Börshusets långa törnrosasömn

Med historiens facit på hand vet vi att den långa tråkiga törnrosasömnen på börshuset hade inletts. Aktieomsättningen på Stockholmsbörsen hade långsamt tagit sig upp så att motsvarande ungefär hälften av aktiestocken handlades varje år, en låg nivå redan det med senare måttstockar. Likviditeten blev förstås lidande. Det blev svårt att hitta tillräckliga volymer och svårt att sedan bli av med dem.

Aktier för ungefär en halv miljard kronor handlades 1930 och i reala termer ungefär halverades den nivån fram till 1970. Jämför man med BNP blir bilden ännu bedrövligare, från motsvarande 8 procent till 1 ynka procent.

Av det totala börskapitalet snurrade ungefär hälften på börsen varje år från början men i slutet av perioden var det bara 16 procent, lite mer än en sjättedel alltså. Aktier låg ”på taka händer”, det vill säga på bankfack eller i kassaskåp i väntan på att nästa års utdelningskupong skulle klippas.

Allt detta gjorde att aktiebörsen fungerade dåligt. Den som sökte en större post av en aktie fann inga säljare och den som ville sälja en större post fastnade i bristen på köpare.

Det nyemitterades bara en bråkdel av den volym som nåtts under första världskriget. Att det egna kapitalet i företag ändå skulle kunna växa väl i takt med BNP skulle förklaras av den påtvingade självfinansieringen. Nya skatteregler, gynnsamma för företag, men ogynnsamma för grundarna och för företagens externa ägare, skulle introduceras. Man kan säga att politikerna i praktiken, av okunnighet eller illvilja, konserverade den struktur av företag som råkade bildas före första världskriget. Storföretagen hamnade i ättiksinläggning. Till de konserverande krafterna skulle höra den stora devalvering 1949 som kraftigt lyfte basindustrin. 

Skattetrycket skulle inte bara skärpas utan samtidigt skulle den socialdemokratiska regeringen införa regler för avskrivningar och för olika skattefria avsättningar. Företagen redovisade därför på sin balansräkning alltmer ”obeskattade fonderade vinstmedel”. Företagsledningar rullade alltså, med politikernas goda minne, en växande skatteskuld framför sig. I expanderande företag blev en sådan skuld mycket viktig för investeringarna, såvida politikerna fick vara med och styra dem till egna landet, till och med till egna valkretsar.

Företagen tog därför fram mindre vinst och utdelade en mindre del av den redovisade vinsten. Aktiekursen hölls låg i förhållande till det kapital som fanns i företagen, vilket gjorde att det lönade det sig dåligt att nyemittera annat än för att få ned förmögenhetsskatten. Det nya ägarkapitalet blev dyrare än vanliga lån. För företag var räntor till banker en avdragsgill kostnad, men utdelning till aktieägare skulle betalas med dubbelbeskattade vinstmedel.

Att allt ändå fungerade ganska skapligt i svensk industri berodde på den väldiga efterfrågan på produkter till krigshärjade länder som öppnade sig efter kriget.

Men aktiebörsen styrde inte några resurser mellan olika typer av företag, som den gjort i tidigare skeden. Numera fanns det få som trodde att börsen någonsin kunde få en sådan roll igen och regeringen såg helst att ”månglarnas tempel” på Stortorget hölls kort. 

Under första världskriget hade firmorna trängts på bänkarna, nu fanns bara fem-sex kvar. 

Att vara fondkommissionär var verkligen ingen glamorös sysselsättning. Carl Langenskiöld, som övertog den bankirfirma som fadern startade 1932, hade ägnat större delen av sin tid åt att förvalta sin familjs tillgångar. Han gjorde deklarationer åt 50 personer, sa han senare i en intervju. 

– Det var många dagar när jag inte gjorde en enda affär, kanske inte ens gick upp till börsen.

– Långt in i 1960-talet var en bankir närmast en dadda åt de förmögna privatpersoner som var hans kunder, berättade trotjänaren Bertil Kahm i Alfred Berg för samma journalist, Anders Isaksson. 

– Vi skötte deras fastigheter, vi gjorde deras deklarationer, vi anställde deras hembiträden. Man var helt enkelt ett sorts allt-i-allo i familjen.

Börsen blev en sluten värld, där söner följde inte alltför framgångsrika fäder i spåren. Kahms far övertog firman av Alfred Berg i början av seklet. På sommarlovet 1934 gjorde Bertil Kahm sina första pass som skåpvakt. Elis Ponsbach efterträddes av Jan, och på Hägglöfs tog Kjell Hägglöf, med två mer kända diplomatbröder, över efter grundaren Richard Hägglöf. På Öhmans efterträddes Emeric Öhman av Max Dinkelspiel, som snart skulle efterträdas av sin son Claes som chef. Även denne hade en diplomatbroder som skulle låta tala om sig. 

Att flera av de uppräknade arvtagarna skulle bli förmögnare än många av industrifamiljernas ättlingar kunde ingen föreställa sig i sina vildaste fantasier. Inte under börshusets törnrosasömn.

Aktiers direktavkastning skulle under många decennier ligga några procentenheter över obligationsräntan. År 1940, till exempel, steg obligationsräntan så högt som 4,5 procent, men då rasade aktiekurserna så att direktavkastningen justerades till 6,5 procent. Därefter sjönk obligationsräntan successivt ner till 3-procentsnivån, där regeringen strävade att hålla kvar den, och aktievärdena justerades upp igen så att direktavkastningen sjönk till cirka 4,5 procent. 

Logiken bakom detta räntegap var att aktier är riskfyllda och därför måste avkasta mer än de säkra obligationerna. Synsättet övergavs inte förrän efter det att riksbankschefen Per Åsbrink i mitten av 1950-talet revolterade mot läran om den evigt låga räntans välsignelser.

Nya tider och ny logik. Med ständigt hög inflation blev obligationer hotade, medan aktierna hade inbyggt inflationsskydd. Det behövdes alltså inte längre någon riskpremie – tvärtom uppstod ett gap i andra riktningen mellan direktavkastningen och obligationsräntan som skulle bli större ju högre inflationen steg. 

Obligations- och aktieköparna var sena att ställa om från 1950-talet till den nya situationen, vilket påminner om vår tids tröga omställning från inflations- till deflationsrisk. l