Boom, pang (nästan), krasch och kris

Inflationen under första världskriget blev en ny erfarenhet. Svenskarna fick för första gången under industrialismen känna på ”dyrtid”. Från 1860 fram till sekelskiftet hade prisnivån varit oförändrad. Därefter hade bara priserna stigit med bara någon eller några procent per år.

Nu sjönk reallönerna snabbt när priserna rakade i höjden. Människor som inte hade mat för dagen började tala om uppror mot kapitalismen.

Stålföretaget Sandviken visar på hur olika världarna blev för de anställda och företagsägarna, när företagets medelpriser snabbt steg, med 290 procent mellan sommaren 1914 och senhösten 1918, detta trots den påtvingade inriktningen på billigare kvaliteter. Tillverkningsvolymen sjönk däremot. 

Aktiekursen kunde stiga från 400 kronor till 12  000 kronor när överskottet växte, mest på grund av att arbetskostnaderna släpade efter men också för att avskrivningar på lager och tillgångar blev så låga med historiska värden som grund.

År 1917 kunde företaget redovisa en nettovinst på mer än 5 miljoner kronor, en nivå som man inte skulle nå igen på flera decennier. Styrelsen höjde, under intrycket av vinstökningarna, utdelningen – något som väckte ont blod bland arbetarna som såg sin egen levnadsstandard sjunka med en tredjedel eller mer. Stora löneökningar räckte inte till för att kompensera superinflation.

SKF:s grundare Sven Wingquist, ny på börsen och utmanare till Gränges om ledarskapet, kunde samtidigt presentera en nettovinst på 13 miljoner kronor, ett resultat som han aldrig ens hade vågat drömma om. Krigskonjunkturen skapade rörlighet på svenska arbetsmarknaden och brist på arbetare för fabriken i Göteborg. De svenska lönerna hade stigit långt över de utländska dotterbolagens löner. Wingquist sökte nya sätt att behålla de svenska arbetarna.

Sedan klimatproblem, till råga på allt. Spannmålsskörden var bara hälften så stor som vanligt och rena svälten hotade, även om potatisen klarat sig någorlunda. Redan tidigare hade det varit svårt att få tag på smör eftersom detta var en så begärlig smuggelvara. 

Kullagerföretaget drev egna marketenterier med allt större subventioner och personalinsatser för att binda arbetare till sig. Företaget sålde mjöl, smör, ost, sill, potatis, ved, kol och torv till anställda. Det drevs till och med en stor svingård i ”Kulans” regi.

Spekulationsstämningen gjorde att konkurrenter som också tillverkade kullager växte upp som svampar ur jorden, de flesta med kort livslängd.

Civilingenjören och byggentreprenören Ivar Kreuger klev fram i rampljuset. Han hade lockats in i tändsticksbranschen av sin familj, och som erfaren projektledare gått in i den mindre ”Kalmartrustens” företag och drev nu fabrikerna så effektivt att gruppen framstod som värdefullare än den betydligt större ”Jönköpingstrusten”.

Mitt i börsyran lade Kreuger ett generöst bud på Jönköpingstrustens företag och tog själv makten i det nya storföretaget Svenska Tändsticksbolaget med djärv bankbelåning. Lika dålig tajming fick den nya telefonkoncernen LME som bildades genom en fusion mellan Ericssonbolaget och Stockholms Allmänna , med den Cedergrenska familjen som huvudägare.

Världskriget bröt en trettioårig erfarenhet av att sälja utomlands. Nu uppstod för första gången försäljnings- och valutaproblem som orsakades inte bara av krigshändelser utan också av statliga ingripanden. Det gick över huvudtaget inte att få ut pengar från Tyskland och Österrike. Maktlösa styrelser såg tillgångar på spärrkonton krympa ihop. 

En viss fördel för svenska företag var att tyska konkurrenter blev utestängda från västmarknaden och vice versa. Men den starka inriktning på Tyskland och Ryssland som en del företag haft skapade stora problem. Tyskland gick ju successivt mot sammanbrott och den ryska revolutionen omöjliggjorde snart ordnad handel dit.

