Börsens raket

Börslistan hittills i år är dyster läsning. I stort sett alla storföretag har backat rejält, en del med 30-40 procent. Bara två bolag har gjort en likadan resa i positiv riktning. De är West Siberian Resources, vars uppvärdering på i skrivande stund 36 procent förstås är ett resultat av den rekorddyra oljan, och ett stort teknikföretag: Saab (plus 27 procent). Börsberömmet över det senare är välförtjänt – bolaget har nämligen gjort det mesta rätt de senaste åren.

Att världens modernaste stridsflygplan i sin kategori, Gripen, nu används eller har beställts av fyra utländska flygvapen är inte den nuvarande Saabledningens förtjänst. Beslutet att bygga planet fattades för hela 27 år sedan, av Thorbjörn Fälldins regering. Då ansågs konceptet tekniskt våghalsigt och kommersiellt dödfött.

I dag står det klart att Saab har förvaltat produkten på ett bra sätt. Gripen har sålts till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Positioneringen som en modern men ändå kostnadseffektiv ersättare till sovjetbyggda MIG-plan och ålderstigna amerikanska och franska modeller har väckt genklang hos ekonomiskt pressade försvarsmakter runt om i världen.

Kvalitet i sig räcker sällan för att ro hem order. Ett tecken på det är att stridsflyg aldrig varit någon stor svensk exportvara, trots att A-32 Lansen, J-35 Draken och J-37 Viggen samtliga på sin tid var produkter i världsklass. Den amerikanska tidningen Defense Industry Daily konstaterade tidigare i år att Gripen “är en av världens mest välkända jaktplanstyper, men det beror på all tv-reklam snarare än på exportförsäljningar”. Därför har Saab fått inta en ödmjuk attityd. Man har riktat in sig på de marknader som funnits till hands och gjort bästa möjliga på de områden där man kunnat påverka sitt eget öde. Det handlar om två saker. För det första har styckepriset satts till relativt låga cirka 40 miljoner dollar per plan jämfört med 60 till 120 miljoner för konkurrenterna. För det andra har vd Åke Svensson satsat på motköpsaffärer som varit väl uttänkta.

– Saabs exportframgångar beror delvis på dess generösa och kreativa kompensationsavtal. Bolaget betraktar kompensationsaffärer som en väsentlig del av sin affärsverksamhet, säger Guy Anderson, branschredaktör på analysföretaget Jane’s Information Group i London.

Kompensations- eller motköpsaffärer kan tyckas som en märklig kvarleva från planekonomins dagar. Men så ser spelreglerna ut. Alla länder kräver att “få tillbaka” minst hela beställningsvärdet i form av investeringar från det land där man köper försvarsmaterielen. Den här inställningen har också stöd i internationella konventioner. Artikel 296 i EU-stadgan ger varje medlemsland rätt att “vidta de åtgärder som man anser nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintressen som har koppling till produktion av eller handel med vapen, ammunition och krigsmateriel”.

Ungern är ett exempel på Saabs ambitioner inom kompensationsaffärer. Valet av Gripen 2001 ackompanjerades av ett kompensationsavtal värt 110 procent av själva flygplansordern. Enligt Jane’s Information Group har den ungerska regeringen godkänt att flera stora svenska investeringar i landet räknas in i avtalet. De viktigaste är Volvos (regionkontor och serviceanläggningar), Electrolux (dammsugar- och kylskåpsfabriker samt logistik- och utvecklingscentra) och Ericssons (regionkontor och utvecklingssamarbete med Budapests tekniska universitet).

Saab är dock, numera, en koncern som består av mycket mer än Gripen. Bolaget har tillverkat enkla produkter som granatgevär i decennier. Tyngdpunkten är dock avancerade system av olika slag. Här finns till exempel elektronik för stridsflyg och stridsfartyg – som länge varit en stadig kassako – liksom luftvärnsrobotar, radar, utbildningssystem, system för civil säkerhet med mera. Affären har successivt byggts ut. Sedan 2004 har Saab genomfört 17 förvärv av olika slag (både regelrätta bolagsköp och aktieköp i samägda projekt). En av de transaktionerna kom att bli viktigare än alla andra tillsammans, och tillkännagavs i Göteborg i september 2006.

Prislappen på Ericsson Microwave Systems, 3,8 miljarder kronor, ansågs hög vid köptillfället. Men utdelningen har kommit snabbt. Saab skaffade sig 1 250 nya medarbetare – merparten av dem högt kvalificerade tekniker och ingenjörer – och en utprovad och snudd på unik produkt. Kombinationen av Gripen och Erieye, det avancerade, flygburna övervakningssystemet som är monterat på billiga Saab-propellerplan, är inte ny. Systemet används redan av svenska flygvapnet. Men att Saab kan sälja hela paketet ger sannolikt betydande synergifördelar och bidrar till att höja bolagets profil. Pakistan har köpt Erieye och Thailand har skaffat både Gripen och Erieye. Det thailändska kontraktet anses öka chanserna att vinna den jätteupphandling på 126 plan som Indien utlyst.

Vackert så, men det räcker inte. Försvarsindustrin struktureras om i snabb takt och omvandlingstrycket är högt. Regeringarna ställer tuffare krav på bolagen när det gäller att betala projekten. Tidigare kunde vapentillverkarna leva högt på förskottsbetalningar, så kallad projektränta. De summorna var ofta så stora att finansförvaltningen kunde ge ansenliga bidrag till affärernas lönsamhet. När Bofors fick den första miljardinbetalningen från Indien för artilleriordern i slutet av 1980-talet fick det till och med effekt på den svenska valutamarknaden.

