänar sammanlagt 6 000 yuan i månaden. Pengarna går direkt till sonen, modern får inte ens in lönen på sitt konto. Men vad lever hon av? undrar jag. Hon äter på kantinen där hon jobbar och bor i deras logement, får jag veta. Föräldrarna gör med andra ord enorma uppoffringar för att ge sina barn en bättre framtid.

De studenter vi pratade med var inte särskilt oroliga för framtida jobb. Just nu är det lätt att få jobb i Peking. Bäst villkor erbjuder de privata it-företagen, med en ingångslön på cirka 6 000 yuan i månaden. Men de flesta väljer ändå jobb i statliga bolag eller myndigheter. Lönen är lägre men möjligheterna till en bra position och en fin titel är bättre. Teknologutbildning har inte längre samma höga status som förr, nu är det bank och finans som är populärast. Som dataprogrammerare är risken stor att hamna i kategorin ”digitala bönder”, ett uttryck som används av alla. En stor majoritet, kanske 80 procent, får monotona arbetsuppgifter framför en dataskärm. Såväl statliga som privata företag är väldigt hierarkiska, det är många nivåer och det är bara på toppnivån som de kreativa jobben finns, berättar studenterna för Li Jing. Något som på sikt kan bli problematiskt om Kina vill maximera sin potential.

Kinas stora framgång

Alibaba och Tencent är de två ledande it-bolagen i Kina. Alibaba startades 1999 av engelskläraren Jack Ma. Han är i dag Kinas näst rikaste person. Alibaba introducerades på New York-börsen 2014 och värderades då till 231 miljarder dollar, ett av världens högst värderade e-handelsbolag. I januari 2018 nådde marknadsvärderingen till över 500 miljarder dollar, men sedan dess har Alibabas aktie sjunkit med cirka 15 procent.

Tencent startades ungefär samtidigt och börsintroducerades på Hongkong-börsen 2004. Under 2017 fördubblades Tencents värde och nådde rekordvärderingen 580 miljarder dollar. Därefter har även Tencent sjunkit med dryga 15 procent.

Utvecklingen av it-industrin är en av Kinas största framgångar. Genom sin höga börsvärdering har bolagen mycket kapital och de står bakom uppemot 50 procent av riskkapitalet i Kina. Detta jämfört med Faang-bolagen (Facebook, Amazon, Apple, Netflix och Google) som står för 5 procent av venture capital i USA.

Alibaba och Tencent fungerar lite som investmentbanker. För att ett startup-bolag ska klara en börsintroduktion krävs att någon av de två it-jättarna är delägare. Men Alibaba och Tencent investerar också utomlands. Tencent äger aktier i Spotify och investerade förra året 1,77 miljarder dollar i Tesla.

Många tror att de kinesiska it-bolagen nu vill expandera utomlands, i första hand i Asien med sina 3 miljarder invånare. USA och Europa med 800 miljoner personer riskerar ännu inte kinesisk konkurrens.

Även om Alibaba och Tencent grundats som privata företag är bolagen i dag så viktiga att den kinesiska regeringen vill ha inflytande. Alibaba har en snårig ägarstruktur där det aldrig avslöjats vilka ägare som finns i det privata partnerskap som styr koncernen. Alibaba har ett finansbolag, Ant Financials, som knoppats av från koncernen och nu är delägt av den kinesiska regeringen (även om det ryktas om en börsintroduktion). Tencent har sina finansbolag privatägda med enbart kinesiska ägare. För att kunna agera på den kinesiska marknaden ingår de privata bolagen ett slags partnerskap med inflytelserika politiker. Att så skett även i Alibaba och Tencent är självklart, anser Anne Stevenson som i sin bok China Alone detaljerat beskrivit hur dessa partnerskap vuxit fram. Till fördel för såväl nyrika kinesiska entreprenörer som det politiska etablissemanget i kommunistpartiet.

Alibabas grundare Jack Ma förvånade sina åhörare när han förra hösten förklarade att ”planekonomin nu är möjlig” på grund av big data. Hans kollega på näthandelsbolaget JD.com gick ännu längre och ansåg att ”kommunismen kan förverkligas i vår generation”. Samarbete med kommunistpartiet är uppenbarligen vägen framåt för dessa bolag. Jack Ma har även i intervjuer förklarat att han är beredd att överlåta ägandet av Alibaba till Kinas regering om så krävs.

makten hos regimen

Dessa uttalanden ska ses i ljuset av att de kinesiska myndigheterna under Xi Jinping börjat slå ner på kinesiska bolag som investerar utomlands. Försäkringsbolaget Anbangs styrelseordförande och vd Wu Xiaohui arresterades i juni förra året och i början av detta år övertogs Anbang av kinesiska staten. Staten har därefter skjutit till 10 miljarder dollar i lån för att klara bolagets skulder. Många kinesiska företag är ohållbart högt skuldsatta, men regimen vill till varje pris undvika en storskalig konkurs som skulle kunna sätta i gång den ekonomiska krasch som många tror ska komma.