***

Innan tyskarna hade nått Paris hösten 1914 stoppades de av försvarare med moderna vapen. En skyttegravslinje etablerades som förvandlade västfronten till ett treårigt utmattningskrig. Högmodiga tyska militärer hade inte ännu tagit lärdom av amerikanska inbördeskriget och skickade därför ut manskap mot snedställda kulsprutor med ohyggligt stort manfall som resultat. Men de lärde sig snabbt.

På östfronten gjorde först ryssarna framgångsrikt motstånd mot Österrike-Ungern men drevs sedan tillbaka av tyskarna. Kriget hade då spridit sig ut i kolonierna, och nya fronter öppnades när Turkiet, Italien och Rumänien successivt kom in. De nya turkiska ledarna iscensatte ett groteskt folkmord på den armeniska kristna minoriteten som skylldes för motgångarna i kriget.

Flera omständigheter vände obevekligt tyngden till förmån för de västallierade. De hade redan i krigets inledningsskede lyckats förstöra hela det stora internationella telegrafnät som Tyskland kopplat upp, viktigt för propagandakriget med alla tysk-amerikaner. USA kunde sluta upp på västsidan och bidra till fler och fler tanks i kriget, kombinerat med allt fler välutrustade amerikanska soldater, till slut 1,8 miljoner man. Produktionskraften och tekniken kunde bryta upp västfronten.

I november 1918 var furstarnas månghundraåriga maktperiod över. Men på samma sätt som Wienkongressen hade trotsat liberalismen ignorerade politikerna i Versailles de starka befrielsenationalistiska krafterna, åtminstone på förlorarsidan. Nya oförätter adderades till de gamla. Österrike blev ett litet land med stor huvudstad. Ungern begränsades så radikalt av det separata Trianonföredraget att tre miljoner ungrare hamnade utanför hemlandet, vilket fortfarande gör att landet skaver i Europa. Den tyskspråkiga nationalismen attackerades medan motsvarande krafter på Balkan släpptes fram.

Värst var att amerikanerna och britterna inte lyckades tygla de starka revanschistiska krafterna i Frankrike. Att försöka krossa tyskarna för gott var dömt att misslyckas. De fick lämna ifrån sig Elsass-Lothringen, Nord-Slesvig, Posen, delar av Västpreussen, delar av Schlesien. Saarland och staden Danzig hamnade under Nationernas förbund tills vidare. 

Tyskland tvingades att ta på sig hela skulden för kriget och fredsavtalet stipulerade väldiga skadestånd i pengar, guld och materiel till segermakterna. Skadesumman bestämdes i början av 1921 till 269 miljarder guldmark motsvarande 96 000 ton guld. Att skadeståndet halverades samma år blev en klen tröst. Summan skulle hålla tyskarna i fattigdom under många generationer, var det tänkt.

Europas ledande industriland var i fullständigt kaos efter vapenstilleståndet. Arbetar- och soldatråd tog över vissa städer. Tyska kommunister gjorde uppror i november 1918 och detta inbördeskrig som pågick ett år fick regeringen att börja trycka nya pengar för att få i gång någon sorts ekonomisk aktivitet och samtidigt betala skadestånd. Det blev kanske inte den allra värsta inflation som världen sett, men av pappersmark, som från början räckte för en guldmark, krävdes efter fyra års hyperinflation en biljon per guldmark. Ekonomin fungerade inte alls när människor till slut behövde körde omkring sedlar på skottkärror för att kunna köpa lite mat.

Politikerna drog sig undan i en av de få lugna städerna, Weimar, för att konstituera en ny republik men fick en svår start som inte blev bättre av att franska och belgiska trupper gick in i Ruhr för att säkra sina skadestånd med varor och utrustning. Tyskarnas besparingar blev värdelösa och kravaller var vardagsmat. Högerreaktionära militärer med hakkorset som symbol gjorde uppror i mars 1920 men fick ge upp efter en generalstrejk. Den judiske industrimannen Walther Rathenau som i februari 1922 blev utrikesminister, och skrev på ett fördrag med Sovjet, mördades på sommaren av högerradikala sjöofficerare. Det såg verkligen mörkt ut för Europas återuppbyggnad.

