Borgerlig budgetförvirring

De borgerliga motionerna om den ekonomiska politiken är i år ovanligt samstämmiga i att förespråka en tillväxtorienterad politik med skattesänkningar som är avsedda att öka arbetskraftsutbudet. De är, tyvärr, också ganska samstämmiga i att ha en förvirrad syn på budgetöverskottet och statsskulden.

För det första skryter alla de fyra borgerliga partierna med att de får större överskott än regeringen. Regeringen tänker nästa år ta in minst 75 miljarder kronor mer i skatt än vad som behövs för de offentliga utgifterna. Man kan förstå att regeringen av rädsla för överhettning är försiktig med att sänka skatterna och därför hittar på en rad argument för att budgeten bör visa stora överskott.

Det är väl ändå något överraskande att de borgerliga vill vara bättre, eller värre, på detta område, samtidigt som de hävdar att det är nödvändigt med kraftiga skattesänkningar och att sådana i själva verket kan öka utbudet av arbetskraft och förhindra överhettning. Några särskilt trovärdiga argument för denna motsägelsefulla kombination av överbeskattning och skattesänkningar redovisar inte de borgerliga. Det bör tilläggas att moderaterna ändå på längre sikt nöjer sig med målet att budgeten ska vara i balans, inte visa ständiga överskott.

Elementärt

Alla de borgerliga partierna vill öka utförsäljningen av statliga företag, och ser som åtminstone ett av syftena med detta att statsskulden ska minska. Men utförsäljning av ett slags tillgång för att betala av en skuld innebär inte att de offentliga resurserna ökar. Detta borde vara elementärt även för den som saknar kunskaper i bokföring.

Dessutom övergår nettoskulden till ett nettoöverskott nästa år. Man laborerar numera med flera olika statliga skuldbegrepp. Men enligt regeringens budgetproposition, där man verkar ha tagit till prognoserna med säkerhetsmarginal, byts den offentliga sektorns nettoskuld nästa år till ett överskott på 80 miljarder kronor, som växer till 189 miljarder 2003. Därmed får den offentliga sektorn samtidigt ett positivt räntenetto som kommer att öka överskotten ännu mer längre fram.

En nettoöverskott innebär att fordringarna är större än skulderna. Det är som om en person skulle ha en miljon i lån men samtidigt två miljoner på banken eller i aktier. Han blir inte rikare av att sälja en del av aktierna och betala tillbaka lånen – även om det av andra skäl skulle kunna finnas anledning att göra detta.

Centern anger statsskulden till 1.256 miljarder och skriver att kommande generationer inte ska behöva lida för att Sverige levt över sina ekonomiska tillgångar. Men detta är ett huvudlöst påstående. För det första nämner centern bara skuldsidan i bokföringen. Dessutom får våra barn ingen glädje av att vi i dag med hjälp av ett högt skattetryck håller nere efterfrågan så att en halv miljon människor färre är sysselsatta än för tio år sedan.

Sysselsättningen avgör

Både vi och våra efterkommande skulle få mycket högre levnadsstandard om vi i stället hade full sysselsättning. Nedgången i svensk ekonomi och eftersläpningen i förhållande till andra länder under 1990-talet, som vi får bära med oss under överskådlig tid, beror uteslutande på minskad sysselsättning. Sedan är det en annan sak att risken för överhettning gör det svårt att sänka skatterna utan att man samtidigt vidtar andra åtgärder.

Man bör observera att nettoskulden endast omfattar finansiella tillgångar och skulder. Anledningen till att den offentliga skulden tycks minska när man säljer ut statliga företag är att dessa inte alls ingår i de finansiella tillgångarna eller är bokade till för låga värden.

Moderaterna vill göra stora investeringar i vägar för pengar som man får in vid utförsäljning av statliga företag och centern vill investera i bredband. Men något samband mellan utförsäljning av statliga företag och resurser till investeringar existerar inte. Utförsäljning ger inte några nya resurser.

Överkurs

Kristdemokraterna, vars budgetmotion har partiledaren Alf Svensson som första namn, ger sig in i vad som kan liknas vid en överkurs i budgetförvirring. Kd vill inte räkna in överskottet i pensionsfonderna.

Enligt kd är det “ett besvärande faktum” att överskotten i huvudsak ligger i ålderspensionssystemet: “Men regeringen kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras”.

Resonemanget visar en skrämmande brist på ekonomiska kunskaper i vårt fjärde största riksdagsparti. Fonderna tillkom därför att man vid ATP-systemets tillkomst ville dölja att man i början tog ut högre pensionsavgifter än vad som betalades ut i pensioner. Skälet till detta var i sin tur att man var rädd för att tillkomsten av ett offentligt pensionssystem skulle orsaka en kraftig minskning av det privata sparandet, vilket är samma sak som en ökning av konsumtionen, och orsaka inflation.

Man hade i stället lika gärna kunnat höja de vanliga skatterna. Men då hade man fått ett överskott i budgeten som kunnat orsaka krav på ökade utgifter. I stället byggde man upp AP-fonderna vid sidan av budgeten.

Den gamla myten

Nu verkar alltså kristdemokraterna, som inte var med då, ha gått på den gamla myten att pensionsfonderna tillhör pensionärerna. Förvirringen blir inte mindre när kristdemokraterna säger att de inte vill öka överskotten och avbetalningen av statsskulden i snabbare takt “till priset av ett permanent högt skattetryck”.

I stället ska saken klaras av “genom en något snabbare utförsäljning av statligt ägda företag”. Det lyckliga slutet blir att den ena förvillelsen tar ut den andra. Det obefintliga problemet med att överskotten ligger i pensionssystemet löses med en för detta syfte meningslös bokföringsåtgärd. Därmed är ingen skada skedd. Man blir ändå betänksam.

För övrigt kommer inte pensionsfonderna att påverkas om statens budgetsaldo försämras i en kommande lågkonjunktur. När den offentliga sektorns sparande var som lägst krisåret 1993 var AP-fondernas överskott tvärtom ovanligt stort.