Även Alibaba och Tencent får nu känna på dessa hårdare tongångar. Tillväxten i kontantlösa betalningar med mobilen har fått den kinesiska centralbanken att oroa sig för att de tappar kontrollen över penningmängden. Och för att hindra bedrägerier införs nu även restriktioner i de mobila betalningarna.

På nationell nivå pågår arbetet att ta fram ett nationellt kreditupplysningssystem.

– Förr fanns personakter på alla medborgare, nu digitaliseras dessa och blir omedelbart tillgängliga, säger Johan Lagerkvist, författare till boken Tienanmen Redux.

– Det kreditupplysningssystem som tas fram ska även innehålla upplysningar om sociala förhållanden. Sociala beteenden och politiska uppfattningar kan därmed bli faktorer som räknas vid kreditvärderingen.

Ett företag i Shanghai har också fått i uppdrag av Kinas säkerhetsministerium att ta fram ett ansiktsigenkänningssystem som på tre sekunder ska kunna känna igen ansiktet och identifiera Kinas alla medborgare. Att Kina har långtgående planer på att använda den nya teknologin för att öka övervakningen i samhället tycks uppenbart. I stället för ökad liberalisering och löften om en öppnare marknad stärker kommunistpartiet nu sin kontroll över såväl medborgare som näringsliv. Xi Jinping lovade när han i november förra året mötte Donald Trump att regeln om maximalt 50 procent ägarskap i bilbolag i Kina skulle mjukas upp. Vid sitt tal i veckan på Boao Forum upprepades löften, men utan några tidsangivelser.

Det här är något som skrämmer amerikanerna. ”Medan Kinas handelsunderskott ökar, fortsätter Kina att stjäla intellektuella rättigheter och tvinga amerikanska bolag att dela med sig av sin teknologiska spetsteknologi för att få tillgång till den kinesiska marknaden”, skrev Vita husets handelsrådgivare Peter Navarro i Financial Times.

Mats Harborn på Europeiska handelskammaren hoppas ändå att kinesernas inställning till utländska spelare på sin hemmamarknad ska förändras.

– Vi jobbar med att få myndigheterna att öppna upp, och jobbar nu med en rapport där vi utvärderar hur Kina har levt upp till de löften om breddat marknadstillträde som Xi Jinping gav i Davos förra året, säger han.

– Finanssektorn exempelvis kommer nu öppnas upp så att utländska banker kan majoritetsäga kinesiska banker. Ett problem är dock att en öppning av marknaderna i stället ersätts med ett mycket krävande regelverk som är extremt betungande och ändå gör det svårt att konkurrera.

höga skulder

På folkkongressen i mars i år slog Xi Jinping fast tre prioriterade uppgifter: sänka skuldsättningen (Kinas skuldsättning är i dag 272 procent av BNP), förbättra miljön och bekämpa fattigdomen.

Att minska skulderna blir inte lätt eftersom Kinas höga BNP-tillväxt bygger på ökad skuldsättning. Om utlåningen stryps kommer tillväxten att gå ner, med hotande arbetslöshet som följd. Xi Jinping förespråkar en övergång till ”high quality development”, tillväxt genom ökad konsumtion. Den förändringen har dock inte inträffat. Konsumtionens andel av BNP är fortfarande lika låg som den varit under flera decennier. Kinas BNP består fortfarande till 40 procent av investeringar, framför allt i fastigheter. Investeringar som är gjorda med en allt högre skuldsättning.

Under en tågresa från Peking till Shanghai kan man tydligt se vad detta betyder i praktiken. Överallt, i varje mindre stad, reser sig halvfärdiga skyskrapor och nya bostadsområden, ofta helt isolerat ute på den kinesiska landsbygden. Denna enorma mängd av stål och betong är resultatet av dessa BNP-siffror. Men på de allra flesta byggena står byggkranarna stilla, om de ens finns kvar. Många skyskrapor reser sig mot himlen som ödsliga stålskelett. De kommer aldrig att byggas färdigt.

På försäljningskontoret hos byggföretaget Tian Bao i Zhuozhou, åtta mil sydväst om Peking, stormar en ung kvinna vid namn Yang in. Yang är i trettioårsåldern, elegant klädd i varm jacka med pälskrage. Hon har smitit från jobbet i dag, berättar hon. Orsaken är att hon fått höra att 480 nya lägenheter ska bjudas ut i ett nytt ännu ej byggt bostadsområde som ska vara klart 2019.

– När jag hörde om erbjudandet kunde jag inte avstå ifrån att komma hit och teckna mig för en lägenhet, säger Yang. Hon skrattar och är övertygad om att det är en bra investering. Hon har redan en lägenhet i Zhuozhou men som lokal invånare får hon äga två.

Många av dem som visar intresse för lägenheterna har dock rest från Peking. Unga Pekingbor, klädda i mörka kostymer och slips, flockas runt de meterstora modellerna på försäljningskontoret. Första möjligheten att teckna sig för ett kontrakt öppnas nu, resten av lägenheterna i det nya bostadsområdet ska säljas om ett år, då till ett betydligt högre kvadratmeterpris, försäkrar mäklaren He He.