***

De större svenska bankerna hade i inflationsyran lånat ut pengar till aktieköp och köpt på sig den ena provinsbanken efter den andra. Deras och andras olika emissionsbolag växte, så det tjänades pengar inte bara på räntor utan också på företagsomstrukturering. Nya bolag introducerades ständigt på börsen.                                                  

Det genomfördes inte mindre än 900 nyemissioner på A-listan. Stegringen av aktiviteten var våldsam, från drygt 50 miljoner kronor i omsättning 1914 till nära 1,6 miljarder kronor 1918 på själva fondbörsen. Och beräknar man all handel som förekom på marknaden blev motsvarande tal en ökning från 400 miljoner till 4 500 miljarder kronor. Bankerna låg i slutet av perioden ute med närmare 2 miljarder kronor i lån till aktieköp. 

Affärsvärlden skrev om haussens olika fenomen:

”Man skall därför alltid finna de största fluktuationerna både på godt och ondt inom emissionsbolagen och de ungdomliga industribolagen. Ungdomligt räknas här ej efter år, utan efter lifskraft och växtperiod. »Goodwill »-bolagen äro både hög- och lågkonjunkturens spelpapper. Dessutom färgas en stor spekulationsperiod som denna, hvilken vi under 1916 och 1917 upplefvat, af ökadt intresse för långa investeringar, nya former för naturtillgångarnes utnyttjande m. m. Ett särdrag fick den senaste högkonjunkturen genom afspärrningen, som framkallade en liflig spekulation i surrogatindustrier. Det ser ut att vara ett oundvikligt öde inom hvarje stor högkonjunktur att företagsamheten skall låsa fast sig på spekulationer i naturtillgångar, hvilka — äfven om de i vissa afseenden äro välgrundade ur landets synpunkt -— dock ur börssynpunkt sedt oftast visa sig felriktade. Till sistnämnda kategorier kan man i mera vidsträckt bemärkelse räkna sådana företag som Spetsbergskol, Skifferverken, Färgämnet, Kväfve och pappersspinnerierna.”

Att omsättningen i börshandeln ökade trettiofalt på tre år var en spekulation som såg särskilt illa ut när de allt högre priserna samtidigt drev ut människor i hungerkravaller på Stockholms gator. Det låg tidigt revolution i luften, inte bara i Ryssland.

Svenska företag byggde under spekulationstiden upp stora förväntningar på utdelningar. Styrelser hade svårt att stå emot trycket. Det skapades stora luftvinster när varulagren skrevs upp i takt med prisökningarna. Lönerna fördubblats så att de låg 50 procent högre än i England och USA och nästan dubbelt så högt som i Frankrike och Tyskland. Ändå växte kostnaderna långsammare än de redovisade intäkterna.

December 1918 hade därför börsen nått en topp som sedan inte skulle överträffas förrän på 1980-talet. Flera av de senare ”glamouraktierna” gjorde sitt inträde på börsen, bland annat SKF, trycktrusten SLT och bilföretaget Scania-Vabis. År 1918 omsatte börsen 1,5 miljarder kronor och det sammanlagda börsvärdet låg på 4,5 miljarder kronor. 

Det trängdes 46 banker och fondmäklare i ett börshus som tidigare bara haft några få magra mellanhänder. I de bakre bänkarna satt ”outsiders” som försökte kommunicera direkt med börsmedlemmarna via nickningar eller teaterviskningar. Efter regeländringar fick 40 sådana både legitimation och telefonskåp.

Det fanns fortfarande inflationsluft i banker och exportföretag skulle det visa sig.

***

Under intryck av den revolutionära, stämning som rådde i löneförhandlingarna och av utvecklingen i Ryssland genomförde en extra svensk riksdagssession nästan kuppartat hösten 1918 både allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Liberalerna drev på och högern gav med sig, en stolt stund i landets historia.

