Börsens kungafamilj

I Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens pampiga lokaler vid Grev Turegatan i Stockholm har många dignitärer samlats kring runda frukostbord. Att det handlar just om dignitärer förstår man av att föredragshållaren som precis äntrar scenen, Investors ordförande Jacob Wallenberg, ler och säger att han ser oändligt många bekanta ansikten runt borden. Och i november 2019, då frukostmötet hålls, är det finare än någonsin att befinna sig i, och omkring, sfären Wallenberg.

– De är i världsklass när det gäller att förvalta sitt varumärke, säger Handelsforskaren och tidigare journalisten Sophie Nachemson-Ekwall.

Ronald Fagerfjäll, författare och en av landets främsta kännare av Wallenbergarna, säger att familjen aldrig varit så omtyckt som i dag.

– Jo, kanske på 50-talet då, bland Socialdemokraterna, säger Fagerfjäll som bland annat ansvarat för research inför SVT:s miniserie om den numera bortgångne Peter ”Pirre” Wallenberg.

När det halvtimmeslånga föredraget är över konstaterar Eva Hamilton, ordförande för IVA:s näringslivsråd, att Wallenberg är det närmaste man kan komma en privat kungafamilj i det här landet. Och de i publiken som sedan reser sig upp för att ställa frågor är påtagligt respektfulla. Man inbillar sig att de skulle bocka och buga om det fortfarande hade varit god sed på Stureplan.

I riktigt så respektfulla ordalag blev familjen Wallenberg inte omtalad under ett föredrag som hölls i Studieförbundet Näringsliv och Samhälles lokaler ett drygt decennium tidigare.

Talade gjorde Sophie Nachemson-Ekwall som förklarade hur den svenska ägarmakten övergått till institutionellt sparande, aktivister, private equity och statliga investeringsfonder.

Hon visade hur Wallenbergsfären var på reträtt från börsen – hur maktbolaget Investor mot slutet av 1990-talet kontrollerat 14 stora börsbolag, och att bara tre, SEB, Atlas Copco och Electrolux, fanns kvar på Stockholmsbörsen 2008.

”Wallenbergsfärens inflytande på börsen har reducerats ordentligt. ABB är noterat i Schweiz, Astra Zeneca i London, Stora Enso på Helsingforsbörsen”, förklarade hon då.

I publiken råkade Jacob Wallenberg, ordförande i familjens maktbolag Investor, sitta den här dagen. Han höll inte med om slutsatserna och opponerade sig.

– Jag blev förvånad över reaktionen. För det var ju sant. Det visade hur känslig frågan var, säger Sophie Nachemson-Ekwall.

Men det har hänt en del sedan augusti 2008 då föredraget hölls. Investor har utklassat börsen rejält och är nu – sett till marknadsvärde – ett av Sveriges största börsbolag.

Atlas Copco – som väger tyngst i Investors portfölj – har seglat upp som den starkast lysande stjärnan på verkstadshimlen. Trots att koncernen delade ut Epiroc till aktieägarna förra året har Atlas gått förbi såväl klädjätten H&M som Nordea sett till börsvärde och är numera Stockholmsbörsens största bolag – om man bortser från ABB och Astra Zeneca som knappast räknas som svenska längre.

I september i år börsintroducerades sfärens riskkapitalbolag EQT. Det har blivit en pangsuccé. Kursen har stigit med över 60 procent och börsvärdet överstiger numera 100 miljarder kroonor.

Och att det går bra är viktigt för Wallenbergfamiljen.

”Vi äger ju ingenting här. Familjens medlemmar är de som donerat allt kapitalet. Och då är det väl okej att vi är med och förvaltar det så länge vi sköter oss. Så länge vi levererar en acceptabel avkastning”, säger Jacob Wallenberg under frukostmötet i november.

För den som inte läser affärspressen dagligdags eller kommer utomlands ifrån, kan detta uttalande låta märkligt.

– Wallenberg uppfattas som en av de största familjedynastierna i Europa. Internationellt tror många att familjen äger det kapital som utgör deras maktbas, fast det egentligen är kapital som de förvaltar och vars avkastning går till forskning, säger Sophie Nachemson-Ekwall.

