Borg bävar för Baltikum

Hur allvarstyngd kan en männi­ska bli? Rekordet kanske sattes av finansminister Anders Borg förra veckan. Då förkunnade Borg att han håller hårt i statens pengar. Orsaken? För att han vill kunna använda dem om svenska banker får stora problem i Baltikum.

Uttalandet har fått ganska lite uppmärksamhet, trots att det stod på förstasidan av Dagens Industri. Vad menade han? Har inte regeringen redan gjort tillräckligt för att rädda både banker och Baltikum? Vad är han så rädd för?

De tre baltiska länderna är på väg in i en depression. Det har satt enorm press på ländernas valutor som alla är knutna till euron. Eftersom valutorna har bundits på en nivå som inte längre är rimlig måste obalansen mellan valuta och land på något sätt justeras.

Länderna själva vill inte devalvera. I stället genomför de nu en så kallad intern devalvering med hårda budgetnedskärningar, kraftiga lönesänkningar och skattehöjningar.

Lettland har redan fått nödlån från Internationella valutafonden (IMF), EU och andra länder, bland annat Sverige, på 80 miljarder kronor. Litauen har lånat 13 miljarder av Europeiska investeringsbanken.

Som Affärsvärlden tidigare har berättat ville IMF egentligen devalvera i Lettland, men fick vika sig för protester från Lettland, EU och Sverige. Motivet för svensk del är Swedbank – Baltikums största bank – som har lånat ut 220 miljarder kronor i regionen – samt SEB som har lånat ut 170 miljarder. Det är detta Anders Borg är rädd för.

Det som nu gör honom särskilt oroad är att letterna inte finner sig i svältkuren som den förra regeringen beslutade om före jul när den förhandlade fram nödlånen. Den regeringen avgick i februari efter kravaller i huvudstaden Riga.

Den nya regeringen sade direkt att den ville luckra upp villkoren i lånepaketet. Budgetunderskottet skulle få vara 7 procent i stället för de krävda 5 procenten. Och de offentliganställdas löner skulle sänkas med 20 procent i stället för 25 procent.

IMF svarade i mars med att vägra skicka över de 2,1 miljarderna fonden skulle ha betalat ut till Lettland då, vilket fick den lettiska regeringen att backa från uppmjukningen. Men missnöjet på gatorna lär inte försvinna.

På lång sikt är det för bankerna egentligen ingen skillnad om laten devalveras 30–50 procent, som vissa hävdar är vad som krävs. Eller om letterna får en lika stor lönesänkning, något som just nu sägs ske i baltiska företag, framför allt i byggsektorn och finansbranschen.

De cirka 18 procent av letterna som har lån i euro får i teorin lika svårt att betala räntor och amorteringar på sina banklån och bankernas kreditförluster blir därmed också lika stora i båda fallen.

För resterande drygt 80 procent av befolkningen är det dock en enorm skillnad. En devalvering skulle inte få så stor effekt för dem, medan svältkuren drabbar dem hårt.

Om totaleffekten för bankerna är densamma – varför är då de svenska bankerna så måna om att undvika en devalvering? De värsta farhågorna gäller om Lettland skulle skriva om alla lån från euro till lat – och sedan devalvera. Då skulle bankerna få en kreditsmäll över natten. Men Lettland är inte självstyrande längre eftersom landet sitter i knäet på sina långivare och de kanske inte skulle gå med på detta.

Annars är effekten främst psykologisk. Om laten faller väntas devalveringen sprida sig till Estland och Litauen. En sådan nyhet skulle färdas över världen på någon minut och sätta en röd varningsflagga på svenska banker som skulle få problem att finansiera sig.

Men det finns också en konkret effekt. Förändringen av lånen skulle bli så omedelbar att låntagarna kanske skulle ge upp att ens försöka betala sina lån. Vilket skulle leda till omedelbara kreditförluster.

De svenska bankerna har visserligen garderat sig mot stora förluster genom sina nyemissioner. Enligt HQ Bank klarar både SEB och Swedbank hela 15 procents kreditförluster i Baltikum under 2009–2012.

Men medan en intern devalvering smetar ut kreditförlusterna över ett antal år, skulle en devalvering av valutan ge stora kreditförluster under ett enda år. Och det samtidigt som Swedbank riskerar hela sin utlåning på 19 miljarder i det ännu skakigare Ukraina. Om kreditförlusterna på bankernas hemmamarknad Sverige samtidigt stiger dramatiskt kan svenska skattebetalare vara tvungna att gå in med kapital.

Det är för att den interna devalveringen är mer utdragen som Anders Borg, Michael Wolf på Swedbank och Annika Falkengren på SEB vill se balterna dra åt svångremmen. Finansministern tycks dock inte lita på att metoden fungerar, och tar höjd för det värsta.

Oddsen är också emot Baltikum. Nästan inget land har lyckats med den balansakt som en intern devalvering innebär. Hongkong i början av 2000-talet är ett undantag. Men chocken i Baltikum nu är större än i Hongkong.

Andra, inklusive undertecknad, anser att en kontrollerad devalvering vore det bästa. Svenska banker skulle klara den bättre än de tror. Lånen går att omförhandla till längre löptider, så kreditförlusterna behöver inte bli enorma.

En kompromisslösning kan vara att låta laten röra sig fritt mot euron inom ett spann på 15 procent, vilket är till­låtet för länder som, likt Lettland, vill in i EMU. Sedan kunde man låta Lettland byta lat mot euro. Det var den lösning IMF ville se när paketet förhandlades före jul, men EU vägrade. Men eftersom situationen kraftigt förvärras i Baltikum kanske EU byter fot.

En lösning behövs omgående, annars kan svenska skattebetalare få stå för notan. Man förstår att Anders Borg är rädd.

***

SVALLVÅGOR

Insideradvokat går till motattack

Diskussionen om Ekobrottsmyndighetens åtal i den så kallade insiderhärvan fortsätter. Som Affärsvärlden skrev under Först & Främst förra veckan verkar bevisningen mycket stark när det gäller figurerna i härvans centrum – främst den tidigare anställde på Cevian och hans vän på Nordea. Samtidigt ser bevisläget, så vitt Affärsvärlden har kunnat utröna av den gigantiska förundersökningen, desto tunnare ut. Det gäller bland annat den så kallade Morgan Stanley-mannen.

I måndags publicerade Morgan Stanley-mannens advokat, Henrik Olsson Lilja, en debattartikel i Dagens Industri där han går till hårt angrepp mot EBM:s beslut att gå vidare med ett åtal mot hans klient. Till sitt försvar anför han fyra ”experter”, som anlitats. En av experterna, juridikprofessorn vid Lunds universitet, Per Samuelsson, citeras: ”För egen del har jag svårt att förstå hur misstankar på objektiv faktabaserad grund egentligen skulle ha uppkommit.”

Att EBM ändå har gått vidare och åtalat Morgan Stanley-

mannen motiveras, enligt Henrik Olsson Lilja, av att myndigheten använder åtal som ”ett medel att skrämma folk”.

”Om denna syn är riktig är det mycket allvarligt. Makten förskjuts från domstolen till åklagaren. Detta får tragiska konsekvenser eftersom åtal i denna typ av mål är lika för­ödande som en fällande dom”, fortsätter Olsson Lilja.