Arbetarrörelsen råkade därför få sitt stora genombrott i politiken alldeles innan inflationsperioden tvärt slutade och förbyttes i deflation. År 1919 hölls det första svenska valet med bredare rösträtt och därefter antogs snabbt lagen om förkortad arbetstid. Och den nya regeringen med socialdemokrater och liberaler var fast besluten av att få stopp på dyrtiderna.

Nu hamnade både näringslivet och aktiebörsen ur askan i elden. Företagens situation blev ju radikalt förändrad. Den högkonjunktur som ekonomer trott skulle komma efter kriget uteblev och i stället uppstod en allvarlig efterfrågekris. Arbetslönerna framstod inte längre för låga längre, utan orimligt höga, särskilt om man räknade in den kommande radikala arbetstidsförkortningen och den deflation som börjat. 

Den nya regeringen förvärrade verkligen läget med sin hårdhänta högränte- och deflationspolitik. Man tvingade kronan från 65 procent av guldpariteten till återställning. Stålbadspolitiken drevs av politiker, som inte riktigt förstod vad de ställde till med. 

Från Sandviken och andra tillverkningsföretag kom ständigt dåliga nyheter om order som sades upp och råvara som blev allt dyrare. Volymerna under redovisningsåret 1920 rasade kraftigt, vilket bara tillfälligt motverkades av att priserna steg. 

Att marknaderna närmast kollapsade under senhösten gjorde att man just i den här styrelsen på våren 1921, inför bolagsstämman, fruktade en katastrof. Släktingarna Göransson gick med på att sänka utdelningarna, men bara med en fjärdedel från den tidigare höga nivån.

År 1922 sjönk Sandvikens försäljning med hårresande 66 procent på grund av både ”affärsdepressionen” och svårigheter att hänga med i priskonkurrensen. För första gången någonsin redovisade företaget förlust, drygt en halv miljon kronor, som borde ha redovisats till mer än det dubbla eftersom avskrivningarna slopades helt. Utdelningarna sänktes nu ytterligare med 39 procent. Motiveringen för att inte inställa utdelningarna helt var att man ville visa viss optimism i en tid när aktiebörsen fullkomligt rasade  ihop. I tillverkningsindustrin avskedade företagsledningarna arbetare i panik. Jernverket hade på två år gjort sig av med en femtedel av personalen. Ändå var detta ett företag som skulle överleva krisen med de gamla ägarna.

En stor del av 1800-talets ledande ägarfamiljer lämnade scenen när deras belånade aktier hamnade hos bankerna som panter. Det beräknas att en tredjedel av alla större svenska företag hamnade i bankernas ägo. Bankernas tidigare nämnda emissionsbolag föll som käglor precis som alla högbelånade finansmän när företagsvärdena sjönk ihop till mellan 10 och 30 procent av vad de varit före världskrigets slut. De enda företag av den här sorten som överlevde, åtminstone tills vidare, var Wallenbergarnas Investor och Kreugers Kreuger & Toll.

År 1922 steg volymerna igen med närmare hälften, något som bara hjälpte delvis, eftersom priserna rasade lika mycket. Förlustflödet stoppades nätt och jämnt, om man justerar för den låga avskrivningsnivån.

Så kom de svenska järnbrukens stora lockoutår, 1923, då stålanläggningar stängdes i sex månader och företagen fick skrapa ihop sina intäkter under de andra sex månaderna. Metallarbetarförbundet, som förlorade sina löner under lång tid, vann ändå konflikten och tog revansch för den ödesdigra storlockouten från 1909. De stod emot lönepressen nedåt. 

Förklaringen till detta var att den nya regeringen hade infört en fattigvårdslagstiftning som ålade kommuner att rycka in med stöd när lockoutade arbetare hamnade under existensminimum. 

För företagsägare såg nu förutsättningarna för en kraftmätning på arbetsmarknaden ”på lika villkor” helt förändrad ut. Det gick inte längre att tvinga motparten till underkastelse med lockoutvapnet, eftersom detta inte kunde tömma strejkkassorna.