I själva verket är de – i jämförelse med mångmiljardärer som HM:s Stefan Persson, Antonia Ax:son Johnson, medlemmar i Rausingfamiljen och nyrika tech-miljardärer som Izettles Jacob de Geer och Magnus Nilsson – fattiga som kyrkråttor.

När åldermannen Peter ”Pirre” Wallenberg dog så sent som 2015 lämnade han ”bara” efter sig tillgångar på närmare en miljard kronor.

Kapitalet – totalt cirka 150 miljarder kronor – är i stället låst i tre stiftelser varav den största och viktigaste heter Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, KAW.

Grundplåten till KAW:s kapital kommer från pengar som bankdirektören och förfadern Knut Agathon Wallenberg samlade ihop under sin levnad. Han och hustrun Alice fick inga barn och bestämde därför att pengarna skulle gå till en stiftelse vars avkastning skulle delas ut till landsgagnelig forskning och utbildning. I dag skickas cirka 2,5 miljarder kronor iväg årligen till mer än 1 000 forskare. Sedan stiftelsernas grundande har hela 35 miljarder kronor delats ut.

Wallenbergs ättlingar kan alltså inte plocka ut miljarderna ur stiftelserna och använda dem för lyxkonsumtion. Men de har ett enormt inflytande. Enligt sfärens egna uppgifter finns det totalt cirka 600 000 anställda i de bolag som Wallenbergstiftelserna i förlängningen är huvudägare i. Den totala omsättningen ligger någonstans runt 1400 miljarder kronor.

Via dessa stiftelser kontrolleras bland annat maktbolaget Investor med lite drygt 50 procent av rösterna och en knapp fjärdedel av kapitalet. Investor äger i sin tur över 20 procent av rösterna i bolag som Atlas Copco, SEB, Swedish Orphan Biovitrum, Epiroc, Ericsson, Electrolux, Saab och Husqvarna. I riskkapitalbolaget EQT är Investor största ägare med över 18 procent. Dessa bolag har i sin tur ett sammanlagt börsvärde på över 1 300 miljarder.

Wallenbergsfärens inflytande kan jämföras med Stefan Perssons – Sveriges i dag rikaste person, enligt Veckans Affärer, med totalt 115 miljarder kronor. Bland de stora börsbolagen kontrollerar han bara H&M med cirka 75 procent av rösterna. Modekoncernen har dessutom tappat nästan hälften av börsvärdet sedan toppen 2015 då H&M var Stockholmsbörsens största svenska bolag med över 600 miljarder kronor i börsvärde.

Lundbergsfären, med åldermannen Fredrik Lundberg, är också en familj som samlat på sig makt de senaste decennierna och som nosar Wallenbergarna i hälarna.

Lundbergsfären kontrollerar numera drygt 29 procent av rösterna i investmentbolaget Industrivärden, som i sin tur är största ägare i Handelsbanken med över 10 procent av rösterna.

Men vill man försöka mäta finansfamiljernas makt genom att jämföra deras respektive maktbolags börsvärde, är det tydligt vartåt det lutar. I dag har Wallenbergsfärens noterade innehav ett börsvärde på drygt 450 miljarder kronor (se diagram s.14), mer än dubbla värdet för tvåan och trean Persson och Lundberg med 180 respektive 170 miljarder. När 2010-talet startade var Persson­sfären störst.

Frågan är då vad som ligger bakom framgången. En förklaring är förstås att Wallenbergs portfölj, som innehåller många konjunkturkänsliga bolag, har gynnats av en långvarigt stabil global ekonomi efter finanskrisen. Men det finns andra orsaker.

– Investor har lyckats sätta rätt folk i portföljbolagens ledningar och styrelser och har agerat aktiv ägare för att se till att bolagen inom hela gruppen presterar bra operationellt. Sedan har Atlas Copcos kursutveckling så klart haft en positiv effekt på hela gruppens börsvärde, säger Markus Gustafsson, analytiker på Kepler Cheuvreux.

Värdet på innehavet i Atlas Copco har, inklusive Epiroc, ökat från cirka 20 till 100 miljarder kronor, och är den enskilt viktigaste förklaringen till Wallenbergsfärens börsframgång. Och i Atlas Copco lyfts det decentraliserade ledarskapet fram som en nyckelfaktor.