Just nu är priset lågt, 11 000 yuan per kvadratmeter. För drygt ett år sedan var kvadratmeterpriset i Zhuozhou nästan det dubbla, 20 000 yuan. Men sjunkande marknadspriser avskräcker inte den unga kvinnan Yang. Priset kommer att gå upp, säger hon säkert. Och mäklaren He He skrattar och håller med.

– Om man gör ett antal affärer, köper några lägenheter, säljer dem redan innan de är klara, köper igen … ja då har man snart skaffat sig en förmögenhet, säger hon.

I den gamla staden Zhuozhou bor cirka 600 000 invånare, en liten stad med kinesiska mått mätt. Men sedan snabbtågen stannar vid en nybyggd järnvägsstation har förhoppningar väckts att Zhuozhou ska bli en sovstad till Peking. Golfbana finns redan och en park är under byggnad. Att Pekings nedsmutsande stålverk har flyttats hit till Hebei-provinsen efter att ha stängts inför OS 2008, nämns dock inte i reklamen.

Runt tågstationen finns redan färdiga bostadsområden med 20 000 lägenheter, och minst ytterligare fyra områden är på gång. Efter trafikkaoset i Peking känns det konstigt att gå omkring på tomma fyrfiliga gator och vandra i en nästan öde stad. Namnskylten över ingången till bostadsområdet översätter min vän till ”Utopia”. Höghusen har redan några år på nacken, underhållet är inte det bästa, får vi veta av en mamma som är ute med sin treåriga dotter. Men hon trivs bra. En fastighetsskötare som kommer förbi berättar att det bara är 10 procent av lägenheterna som är bebodda. Resten är köpta på spekulation, i väntan på att Zhuo­zhou ska bli den heta förort man utmålat. Spekulanterna vill inte hyra ut sina lägenheter eftersom de då blir ”begagnade” och får ett lägre värde.

När vi frågar om det inte är konstigt att bo i bostadskvarter som står nästan tomma och övergivna, rycker kvinnan på axlarna. Hennes man jobbar i Peking och kommer varje dag med tåget. De trivs där. Men det är klart att underhållet av lekparker och fastigheter kunde vara bättre. Hon pekar på husen på andra sidan gatan. Det är bättre där, tror hon.

I ett försök att dämpa fastighetsspekulationen införde de kinesiska myndigheterna förra året en begränsning av antalet lägenheter som var och en kan äga. Sedan regeln infördes i april 2017 har fastighetspriserna gått ner kraftigt.

– Våra affärer minskade med 50 procent, säger en av mäklarna vi pratar med i Zhuo­zhou.

– Vi har avbrutit försäljningen i ett nytt bostadsområde i väntan på att priserna ska gå upp igen. Men de bostadsområden som är planerade men ännu inte påbörjade kommer att byggas, säger han.

Att avbryta dem skulle få negativa konsekvenser för byggbolaget, får jag veta. Byggbolagen är högt belånade och skulle projekt ställas in minskar låneutrymmet.

”Det kinesiska systemet är baserat på värdet i säkerheterna”, förklarar Anne Stevenson Yang i en artikel.

”Företag som Dalian Wanda och HNA lånar för att köpa tillgångar, som sedan pumpas upp i värde och ger möjligheter till att låna ännu mer pengar eftersom värderingarna ökat. Folk är inte medvetna om att hela systemet bygger på olika aktörer som medvetet pumpar upp fejkade värderingar i syfte att låna pengar till varandra.”

Anne Stevenson förutser att de sjunkande fastighetspriserna förr eller senare kommer leda till att stora bolag hamnar på obestånd. Detta har redan inletts.

– Bolag som Wanda, HNA och andra har redan i tvingats ställa in sina betalningar. Det är många fler, men det är bara de stora som rapporteras i media.

Att Kina står inför en allvarlig ekonomisk kris är något som upptar folk i det kinesiska näringslivet, berättar Anne Stevenson som är chef för rådgivningsfirman J Capital i Peking. De nyrika kineser som under de senaste decennierna har skapa sig förmögenheter, ofta i intimt samarbete med politiska beskyddare, gör nu vad de kan för att få ut sina pengar. I Peking har fastighetspriserna sjunkit med 20 procent och när fastigheter inte längre är en lika säker investering, söker sig pengarna utomlands. Det sätter press på den kinesiska valutan renminbi. En negativ spiral med räntehöjningar, fler bolag på obestånd och risk för devalvering är mycket sannolik, tror Anne Stevenson.

– Alla som kan försöker nu överföra sina pengar till utlandet, där de har större frihet att göra säkrare investeringar. Om fem år vet ingen vad kinesiska tillgångar kommer att vara värda.

Text och foto: Gunnar Lindstedt

Prisras. I Zhuozhou hoppas bostadsspekulanter på stigande fastighetspriser, men under 2017 har de så gott som halverats. I Peking är bostadspriserna ner 20 procent.

Världsledande. Alibaba är ett av de ledande internetbolagen i Kina. Bolaget är noterat på New York-börsen och är värderat till 231 miljarder dollar.