I dag får leverantörerna räkna med färre projekt. De blir också mer långsiktiga, vilket kan tyckas vara en fördel för Saab och dess konkurrenter. Men detta innebär också att leverantörerna måste göra åtaganden, bära projektrisken och ibland också ta ett helhetsansvar under många år, konstaterar konsultfirman Accenture i en analys av den globala försvarsindustrin. Det är lite som i fordonsindustrin, där underleverantörer måste vara med och finansiera biltillverkarnas utvecklingsarbete. Allt detta ställer högre krav på balansräkningen. Saab har förvisso en orderstock på nära 50 miljarder kronor, en soliditet på 33 procent och en rörelsemarginal som på senare år varierat mellan 8 och 12 procent. Ändå sjösattes i vintras ett sparprogram som ska sänka kostnaderna med 1 miljard kronor årligen.

Orsaken till att Saab behöver mer handlingsutrymme är bland annat en annan branschtrend, som också har beröringspunkter med bilindustrin. Försvarsföretagen skiktas alltmer upp i två kategorier. Dels finns systemintegratörerna, dels de som levererar utrustning och system. I stora upphandlingar hör Saab för det mesta till den senare kategorin – vilket är naturligt eftersom bolagets vassaste internationella konkurrenter är upp emot tio gånger större.

Storlek behöver förvisso inte vara allt om man har en stabil och växande hemmamarknad. I teorin har Saab det. EU är ju en gemensam marknad. Men inte i praktiken.

– Vi har ännu inte någon europeisk försvarsmarknad. Allt som finns är 27 länder med stagnerande eller minskande budgetar och motstridiga strategier för materielinköp, säger Guy Anderson på Jane’s.

För en vapentillverkare som vill växa och bli starkare finns därför i realiteten bara ett alternativ: att gå västerut. Halva världsmarknaden finns nämligen i USA. Ämnet har analyserats av tankesmedjan Center for Strategic and International Studies i Washington. I rapporten “European Defense Integration” sägs att ökad transatlantisk vapenhandel kan ge europeiska försvarsföretag “en mer stabil finansiell bas”. Ett bolag som gjort hemläxan är fransk-tyska EADS, moderbolag till Airbus. I våras vann man striden mot Boeing om att leverera 179 lufttankningsplan till amerikanska flygvapnet. I början av augusti tog dock historien en ny vändning. Då beslöt Pentagon att omförhandla megaaffären. Skälet var protester från Boeing och farhågor för att fler amerikanska jobb går till spillo – ett högoktanigt ämne i presidentvalet. Händelsen är en påminnelse om att företag som vill sälja till USA:s försvar helst måste uppfattas som amerikanska. Detta är något som brittiska BAE Systems och franska Thales lyckats med tack vare flera amerikanska förvärv.

Saab har däremot gjort mycket lite i Nordamerika, som de senaste åren svarat för 7-8 procent av försäljningen. På sikt är det knappast hållbart om bolaget vill bli uppfattat som ett internationellt försvarsföretag.

Åke Svensson, Saabs vd, säger till Affärsvärlden att USA “självklart är en viktig marknad för oss” och betonar att bolaget genom åren sålt pansarvärnssystem, träningsutrustning och kamouflageprodukter.

– Vi analyserar alltid olika möjligheter när det gäller förvärv, och USA är en intressant marknad. Det finns inget specifikt på gång just nu, men vi vill inte utesluta möjligheten för ett förvärv som förstärker vår närvaro där. Om ett förvärv skulle komma i fråga är det i så fall ett relativt litet, som stärker oss på något av våra nischområden, säger han.

Saab vill alltså, för en svensk kapitalmarknadsorienterad publik, tona ned förväntningarna på ett insteg i USA. I ett annat sammanhang nyligen lät det dock annorlunda. På den europeiska försvarsindustriföreningens möte i Bryssel i juli betonade Åke Svensson att “vi vill vara med på den amerikanska marknaden”.

– Vi tittar på olika förvärv men vi har ännu inte hittat det bästa förvärvsobjektet, sade han vid en träff med internationella journalister den 3 juli.

Egentligen är Saabs problem större än att bolaget bara är för svagt i USA. Det behöver helt enkelt fler “hemmamarknader”. I dag finns nästan all forskning, utveckling och produktion i Sverige och det är en allvarlig brist om man verkar i en exportberoende bransch där förutsättningarna ofta avgörs av politiker som värnar jobben i det egna landet. En jämförelse med Thales är särskilt talande. Båda bolagen har 80 procent av försäljningen utanför hemlandet (Frankrike respektive Sverige), men medan Thales har mer än hälften av sina anställda utanför Frankrike har Saab över 80 procent av personalen i Sverige. Endast 3 procent av de Saab-anställda jobbar på amerikansk mark.

Här behöver något hända. I takt med att de svenska materielinköpen går ned är det rimligt med neddragningar eller åtminstone stagnation på de svenska produktionsorterna (i första hand Linköping, Göteborg och Stockholm). I gengäld väntar något eller några förvärv på den jättelika USA-marknaden, även om en sådan affär kan komma att tynga börskursen kortsiktigt.