– Strukturen låter många få ett ansvar för resultat och balansräkning. Ansvaret är väldigt tydligt och långtgående delegerat. Det finns inga divor, inget onödigt fett, bara en jäkligt bra kultur som man byggt i årtionden. Man frågar sig hela tiden: hur kan vi göra saker bättre? Sedan befinner man sig i nischer där man är nummer ett, säger Lars Wedenborn, vd för maktbolaget FAM.

Mäktigaste finansfamiljen alltså, men också fattigast. Att det inte finns så mycket pengar att röra sig med privat – relativt sett alltså – kan bli ett problem nu när sjätte generationens Wallenbergföreträdare ska väljas ut. Vem vill jobba stenhårt för en hyfsad lön när man kan gå någon annanstans och ha chansen att bli stenrik?

Det är också successionsfrågan som är temat för frukostföreläsningen på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien i november. Jacob Wallenberg upplevs som ovanligt öppen den här morgonen. Han förklarar att för tidigare generationer – vilket inkluderar hans egen – existerade egentligen ingen planering.

”Det var mera att de äldre bestämde och så pekade någon med hela handen, mer eller mindre.”

Den här gången är det annorlunda. Under de senaste femton åren har familjen funderat över successionsfrågan. Man har anlitat en internationell professor som är expert på familjefrågor och tittat på hur familjen Bonnier löst generationsväxlingar genom åren.

Jacob Wallenberg växlar powerpointbild och gör en gest mot ett gruppfoto som visas på den stora duken bakom honom.

”Persongalleriet. Det här är nästa generation som är ute och reser.”

En stor grupp människor – majoriteten av de 31 personer som utgör den sjätte generationens Wallenbergare.

”De är mellan sju och fyrtio år gamla. Här finns en advokat i Lyon, en designer i Berlin, en ingenjör i Stockholm, någon i finansbranschen i London, två i servicebranschen i Stockholm, två i banksektorn i Stockholm, entreprenörer i New York.”

Jacob Wallenberg förklarar vad som krävs för att komma ifråga – för att ha en chans att bli arvtagare till makten.

”Vill ni så måste ni ha rätt relevant, utbildning. Ni konkurrerar med en massa andra människor. Ni måste performa. Det är det som gäller. Här finns ingen gräddfil”, säger han.

I nästa andetag avslöjar Jacob att det ännu inte är någon i den nya generationen som tagit sig in i maktens kärna.

”Vi har ett antal stiftelser. Och där har vi sedan några år tillbaka bjudit in dem att vara med som suppleanter, och nu börjar några bli ordinarie. För att se litegrann hur styrelsearbete funkar, styrelsearbete i närheten av familjen. ’On the job training’ – men i den onoterade miljön.”

I KAW, största stiftelsen, har ännu ingen ur den yngre generationen släppts in. I den betydligt mindre stiftelsen, MMW, har Stéphanie Gandet – dotter till Jacobs och Peters syster Andrea Gandet, blivit ordinarie ledamot. Fred Wallenberg, son till Jacobs kusin Marcus ”Husky”, finns med som suppleant.

Martina Wallenberg, dotter till ”Huskys” bortgångne bror Axel, är ordinarie ledamot i stiftelsen MAW. Här är också Jacobs son, Jacob Wallenberg Jr, suppleant.

Jacobs dotter, Lovisa Cavalli Wallenberg, är suppleant i en stiftelse som bildades till Peter ”Pirre” Wallenbergs fars Marcus minne. Hon har också under 1,5 års tid jobbat som projektkoordinator på Investor.

Stéphanie Gandets bror, Philippe Gandet, ser ut att skolas in i Wallenbergs lilla men växande hotellgrupp. 2012 började han på Grand Hôtel som Management Trainee och något år senare avancerade han till Sales Executive. Nu tituleras han Front Officer Manager på The Sparrow Hotel som ägs av Wallenbergarnas Grand Group. Philippe Gandet sitter också i tre kungliga stiftelser, däribland i konung Carl XVI Gustafs stiftelse för forskning och utbildning.