Dåliga saker och bra saker. Många av de svenska exportvarorna hade under kriget inte varit tillräckligt attraktiva i byteshandeln, däribland pappersmassan. Men i stället för att stänga anläggningar hade företagen fortsatt att exportera på kredit och handelsöverskotten blev därför jättelika, 1,3 miljarder kronor för hela krigsperioden. Lägger man till detta nettoinkomsterna för den utländska svenska sjöfarten så handlade det om över 2 miljarder kronor.

Detta exportöverskott blev inte betydelselöst eftersom fordringarna så ofta kunde kvittas mot de svenska obligationer som tidigare placerats på utländska marknader. Svenskar som lånat upp goda pengar och kunde betala med dåliga. Svenska stambanor, till exempel, blev väldigt billiga med historiens facit.

Det bästa kompensationsobjektet blev handelsflottan. Först mot slutet av kriget gav Sverige med sig och lånade ut 40 procent av handelsflottan mot rätten att importera vissa kvantiteter livsmedel och andra förnödenheter.

Men en del av de fordringar som Sverige nu låg ute med skulle också få skrivas av i de valutakatastrofer som senare skulle hemsöka det ena landet efter det andra. Det som varit hundratals ton exporterad pappersmassa kunde lätt smälta till en liten pappersbits värde. I Ryssland där en del av fordringarna förvandlats till sakegendom, försvann sedan allt i den revolution som inletts. Ingen svensk hade sedan tålamod att vänta tills Berlinmurens fall 1989.

Ekonomerna och kapitalmarknaderna hade trott på lysande efterkrigskonjunkturer när slutet på kriget närmade sig. De kunde inte gärna föreställa sig att följdverkningar i form av rubbningar och störningar på det ekonomiska området skulle ställa till mycket större ekonomiska skador än den rent materiella och personella förstörelsen under kriget. Redan från början låstes till exempel dörren till den stora amerikanska lånemarknaden för tyskarna, och därmed möjligheterna för dem att importera.

Internt i Sverige har den svenska vattenkraftsutbyggnaden forcerats under världskriget, delvis under vattenfallsstyrelsens ledning. Rederierna hade storhetstid och bankerna såg framåt emot en ny lovande era. Men raset kom snabbt och obarmhärtigt. Spekulanterna skingrades i den kalla vind som blåste in.

Alldeles i slutet av 1918 gick botten ur marknaden och raset fortsatte i 39 månader med en kursnedgång på sammanlagt 62 procent. 

BNP sjönk med omkring 17 procent åren 1921–22, men därefter kom tillväxten i gång. Lönerna och priserna sjönk med mer än 35 procent under dessa år. Arbetslösheten steg till 20 procent av fackföreningarnas medlemmar men minskade därefter. Många stod helt utanför arbetsmarknaden. Kvinnorna var ju hemarbetande och en stor del av jordbruksbefolkningens arbetskraft var undersysselsatt i enkla manuella jobb. En ganska stor hantverkarkår arbetade fortfarande med 1800-talets metoder.

Det blev främsta förklaringen till en ny stor utvandrarvåg, inte som 1880-talets massutvandring men ändå 18 000–20 000 personer per år. 

Nästan alla typer av aktier förlorade kraftigt i värde. Järn-, metall- och verkstadsföretagen hörde till de värst drabbade, medan konsumtionsvaruföretagen klarade sig något bättre, särskilt Tändsticksbolaget. I Affärsvärldens index räknades inte Kreuger & Toll in på grund av bolagets ställning som investmentbolag, och inte heller den del av Tändsticksbolaget som placerades utomlands. Från 1922 var det främst Ivar Kreuger som stod för ruljansen på aktiemarknaden. Inga andra genomförde några emissioner om man bortser från Bofors, som gjorde en hemlig riktad nyemission till tyska Krupp.

Kreugerkoncernen fick en särställning på grund av finansmannens förmåga att locka amerikanska sparares pengar. Det var därför han inte drogs med i den svenska kollapsen när andra högbelånade finansmän ruinerades. Affärsvärlden skrev 1923: ”1913 års kapitalister äro genom börsdepressionen mer decimerade än det stoltaste kavalleriregemente som någonsin ridit till attack mot ett dussin väl placerade kulsprutor.”