Marc Wallenberg, en av ”Huskys” söner, har valts in som suppleant i den stiftelse som bildades för att hedra Peter ”Pirre” Wallenberg med anledning av dennes 70-årsdag. 2018 dök han också något oväntat upp i tidningsspalterna i samband med en maktstrid om Zound Industries. Enligt Veckans Affärer är han även delägare i startupbolaget Macacos, som säljer superfrukter från Amazonas.

Marcs syster, Elsa Wallenberg Esser, är suppleant i Berit Wallenbergs stiftelse som stödjer vetenskaplig forskning inom arkeologi och konstvetenskap.

Även Emma Pilkington, suppleant i Peter Wallenberg-stiftelsen, finns med bland ättlingarna som slåss om makten. Pilkington är barnbarn till Peters syster Ann-Marie, som gifte sig med britten Michael Bonsor när det begav sig.

Ingen av de potentiella arvtagarna har alltså hittills fått några tyngre poster; Wallenbergarna skyndar långsamt. I den tredelade dokumentären som sändes på SVT för ett decennium sedan förklarade Peter ”Pirre” varför:

”Ingenting är värre för familjen än att ha någon som får en hög position, och misslyckas. Det är ett slag inte bara mot vederbörande utan också mot familjen.”

Här finns en koppling till det Peters son Jacob talar om under frukostmötet i november, då han säger att det väl är okej att ättlingarna förvaltar det kapital som ursprungligen donerats av förfäderna Knut och Alice.

Det är nämligen inte självklart att just Wallenbergare ska sitta och förvalta kapitalet i stiftelserna – miljarderna som utgör maktbasen.

I stadgarna till Knuts och Alices stiftelse står det ingenting om att stiftelserna nödvändigtvis ska kontrolleras av barn och barnbarn. Inte desto mindre har familjen behållit kontrollen över KAW och övriga stiftelser genom att se till att familjemedlemmar hela tiden har majoritet i styrelserna. Sfären kan då välja sina efterträdare – andra individer i familjen.

Wallenbergstiftelserna är utformade som allmännyttiga stiftelser som inte på något sätt ska gynna grundaren eller dennes närstående. Och om Wallenbergarna börjar missköta sig kan opinionen med fog hävda att personer som är bättre lämpade än Knuts och Alices ättlingar borde överta kontrollen.

Att de själva resonerar på ett liknande sätt bekräftar Oscar Stege Unger, talesperson för familjen Wallenberg.

– De jobbar hårt. De uttrycker själva att de ska förtjäna en ’licence to operate’ genom att hela tiden prestera.

Här kommer vi osökt in på ett annat känsligt ämne – nämligen miljonersättningarna. Att Wallenbergs är fattiga som kyrkråttor och inte har möjlighet att använda kapitalet för egen räkning är nämligen en sanning med modifikation.

Enligt reglerna får en stiftelse som är allmännyttig inte ge dem som deltar i verksamheten ekonomisk förmån i form av dividend eller vinstandel eller i form av sådan lön eller annan gottgörelse som är större än skäligt. En stiftelse kan inte vara allmännyttig om den använder ens en del av sina medel till fördel för grundaren eller dennes närstående.

Trots detta ser vi att familjens potentater numera har löner i nivå med en koncernchef på ett större börsbolag. Enligt Skatteverket har Jacob Wallenberg tjänat i snitt 18 miljoner om året de senaste fem åren. Motsvarande siffra för Marcus och Peter ”Poker” Wallenberg är 13 miljoner.

Sådana löner hade varit fullständigt otänkbara i en allmännyttig stiftelse. Så för att komma upp i en levnadsstandard som anstår näringslivets svar på Sveriges kungahus måste den problematiken rundas.

Lösningen hette inledningsvis FAM – ett förvaltningsbolag som bildades 2007. I stället för att Wallenbergstiftelserna äger alla börsbolag direkt, äger de sedan FAM:s grundande en del aktier via förvaltningsbolaget. Och via FAM, vars största ägare är stiftelsen KAW, har Wallenbergarna i princip kunnat bestämma sina egna löner.

Tidigare låg nämligen sfärens så kallade investeringskommitté i FAM. I den ingick Jacob och kusinen Marcus ”Husky” Wallenberg. I FAM var även Jacobs bror Peter anställd. Alla tre hade 2013 en lön därifrån som var i nivå med vd-lönerna i flera av börsens största bolag: 6,9 miljoner kronor vardera och inklusive pensionspremien landade ersättningarna på 9,3 miljoner per huvud.

Ordförande i FAM:s styrelse, som i slutändan hade ansvaret för miljonlönerna, var Marcus Wallenberg. Även ”Poker” satt i styrelsen som ordinarie ledamot.

Numera har investeringskommittén och miljonlönerna – som höjts till 11 miljoner per person – flyttat till Wallenberg Foundations AB, ett bolag som administrerar anslagen från stiftelserna. I investeringskommittén sitter såväl ”Poker” som Jacob och ”Husky”. ”Poker” sitter dessutom i styrelsen.

Men eftersom trion även sitter i en rad styrelser som representanter för stiftelserna och FAM, tjänar de också pengar i form av styrelsearvoden.

Jacob Wallenberg är ordförande i Investor, vice ordförande i bolagen Ericsson, ABB och Patricia Industries samt styrelseledamot i Nasdaq. Bara från Investor, Ericsson och ABB får han årligen cirka 5 miljoner kronor i ersättningar.

Marcus är i sin tur ordförande i SEB, Patricia Industries och Saab, vice ordförande i Investor samt styrelseledamot i Astra Zeneca och Temasek Holding. Bara från SEB, Investor, Saab och Astra Zeneca får han 6,5 miljoner kronor i ersättningar.

Man kan säga att de får betalt flera gånger för samma jobb. Och med jämna mellanrum kritiseras Wallenbergarna också för att de betalar höga löner åt sig själva när grunden till makten är allmännyttiga stiftelser.

Men aldrig har kritiken varit så hård som när det 2002 avslöjades att styrelsen i Investor redan 1997 godkänt ett hemligt avtal som skulle ge Peter Pirre en väl tilltagen pension så länge han levde – trots att Wallenbergs ålderman aldrig varit anställd i investmentbolaget. Mot slutet uppgick summan till cirka 15 miljoner kronor.

Men om problemet med stiftelserna är att Wallenbergs varken kommer åt kapitalet eller får några gigantiska utdelningar från börsbolagen (Stefan Person inkasserade som jämförelse 5,8 miljarder i utdelning för 2018), så är stiftelserna också deras största styrka.

– Stiftelserna säkrar sfärens sammanhållning och inflytande. Nu ärver alla inte lika mycket inflytande utan familjen kan göra ett urval och välja in lämpliga släktingar i stiftelserna, säger Anders Johnson, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och författare till boken Besvärliga människor – Svenska entreprenörer under 400 år.

Under frukostmötet i november är Jacob Wallenberg inne på samma linje. Han säger att en viktig förklaring till att sfären håller ihop är att individerna inte behöver slåss om pengar.

”För vi har inga pengar att slåss om. Och det hjälper om man ska hålla ihop en familj. Och för mig har det ett högt förklaringsvärde till varför vi talar om femte, sjätte generationen i familjen i dag.”

Jacob klickar fram en ny powerpoint-bild som visar hur pengar går in i stiftelserna och ut som forskningspengar.

”Det är en fråga om att känna ansvar”, säger han.

”Någonstans kanske man brinner för det här också – och inte bara för att tjäna massor av pengar. Missförstå mig rätt, jag vill också tjäna en massa pengar, jag är inte annorlunda än någon annan. Men jag kan tänka i de här termerna också.”

En sak som sfären lärt sig av historien är att konflikter, inte minst öppna sådana, bör undvikas. Den långvariga kampen och osämjan mellan Pirres far Marcus ”Dodde” Wallenberg, och den senares bror Jacob Wallenberg den äldre, har fungerat som ett varnande exempel.

Konflikten kulminerade 1972 i samband med sammanslagningen mellan sfärens Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska banken. Dodde drev på affären som brodern öppet försökte stoppa. Den senare misslyckades.

Jacob Wallenberg berättar under frukostmötet om ett koncept, en vision eller ett regelverk som uttrycker familjens värderingar. Han förklarar att det inte rör sig om ett legalt bindande dokument, utan mer om ett moraliskt sådant. Alla familjemedlemmar över 18 år som vill, får signera dokumentet. Det är då en signal om att man är en del av familjen och att man delar de gemensamma värderingarna.

”Man kan säga att jag kör mitt eget race. Och sedan ska jag försöka konkurrera ut mina släktingar. Och jag ska minsann se till att jag får sitta i toppen på pyramiden en vacker dag. Eller så kan jag välja att se det här mer som ett lagspel – samarbete, samverkan. Team. Together each achieve more.”

Arbetet med att hålla samman familjen är mer eller mindre formaliserat. Varje år den 29 maj firar familjen den egna högtiden, Amaliadagen. Platsen är numera Täcka udden – en grosshandlarvilla på Djurgården som köptes som sommarnöje av Knut Agathon Wallenberg 1889. Sedan 1958 har huset använts för representation av SEB och Investor. Nästan alla kommer. Det brukar bli över 200 personer.

”Vi försöker samla den här kretsen av nästa generation – och oss själva naturligtvis – i en mängd olika möten där vi talar om familjens historia, värderingar, vad vi håller på med.”

Numera har sfären också family working groups. De består av Jacob, Marcus och Peter samt tre individer från nästa generation. De senare sitter i två år, sedan roterar det.

”Vi träffas fyra–fem gånger om året då vi ska borra djupare i olika frågor, och kommunicera över generationsgränser och plocka upp de frågor som intresserar respektive generation”, förklarar Jacob.

Slutligen genomförs gruppresor – studiebesök – med ungdomarna i familjen. Och den som intresserar sig för en maktposition i sfären gör bäst i att följa med.

”Sedan försöker vi få ut dem och göra företagsbesök, universitetsbesök – inte bara här i Sverige utan ute i världen – framför allt i Europa. De har varit och hälsat på Stora Enso, Ericsson, ABB, Astra Zeneca”, berättar Jacob.

Ingen i trion som nu sitter på makten upplever sig ha fått särskilt mycket gratis.

”En gång har jag haft tydlig hjälp av mitt efternamn, jag fick ett jobb på Skandinaviska Enskilda Banken. Och då var jag väldigt långt ned i hierarkin”, säger Jacob.

”Sedan var det faktiskt upp till mig själv. Och så har jag alltid upplevt det. Det finns ingen gräddfil. Jag skulle nog vilja påstå att det nog är tvärtom egentligen. Ifrågasättandet av en eventuell befordran av en den unge W:aren var ganska betydande. Det gällde att kvalificera sig.”

Men att det inte finns någon gräddfil är också en sanning med modifikation. Otillräckliga betyg kan visserligen sätta stoppa för vissa karriärvägar.

”Jag var väldigt road av tanken att bli läkare. Men i slutändan var det inget alternativ. För jag hade inte betyg. Så det alternativet försvann alldeles av sig självt”, säger Jacob.

Om det bara är modets svängningar eller det faktum att det gått bra sedan finanskrisen må vara osagt. Men när den sjätte generationen är på väg att ta över blir de en del av det som Eva Hamilton beskriver som finansvärldens kungafamilj.

Men vad måste den nya generationen lyckas med för att bevara sfärens maktställning?

– Wallenbergs omger sig med kompetenta människor. De har lyckats attrahera de bästa talangerna, och det är det som är nyckeln till deras framgång, säger Sophie Nachemson-Ekwall.

Utmaningen framöver är att bevara attraktionsvärdet, varumärket, menar hon. Och då måste basen förbli i Sverige.

– Under Percy Barnevik-perioden skulle de bli internationella. Men blir de för internationella blir det svårare att attrahera och behålla människor som både är lojala och bland de mest kompetenta. Om dynastin ska överleva måste de därför ha en kritisk massa av spännande företag i Norden som attraherar de bästa företagsledarna, säger hon.

Ronald Fagerfjäll är inne på samma linje.

– De försökte bli internationella, hade kontor i London och New York, men sedan retirerade de hem efter it-bubblan. Det funkade inte för dem. De har ett fantastiskt nätverk i Stockholm och Sverige, och att bygga upp något liknande internationellt är svårt. De är väldigt Sverigebaserade i dag – internationella, men med bas i Sverige.